Dit man egentligen inte får ta små barn

Igår efter dagis/förskola tog jag ungarna till Hesburger. De ville egentligen på ”solkaféet” som är ett bageri/konditori nära skolan, där man kan köpa ”Budapestbebé” som W älskar. Men då måste man också betala parkering för bilen. Så det fick bli hamburgare. De har ju ordnat så fint att vi privatbilister bara kan rulla rakt in och parkera gratis och beställa våra biffar i vitt bröd (fast jag äter oftast fiskburgaren… alltså någon sorts sejfile i gult frittyrpaket indränkt i majonnäs). W påstod sedan att hamburgare faktiskt är snäppet godare än bebé.

Känns alltid lite politiskt och tabubelagt att sitta med sina småbarn på hamburgarrestaurang. Men för alla oroliga: de får inte franskisar (pomme frites) utan istället minimorötter, och de fick inte söta drickor utan mjölk (och de hade ekologisk mjölk där, trevligt)! Men alltid när vi äter hamburgare (händer väl några gånger per år) så kan jag inte sluta tänka på fetma… man önskar att det fanns fler alternativ på lättillgängliga, billiga, barnvänliga restauranger… Men man kan ha roligt var man än är:

Vi fick ett politiskt* väntenummer:

A spillde all sin jordgubbssylt på sin röda tröja och sina röda byxor… tur i oturen? Sen fanns det bara mjukglass kvar.

Hon ville visa sin söta glassmun:

Och W visade fingertrick:

Vi satt där i en timme och flamsade och skrattade… A åt sin glass på en halvtimme och ändå blev hälften kvar. W satt och hittade på rim bland annat och berättade om bokstäver de lärt sig i förskolan. Jag har inte haft så kul på länge.

*Presidentval i Finland nu: jag röstar på tvåan!

Sista veckoslutet i januari

Fick alltså behov av att fotografera allt under veckoslutet: Hittade ett par gamla bekväma byxor som var rätt slitna, fickan hängde i slimsor, men det är ju eko att inte köpa nytt. Fick ett ryck i går kväll när jag tittade på Nationalbalettens jubileumsföreställning. ”Tar du foton på TV:n?” undrade D förbryllat. Jepp. Tänkte att det kan vara bra som bildkälla för har en sån lust att måla dansare. Som om det någonsin kommer att bli av. Men har nu alltså ett lager bilder på dansare. Tyckte de suddigare bilderna blev intressantast… Under tiden hoppade A och W framför TV:n och jag försökte fånga deras rörelser också. Tidigare på dagen härmade de Spöket Laban. De har en väl utvecklad lek som går ut på att man säger och gör samma saker som olika figurer i barnprogram… Så stickade jag med det härliga Puro-garnet, tröttnar tydligen aldrig på det. A tyckte att hennes nya mössa passade bra på Tummen.

Den observante lägger märke till att jag knappt var ute. Men igår (gick jag från bilen till bion och tillbaka) såg jag och W Mästerkatten i stövlar, och den var sjukt rolig. Log som ett fån genom hela grejen.

Yllefilt och bildfunderingar

Lilla A har haft hosta sedan fredag (notera ansträngt ynklig min på fotot). Och jag har haft lust att blogga lika länge. Att inte blogga tycks inte alls ha gjort det lättare att skriva och jobba. Så kommer nog inte att hålla total bloggpaus, utan bara hålla lägre takt. Nu är jag hemma på eftermiddagen (A:s far var hemma på förmiddagen) och sköter om en mycket pigg flicka (förutom att jag nu sitter och stirrar på en skärm och flickan underhåller sig själv genom att klippa sönder en gammal Olivia-tidning). Så hon borde nog kunna gå på dagis imorgon igen.

Filten som hon gosade i nyss är förresten en av mina favoritsaker här hemma. Den kommer från Hyvilla Oy som inte finns mer. Det var en yllefabrik i Hyvinge, staden jag är född i. Där jobbade min farfar som bokförare (Eller vad är den korrekta termen på det jobbet? Revisor?). Tycker dessutom att färgen på denna ”Moharella”-filt är väldigt lyckad. Varm. Den är nog rätt så stickig så fattar inte riktigt att A gillar att vara i den utan kläder… men å andra sidan så river hon kläderna av sig direkt när hon får chansen. Hon har i princip varit halvnaken hela hösten och vintern (hon har underbyxor nog). En varmblodig typ…

Har funderat på detta med bilder i bloggar över helgen. Jag är inte alltid helt bekväm med att ha bilder av barnen här. Men ibland lägger jag ut dem ändå. På de bloggar som är riktigt snygga som jag kollat in senast är det ju mest mat/inredning/handarbete/bloggaren själv/mode… inte så problematiskt med det. Skulle inte ha några problem med att ha foton på mig själv här, bara att jag inte är så bra på att fotografera mig själv (har inte så avancerad utrustning) och att det lätt ger ett aningen självcentrerat intryck. Men sen samtidigt så tycker jag att bloggar får vara hur självcentrerade som helst… egentligen lägger jag nog inte ut bilder på mig själv för att a) jag är inte så snygg att se på, b) jag orkar inte anstränga mig för att göra mig själv snyggare att se på, c) det skulle kännas så fåfängt att hålla på och fotografera sig själv hela tiden.

Men suktar nog nu efter bättre kamera och fjärrkontroll ändå… överhuvudtaget är jag väldigt fotoinspirerad.

Pauselipaus (slutförandet)

Måste ta lite blogg och webbledigt igen. Splittrad i huvudet och måste fokusera. Är på olika slutskeden som kräver total fokus. Inte alls som att börja på ett stort projekt som Maria skriver om här. Jag längtar till att få vara i början igen… nu sitter jag med slutkrystningar istället… sen får jag börja på nytt (men har massor med nytt som snart vill ut det med).

Men min process liknar Marias mycket. Har massor av idéer som flyter på i anteckningar, och sen när man ska börja då måste man fundera på de där idéerna som fått mogna i egen takt och välja. Ibland kan de kombineras, ibland är alla idéer delar av samma projekt. Ibland måste man välja bort, spara, låta mogna. Jag har inte haft detaljerad synopsis heller, men har under skrivandets gång börjat tänka framåt och hur det kan sluta. Har börjat från en scen som känts kittlande. Så funderar man på hur personerna hamnat där, hur ska de lösa situationen, vart leder det, hur skulle just de här figurerna agera… osv.

Egentligen skiljer sig inte litterärt och akademiskt skrivande så mycket. Kanske det är bra att vara mer systematisk i det akademiska, men också där så kommer dispositionen att ändras många gånger om före man är klar. Och bra så. Men allt skrivande är komplexa processer. Det viktigaste av allt dock: man måste skriva hela tiden. Arbetar man så går det framåt. Idéer utvecklas när man skriver. Så ibland oftast måste man skriva ”skräp” för att komma fram till pärlorna… Nu ska jag hoppa till avhandlingen igen! Dyker upp här igen sporadiskt, kanske när trycket att blogga något blir för stort…

En grön i Soinilandia

Tittar med stort intresse på hur de olika stadsdelarna i Åbo röstat. Soini fick mest röster där jag bor (området Perno och Pansio), i jämförelse med övriga stadsdelar. Och detsamma gäller Arhinmäki. Visst kom Niinistö etta och Haavisto tvåa också här, men Niinistö fick klart mindre röster än i andra delar av Åbo. Intressant att se att stödet för Niinistö gick över 50 % på Hirvensalo. Haha.

Men är fascinerad av min egen stadsdel. Om jag inte har helt fel finns här hög arbetslöshet, inte så hög inkomstnivå och dessutom mycket invandrare. Och sen finns här ju typer som jag som har lågt ekonomiskt kapital men mycket kulturellt (jag menar hög utbildning). Spännande! Soini och Arhinmäki är ju de som drar till sig dem som är kritiska till inkomstklyftan och den ökande fattigdomen. I detta tycker jag Sannf.  är på helt rätt spår. Det är synd bara att många i deras parti verkar så främlingsfientliga och rädda för omvärlden och för mångfald. Men jag kan förstå varifrån det kommer också. Det är bara det att rädsla och isolering inte är lösningen (och tror dessutom inte att det går att få till ett sådant traditionellt samhälle mer som Sannf. vill ha). Då är jag glad att många valde Arhinmäki här i min stadsdel istället. Han står för en öppnare och mer respektfull inställning till människor och kulturer. Jag kunde ha röstat på honom, om jag inte skulle tycka att miljöfrågor och Haavistos diplomatiska och utrikespolitiska erfarenheter var viktigare.

Grubblade mycket på det här med att vara ”grön” igår. För ett tag sedan använde en aggressiv man i bussen skällsordet ”viherpiipertäjä” mot en kvinna som tydligen irriterade honom. Och efter det har jag tänkt mycket på attityderna mot ekologiskt tänkande i det här landet. Och mina egna attityder. Måste googla ordet (på svenska är det något i stil med grönpysslare, om någon kommer på en bättre översättning så väntar jag med spänning; ordet används i nedsättande bemärkelse om någon som gnäller om att spara el och att äta ekologiskt, tycks också implicera stadsbo som klagar över att andra inte lever ekologiskt och att man borde sträva efter en mer ”naturlig” livstil, men som inte har en aning om hur människor bor och lever på landet). Förstås är beskrivningarna av gröna tillspetsade, generaliserande, felaktiga osv. Men det är ju lite intressant att fundera på hur sådana stereotyper och mytbilder uppstår. Klart att det finns många grönt tänkande och levande människor som inte vet vad som är bäst, som själva lever efter en tro på något de inte kan eller bryr sig om att söka faktabaserad kunskap om. Säkert tror många gröna också att de ”vet bättre” än andra. Men det är ju så det är om man tror på någon politisk ideologi, om man inte trodde att den var bäst, skulle man väl knappast tro på den.

Själv är jag väldigt osäker, vet inte vilka experter man ska lyssna på, och är inte själv expert på klimat. Lever bara ibland upp till ekologiska ideal, men vet inte ens om det egentligen spelar någon roll. Glömmer att släcka lampor. Kör bil till dagis. Har alltid bott i mindre städer, aldrig riktigt ute på landsbygden. Kan inte odla växter eller egen mat (förutom morötter som jag lyckades med en sommar). Jag är alltså en riktigt klantig grön. Men jag oroar mig för hur klimatet förändras, och hur människomassornas liv påverkar jorden. Jag tycker att det är den viktigaste frågan för framtiden, men förstås måste vi också komma överens och sköta om att samhället är så bra som möjligt för så många som möjligt. Men jag tror att man måste gå via politiken för att skapa det mest effektiva miljöskyddet. Och människan är en del av miljön. Därför är jag grön.

Men på sätt och vis blir man lite dubbelbestraffad som ”viherpiipertäjä”. Å ena sidan anklagas man för att tänka för mycket på miljön, å andra sidan anklagas man för att inte lyckas leva upp till idealen. Inom alla ideologier finns en mångfald. Också sannfinländare kan fokusera på olika saker. Det som är intressant är hur Haavisto, som diplomatiskt sinnad person, nu lyckas få ännu mer röster utanför sitt eget parti. Presidentvalet fungerar utslätande när det gäller partigränserna. Vissa har försökt se en ”motjytky” (och andra har irriterat sig över det), men om Haavisto ska lyckas så ska han inte tänka så, och det verkar han inte göra heller. Men det blir spännande…

Hm… tror att jag publicerar detta på Svängrum också…

Panikskriva

Har lyckats redigera fantasybokstext igår kväll och i dag morse. Men inte alls så länge som jag önskade. Ändå så gick det ganska snabbt att göra ändringar. Behöver skriva om sista kapitlet ännu lite. Skriva lite mer (lustigt med mig, jag verkar inte alls egentligen behöva skära bort text som många andra, snarare har jag varit för sparsam med historien och måste lägga till nytt hela tiden, go figure hur det blev så…). Sen behöver jag ha texten i handen, så ska printa och läsa med penna ännu en gång. Blir lättare att få helheten i huvudet när man har den på papper i händerna. Behöver se över var det passar med illustrationer. Den förra listan kanske inte passar med texten och rytmen.

Det har varit svårt att redigera den här gången, svårare än förut nästan. För det första har jag varit mer inne i avhandlingen och forskningen och det är svårt att hoppa av och an emellan. Har inte klarat av att ta tid till skrivandet. Har varit trött (mörker, vinter, för lite motion). Försökte planera in att 7-11 på lördag och söndag skulle vara redigeringstid. Lördag lyckades jag bara en gång med, men har ändå kommit framåt lite varje helg. Men det blev för tungt att inte ha en enda liten sovmorgon på hela veckan. Så det blev lördag kl 21.45-23 igår istället. Men sen såg jag en film till kl 1 (Captain America), kunde inte somna efter det, och så var ju söndag morgon också ”förstörd”. Men har nu i varje fall varit vid datorn ett par timmar. Men nätet är också distraherande. Optimalt skulle vara ett arbetsrum utan nät och utan Super Mario-spelande i bakgrunden, eller barn som kakkar på sig. Men man måste jobba med det man har och inte skylla på yttre omständigheter. Sist och slutligen är det helt upp till mig hur jag lyckas ordna skrivtid. Men det känns rätt så motigt just nu. Vilket leder till en konstant liten panikkänsla.

Men tänker så här. All panik, alla behov av att läsa roliga bloggar eller webbtidningar, all frustration (som också är en typs energi) ska jag nu rikta på den där ena lilla saken: texten och bilderna. Det är så otroligt lite kvar. Ser boken framför mig. Och tänker inte ge upp förrän jag har den i handen.

Det konstiga är att när man väl jobbar på boken, då flödar blodet, då lever man, då kommer lyckoruset. Måste minnas den känslan, och strunta i att ha panik.

Skogen växer fram

Kan inte låta bli att lägga ut lite mellanskeden i arbetet med illustrationerna till Bildbindaren. Håller på och experimenterar med att använda ännu mer fotografi i bilderna. Men sen ändå med målade delar också. Det här är en detalj av vad jag höll på med en hel kväll denna veckan… man kan riktigt försjunka i photoshoppande och inte märka hur tiden går.

Det här nu alltså en totalt opolerad första version, t.ex. figuren i svart är bara snabbt skissad utan detaljer alls. Det finns alltså 6-7 olika foton av skog och växter (som jag tagit själv vid olika skeden) i ett sammelsurium här. Helheten måste ännu ges en mer enhetlig färg och rätt ljus, och gränser måste putsas. Allt måste dessutom göras dunklare och mer skymningsaktigt. Men blev lite förvånad över hur kul det var att jobba så här. Hade en idé, en skiss från början om var figuren skulle stå och ungefär hur skogen skulle se ut. Men sen lät jag slump och intuition styra. Vi ska se vart det bär av med bilden sen när jag fortsätter… nu ser det fortfarande för collageaktigt ut, med dåliga skarvar och allt, och meningen är att det ska se ut som en värld som kan finnas på riktigt. We’re not quite there yet. Vill också att det ska bli mer fantasyaktigt, med oigenkännliga växter.

Sen insåg jag härom dagen att jag kanske omedvetet är lite påverkad av Dave McKean. En favorit som jag hade glömt lite… (har bl.a. Cages och Black Orchid hemma men har inte sett på dem på flera år). Ska titta på honom lite igen och lära mig av en mästare…

Svart pansar

Lovade att jag skulle skriva mer om mode. Så här kommer en reflektion: en viss typs kläder gömmer man sig i, mode kan bli som ett pansar mellan omvärlden och din blick. Man blir orörbar och får distans.

Igår var jag på klassisk konsert i Logomo. Det var Schönbrunns slottsorkester från Wien som spelade nyårsklassikerna. Mycket valser. Riktigt fint. Gillade sopranen.

Hur som helst kunde man ju inte gå dit i sina gamla mjukisbyxor, så drog till med lite grejer ur ”basgarderoben”: alltså svart kavaj och svarta kavajbyxor och en beigegrönlilablåblommig blus under, svart långt halsband och tjockt lite punkigt armband. Rött läppstift. Har tyvärr inga bilder, orkade inte hålla på och fotografera mig själv just igår. Men tyckte det blev riktigt lyckat. Men samtidigt insåg jag att jag hittat en perfekt förklädnad. Jag såg lite smått farlig ut, för att jag var ganska välklädd. Och fick därför stå och stirra på andra helt fritt (älskar att titta på folk), men samtidigt vara lite speciell (för de flesta på klassisk konsert är ju 50+, och då känner man ju sig riktigt ung och fräsh vid 33).

Man kan alltså klä sig tryggt och ålderskorrekt, och då rätt snabbt se tantig och tråkig ut på ett inte så bra sätt (tantigt är inte alltid fel, ibland är det jätterätt). Men klär man sig lite avvikande och lite lite bättre (så att det framhäver något speciellt, så att man bär kläderna och kläderna inte bär en själv) än de andra på en plats, så får man det där pansaret. Ingen vet vem man egentligen är. Man blir lite mystisk. Man är skyddad. Jag gillade det. Har inte tidigare tyckt om att ”klä upp” mig. Men egentligen är det ju ganska kul… Jag älskar att se på spännande kläddesign, men har inte tiden eller energin att satsa på mig själv. Men trots att jag rätt ofta är slarvigt eller slafsigt klädd, lite konstant ”underdressed” så verkar jag ju komma undan med det. Märkligt. Har dessutom en sorts fysisk reaktion på när jag klätt mig fel: jag börjar må illa om det är något konstigt med hur jag klätt mig. Är rätt känslig på det sättet. Kan inte ha vad som helst på mig, för mår inte bra då. Det var en lättnad att märka att det ändå går att hitta något snyggt, som svarta kavajer. Dags att testa mer sånt! Och kanske en klänning till… (har som sagt en nu, lustigt, men jag har länge inte kunnat ha klänning utan att känna mig som en transvestit). Men först måste jag rensa ut garderoben, den är full med gammalt och felköp och utslitet.

Sen finns det också en annan enorm brist hemma hos oss: ingen helkroppsspegel… hur ska man kunna leka med sina kläder om man inte ser hur man ser ut?

Länk till recension av Annica Dahlströms ”Könet sitter i hjärnan”

Ser att en gammal Aftonbladet-artikel om Annica Dahlströms bok ”Könet sitter i hjärnan” cirkulerar på facebook. Det har lett till att några har sökt på hennes namn på Google och hamnat här (skrev om henne förra året också). Jag recenserade den boken för Ikaros för några år sedan. Tycker att den recensionen fortfarande står sig.

Läs mer

Klänningar!

Den här bloggen kan man ju ha som källa för bildmaterial till en eventuell kurs i dräkthistoria… verkligen OMG.

Har bloggentusiasmdagen! Plus att jag och kollegan fick inspirationsflöde och började spåna på ännu mera idéer och samarbeten. Mera sånt i livet borde man ha! Och få springa ner till biblioteket för att hetslåna böcker (springa ner för jag är på andra våningen och fakultetsbibban på första och en bit bort).