Sjukor, snöyra

A börjar bli bättre nu, men snoret rinner konstant. Så här såg hon ut i förrgår med feber och invirad i sitt täcke (och då var solen framme).

Snöyran i dag passar inte riktigt med min livssituation. Nu måste jag släpa ut snoriga A för att skotta gården före jag kan hämta W från förskolan… och föret är ju inte det bästa. Så kör försiktigt ni som också måste ut på vägen i dag!

En annan sak jag kan varna om också: försök låta bli att öppna en vattenkran med fel hand så att kranen hamnar i den lösa ärmen och vattnet sprutar in i tröjan.

 

Omslag och Odysseus

Lång dag i dag. Men nu är i varje fall min omslagsillustration godkänd och hos en grafisk designer på vidare ”behandling”. Jag väntar nyfiket på resultatet… Och släpper ut en lättnadens suck. Arbetet med texten och funderingar kring bilderna inne i boken fortsätter. Och jag vet när boken ska komma ut. Slutet av oktober (bokmässetid i Helsingfors).

Nu måste jag sova på all input som jag fick idag. Min flitiga lilla hjärna får jobba på lite omedvetet i några dagar.

Men en sista inspirerande puff fick jag nyss. Kvällslitteratur för W har varit Thomas Danielssons Expedition Odysseus som är en av mina gamla böcker som jag släpade med mig från föräldrahemmet på hösten (de storstädar bort allt gammalt efter mig nu… låter hemskt, men de menar att då slipper jag göra det sen när de blir äldre). Den har nog påverkat mig mer än jag tänkt… när ni får min bok i handen förstår ni kanske varför. Men nu fäste jag också uppmärksamhet vid Tord Nygrens vackra illustrationer. Har alltid gillat hans stil.

Lite sjuttiotalistiskt sa D. Men jag gillar blandningen av linjeteckning och lavering. Och hur skickligt Nygren blandar realism och mer expressiva element… och alldeles särskilt gillar jag hur han fokuserar vid det väsentliga och samtidigt skapar en stämning och mystik i bilderna.

Nä nu måste jag sova.

Bilder från promenaden

Gick längre än vad min fot egentligen tillåter. Jag vet. Dags att ta den till doktorn igen. Men levde i hoppet att inflammationen skulle gå bort utan sprutor. Nu har den blivit lite värre igen. Men jag gick ändå. Kroppen skriker efter att få gå långt. Nu skriker hälen, men jag offrade den.

Läste dessutom nyss färdigt Pojkarna. På sidan 183 grät jag medan ungarna såg på Svampbob. Måste låta boken smälta in i kroppen lite före jag har något att säga om den. Men gillade den nog väldigt mycket. Kände mig mycket berörd.

Att få en trilogi antagen

Kunde inte låta bli att engagera mig lite i diskussionen på Amandas blogg, där hon bjudit in till frågor om skrivandet och att få klart ett manus och bli antagen osv. Frågan är hur man säljer in en fantasy-trilogi till ett förlag. Maria har skrivit ett bra svar här. Och det kändes ju rätt relevant för mig också att svara på eftersom jag ursprungligen har planerat en bokserie.

Så här kommenterade jag:

Precis det har jag också fått tänka på. Skrivit med tanke på trilogi och nämnde också det i följebrevet, men mycket kortfattat. Manuset antogs ju men har nog redigerats så att boken kan stå för sig själv. Det är en balansgång, men samtidigt: första boken måste ju vara så bra att den inte bara bäddar för fortsättning men också lockar läsaren vidare. Det är kanske också i förlagets intresse att hitta en författare som planerar framåt? Men då måste som sagt ettan ha potential…

Och

Kan ju precisera lite att bara första boken är antagen, och att förlaget dessutom tyckte att det kan vara bra att få läsarreaktioner före man går vidare med en tvåa och trea. I skrivande stund vet jag inte ännu om det alls ska stå att det kan komma efterföljare till ”ettan” :)

Så jag skrev nog i följebrevet att jag planerade uppföljare. Men det var bara två tre rader. Det kunde förlaget dock inte binda sig till, men ”ettan” ansåg de ändå att kunde utvecklas till en fristående bok. Och som Maria skriver så är det en annan sak med del två och tre, de behöver sen inte vara fristående mer, bara ettan måste kunna vara det.

Just nu vet jag inte egentligen hur jag ska fortsätta efter Bildbindaren (men har en grov synopsis). Kan bli en tvåa, en trea… Jag känner nog att jag inte kan släppa mina huvudpersoner riktigt än. Deras historier har inte berättats färdigt. Och har också en större berättelse i bakgrunden som bara börjar i Bildbindaren. Också den historien har rätt att skrivas. Men jag börjar inte på det förrän boken är ute och jag får lite respons. Och det får jag vänta på något halvår ännu… vågar inte tänka så långt, ska ju åtminstone språkredigera texten ännu. Och dessutom får jag en ny redaktör nu… Och så är det illustrationerna att göra klart. De är på god väg. Alldeles snart får jag respons på dem också. Pust.

Lite kär i Pojkarna

Ta det här stycket på sidan 66 (ur Pojkarna av Jessica Schiefauer):

Tre pojkar gick genom staden. Det var sommarlovets allra första vecka. Nedför avenyerna gick vi, över de stenlagda torgen. Vi gick genom nattmörka alléer, på grusgångar mellan parkernas gräsmattor. Det myllrade av pojkar. De stod mellan träden, de satt i ring med korslagda ben och mellan dem glimtade cigarettglöden som eldflugor i mörkret. De höll ölburkarna i sina stora seniga händer och de talade lågmält. Då och då släppte de loss en flock hesa skratt som flög upp i trädkronorna, svarta vassögda fåglar som blev sittande i lövverket.

Har också någon gång tänkt och skrivit om cigarettglöd som dansar i mörkret. Och älskar den sista meningen i citatet. Förmedlar stämningen på ett stiligt sätt.

Mia kommenterade tidigare här att det är intressant hur de klär på sig och av sig. Pojkarna väcker mycket tankar. Tänker på tonåren och att hata att bli en viss kropp. Jag försökte gömma mig själv då. Ville bli mindre, osynligare, vanligare. Tror att jag lyckades osynliggöra min kropp ganska bra, men den vägrade förstås hålla sig undan. Gjorde sig påmind hela tiden.

Funderade på en av huvudpersonernas förhållande till sina bröst, som pojkar tafsar och våldför sig på och fascineras av. Tänkte att hon skulle hata brösten för det, men härligt nog gör hon inte det. Jag har ibland önskat bort mina, att de i varje fall skulle ha kunnat vara klädsamt mindre. Den önskan har jag sällan numera. Hur kan man till exempel hata en del av ens kropp som ens barn älskar?

Läser vidare (mellan varven, medan barnen är hemma, den ena förkyld).

B-O-K och ”pyssel”

Det första ordet W läste helt själv lossnade här om dagen. B-O-K läste han, och fattade. Nu frågar han om svåra bokstäver och ljud som CH, STJ, SJ osv. Man inser plötsligt hur komplicerat det är med alla dessa sh-ljud och undantag och C som uttalas S eller K, och K som är TCH…

A däremot håller på att bli en hejare på pussel (men hon kallar dem ”pyssel”), hon kan sitta stilla och tyst så länge som 30 minuter och lösa pussel på 24 bitar helt själv nu. Nu har jag skaffat lite nya 49-bitars.

Huj vad de börjar bli stora…

Bokreserveraren

Läste alltså klart en biblioteksbok i racerfart nyss. Läste i Marias blogg om John Greens The Fault in Our Stars på fredag, reserverade (ett signerat!) exemplar på Åbo stadsbibba, hämtade den på lördag, hade läst klart boken på söndag kväll (ljuvlig ljuvlig ljuvlig bok!)… Nu reseverade jag Jessica Schiefauers Pojkarna. Är riktigt sugen på att läsa mer ungdomsböcker. Så tar gärna emot mera tips på sånt man borde läsa… och så att jag kan fortsätta pumpa in serviceavgifter till bibban med mina frekventa reservationer…

På Jessica Schiefauers blogg hittades förresten den här lilla pärlan som jag inte sett förut:

Lilla A, lykta, diskbänksrealism, en apelsin skalas

Mina första trevande Canon EOS 600D-försök. Helt utan Photoshop-korrigeringar!

Första fotot! Automatblixten gav brutal realism... ja hon har blåmärken i ansiktet.

Utan blixt nu. Älskar att mörker blir snyggt med denna kamera.

En tredje bild på lilla A, W syns i bakgrunden, gissa vad han gör...

Testar ute i skymningen

Diskbänksrealism

Försökte öka skärpedjupet

Skal, stark doft på fingrarna

Fruktkött, sött

Så, nu tillbaka till disken.