Blogglåg vecka

Såg The Hunger Games igår men hinner inte skriva något längre om den. Men det var en mycket underhållande film som hade detaljerna och stämningen precis rätt. Distraherades dock av folk som satt och småpratade genom hela filmen + att jag druckit en stor blåbärsfruitie före och fick sitta och tänka på kroppens behov och begränsningar sista timmen.

Men i dag är ungarna hemma, den ena mer sjuk än den andra. Jag har jobb som jag måste göra ändå pga undervisningen som jag liksom måste fortsätta med ändå (man är ju så oersättlig), en deadline som kommer i slutet av veckan och en ansökan att fixa, och lite annat smått och gott som måste fixas just denna vecka, så det blir inte mycket blogg. Är dessutom lite låg på blogginspiration just nu… så vi ses när jag kommer ur svackan!

Slutligen. Ska köpa biljetter till Bobby McFerrin. Är det väldigt nördigt? Jag har bara en sådan vördnad för vad vissa kan göra med kroppen så jag måste ta chansen att höra honom live på sommaren. Här är en video som han medverkar på tillsammans med en otrolig dansare (cirkulerade på fb för ett tag sedan):

Dr. Barbapus

W fick se Spiderman 2 förra veckoslutet. Han var mycket förtjust i Dr. Octopus. Efter att vi spelat Tower en gång fick klossarna en ny funktion, och Barbaflink genomgick en metamorfos.

Och när jag laddade upp fotona så märkte jag att någon tagit en bild av samma Barbaflink i en lite annan situation: kidnappad av astronautälvan!

Sprungit igång idéerna

Igår sprang jag fjärde gången inom ett par veckor och använde en app (cardio trainer) för att kolla hur långt och snabbt jag kom framåt. Bästa med den appen är att den säger ”Great job!” när man är klar och visar en bild på hur många äpplen man bränt. Igår var det bara tre, men sprang bara knappt 25 minuter. Skönt att känna att konditionen redan blivit bättre, kunde ha fortsatt, men ville hålla det lite lätt igår och sluta när man ännu kände att man kunde hålla på hur länge som helst… För att inte överanstränga vänstra benet, vilket jag gjorde första gången jag sprang (aj kramp, ont i vaden, hälen osv.).

Apropå vänstra benet, ska prova på något som heter anti-gymnastik, och blev utsatt för ett ”tvångslån” (trevligt med kompisar som vet vad man behöver) av boken som skrivits av den kroppsövningsformens skapare, Thérèse Bertherat. Nu när jag läst lite i början av den så tyckte jag att det fanns mycket i hennes filosofi som liknade Butoh. Så i brist på en butoh-grupp i Åbo ska jag nu testa den här antigymnastiken. Ja och det som hade med vänster att göra, var att det tydligen är ofta så att skador och problem kan fokusera på en sida av kroppen, och när jag tänkte efter så är alla mina muskelproblem på vänster sida. Har ett ryggmuskelproblem som återkommer, på vänster sida; skadade min vänstra armbåge när jag tränade Hapkido för 14-15 år sedan; och nu är hälsporren på vänster sida. Lustigt. Min svaga sida.

Hursomhelst, allt det här kroppsarbetet har tydligen satt igång idéflödet. Hade ett intressant sammelsurium av veckans teman i drömmarna i natt (liverollspel, Hunger Games, dystopi, vänner som jag tänkt på, zombieapokalyps, pre-rafaelitisk konst), och ett frö till en liten historia fanns där. Kom sedan ihåg min idé att skriva noveller baserade på några speciellt tydliga drömmar, med övernaturlig/skräck/romantik-känsla. Så nu har jag fyra arbetsnamn på noveller. Bara att luta sig tillbaka och vänta på att drömmarna ger mig några till, och så har man en samling. Tror att det är det här jag ska ägna mig åt när Bildbindaren är klar (alltså bok nr 2!). Börja (eller fortsätta, för en av dem är redan påbörjad, men ligger på paus) skriva på de där fyra historierna som jag nu har inne i huvudet, som helt klart blir bäst som noveller. Kul!

Men nu till avhandlingen.

Okej Collins hade inte läst/sett Battle Royale

Spekulerade om det tidigare, och frågan dök upp i en intervju med New York Times:

Collins’s fiction inevitably echoes other dystopian literature in which states subject their citizens to novel forms of oppression, like George Orwell’s “1984” or Margaret Atwood’s “Handmaid’s Tale.” Even more pronounced are the similarities between “The Hunger Games” and “Battle Royale,” a Japanese novel published in 1999. Each book involves young people selected at random and pitted against one another in a game of survival staged by tyrannical authorities. The parallels are striking enough that Collins’s work has been savaged on the blogosphere as a baldfaced ripoff. The authors share an interest in the mechanisms of state control, but their agendas clearly diverge. “Battle Royale” is a more deliberate study of adolescence, its coming-of-age savageries and posturings. “You’ve become quite a stud,” a dying girl tells the classmate who cradles her in his arms. When it was published, “Battle Royale” played into Japan’s fears about a rise in youth violence; Collins’s heroes are, if anything, models of responsibility. When I asked Collins if she had drawn from “Battle Royale,” she was unperturbed. “I had never heard of that book or that author until my book was turned in. At that point, it was mentioned to me, and I asked my editor if I should read it. He said: ‘No, I don’t want that world in your head. Just continue with what you’re doing.’ ” She has yet to read the book or to see the movie.

Jag visste å andra sidan inte om att Battle Royale var en bok först. Alltid lär man sig något nytt! Det är lustigt men har själv hållit mig väldigt länge med att läsa och läsa om The Hunger Games… men nu när jag läst den kan jag ju inte låta bli att tänka på min egen text som nu inte liknar Collins bok så mycket, men som jag faktiskt hade tänkt jobba vidare med i en liknande riktning som hennes story: teman som spel, tävling, revolt t.ex. har jag haft i huvudet…

Men så här tycker jag om det här med att historier liknar varandra. Varje text är ändå unik, trots att författaren använder sig av liknande ”tropes” och mallar. Och vad jag själv kom fram till i skrivandet är att det behövs bekanta inslag, det behövs element som läsaren kan känna igen och känna en sorts tillfredsställelse i att känna igen. Men så måste man skruva till det, det kan inte vara exakt samma mall som upprepas, utan det måste komma till något nytt också. Och Collins historia har faktiskt ett helt annat budskap om man jämför med Battle Royale, den är tillräckligt originell, men har också en mycket väl fungerande struktur som inte är originell, men som skapar drama och griper tag i läsaren. Ja det är en balansgång mellan det bekanta och det nya och främmande.

Kul att läsa Dramatiskt berättande parallellt med The Hunger Games, haha.

Omslaget!

Tror jag vågar lägga in det nu här. Det är inte en slutlig version, men en version som kommer att finnas i en svensk bokkatalog. Så möjligen putsas och justeras det lite ännu. Grafikern är Emma Strömberg, och tycker att hon hittat en mycket fin font till texterna! Bilden och bakgrunden har jag gjort. Så här ser alltså huvudpersonen Lucina ut (huh mitt hjärta hackar lite nu när jag ska trycka på publicera).

Mera ungdomsdystopi

För övrigt läste jag färdigt Hungerspelen igår (slukade alltså). Visst, gripande story (tävlingsmallen), och intressanta huvudpersoner och spännande. Intressant grepp att skriva i första person presens…

Men det som störde mig från början var att situationen verkade lite lite smått överdriven. Ok visst, det finns fascistiska stater som kontrollerar sina medborgare och summarisk avrättar politiskt obekväma människor, och visst kunde det väl vara möjligt att USA blir så avmoraliserat att man vill se folk döda varandra på TV, och ännu saftigare att det är barn… men just den aspekten… jag har lite lite svårt att tro att ett samhälle skulle gå med på det… att revolten inte skulle komma direkt… att lagstiftning skulle ändras så att det blir möjligt att slumpmässigt plocka ut folk och tvinga dem att döda varandra… det känns lite svårt att tänka sig. Men visst, det är efter en katastrof, det är efter en enorm omställning som orsakar extrema skillnader i livsstil och möjligheter, så kanske… kanske det kunde vara möjligt. Men ändå, så tycker jag att det är lite krystat. Har månne författaren sett Battle Royale och sedan försökt hitta på ett samhälle där ett sådant scenario är trovärdigt och integrerat? Tycker att hon liksom lyckas till 75 % med det… Måste googla lite och läsa intervjuer nu tror jag…

Plötsligt fattar man

Igår såg jag dokumentären om Scott Walker på YLE Teema (finns bara kvar några dagar till på Areena!). Fastnade liksom framför den. Och när den var slut så var man ju helt omtumlad.

Först fattade jag ingenting, det var ju nästan lite som en parodi (har man sett Spinal Tap är man evigt skadad när det gäller rockumentärer och klipp från 60-talet osv.). Men långsamt insåg jag att den här killen finns bakom en massa ljud som jag gillar, trots att jag inte visste det om det. Brittisk pop och rock är ju liksom genomsyrad av den här mannens musik. Ta t.ex. Goldfrapps första album och sången Utopia (en av mina favoritsånger är det nog).

Ja så jag får erkänna jag kände inte till Scott Walker, men gör heller inga anspråk på att veta allt om musik, så so what, nu har jag ju något nytt och fint att upptäcka. Måste lyssna igenom allt på Spotify (och har nu börjat med hans album Scott 3)… Det ska bli intressant… det nyare stoffet kändes minst sagt pretentiöst och utmanande, men jag är fascinerad av allt som balanserar på gränsen mellan det normala och acceptabla och det konstiga och obegripliga.

Det som också slog mig när jag såg dokumentären är hur den på ett intressant sätt belyser den kreativa processen. Walker säger att han inte vill tvinga fram något, att det inte blir bra då. Läste nyss en HS-artikel (på finska alltså) om att forskning kanske skulle tjäna mer på att de som sitter och tänker och ska kunskapa skulle ta det lite lugnare och inte tvinga fram produkter. Hjärnan behöver tid att behandla information, att lära sig tar tid, att tänka stora komplicerade tankar kräver lugn och ro. Walker säger nog också att han kunde ha varit lite snabbare ibland, men hans långsamhet verkar också delvis ha orsakats av yttre krav och press. Men samtidigt så säger han att det helt enkelt går långsamt för honom att skapa. Själv tycker jag också att jag bara blir långsammare hela tiden. Men kanske det är för att uppgifterna blir svårare och för att man ställer högre krav på sig själv. Man har höjt ribban helt enkelt. Hjärnan blir ändå inte mer effektiv för det.

Och NU ska jag alltså ta mig tillbaka till avhandlingen. Måste bara skriva ur mig det här som Teema-dokumentären (BBC:s var det förstås ursprungligen) planterade i mig…

Lite tankar om att skriva humaniora

Ska jobba hemma i dag och försöker komma tillbaka till avhandlingen (i ett par veckor har det mest handlat om undervisning och att köra igång en kurs). Då passar det ju bra att skriva lite om vad som hände på etnografikonferensen på fredag-lördag. Liksom för att starta upp huvudet och orden. Fick nämligen många insikter.

Har aldrig studerat etnologi eller etnografisk metod, men när jag lyssnade på seminarierna och föredragen så kände jag mig väldigt hemma. Har tänkt det förut, men min inställning till konst är nog rätt antropologisk, snarare än sociologisk. Bourdieu har ju fått dominera mycket i mitt tänkande, och intressant nog så börjar ju han som antropolog. Sociologi och antropologi ligger inte långt ifrån varandra. Särskilt inte om man riktar intresset till bekanta samtida kulturer, snarare än att undersöka det som är främmande för en själv.

Men det som var intressant med konferensen, och möjligen lite provocerande för en konsthistoriker, var hur mycket man inom etnografin funderar på konstnärliga forskningsmetoder. Och min undran är ju då vad man egentligen menar med det. Alltså konstnärlig i motsats till vetenskaplig. Konsten och vetenskapen har (idag) lite olika målsättningar och spelar på olika spelplaner. Det som jag kanske kände att etnologerna och etnograferna saknade var en medvetenhet om vad konstnärer gör och deras syften. Men många intressanta fall där etnografer och konstnärer samarbetar dök upp, och dessa visade på ett intressant sätt på skillnader: t.ex. det att konstnärer ofta medvetet vill vara diffusa, mystiska, provocerande. Vetenskapen får inte vara medvetet diffus, utan ska vara klar och öppen. Det är i varje fall min åsikt. Men samtidigt fascinerar möjligheterna mig, att t.ex. använda de ”konstnärliga” metoder som jag själv behärskar i min forskning, t.ex. teckning. Har tänkt mycket på det, men har inte kommit till skott. Jag sparar på den möjligheten till ett annat framtida projekt, för till min avhandling känns det övermäktigt att börja experimentera. Jag har tillräckligt svårt att bara lära mig att skriva humaniora (man är liksom som en lågstadieelev som bara försöker lära sig att skriva).

Och när det gäller skrivande fick jag också mycket tankar. De talade om att ”skriva kultur”. Och samma frustration som jag känt ett bra tag nu dök upp igen. Hur skriver man inom humaniora? Hur borde jag skriva? Hur kommer det sig att det är skrivandet som är så dominerande när det gäller att förmedla något, kanske det där som kallas kunskap. Vad är kunskap egentligen? På vilket sätt blir det jag skriver i min avhandling just ”kunskap”? Vilka ord ska jag klämma ur mig alltså? Vad händer med mig när jag lär mig att skriva på ett visst sätt?

Har varit så trött på en viss typs akademisk text, den torra, odramatiska (vanligt i naturvetenskap och den samhällsvetenskap som vill dra åt det hållet). Jag vill inte producera något som ingen orkar läsa och som bara ett fåtal förstår. Så det har jag i bakhuvudet hela tiden. Men samtidigt vet jag att det går att skriva intressant vetenskaplig text, jag har ju läst sådan text, det är möjligt (men o så få det är som kan det).

Men det enda sättet man kan komma någon vart är att bara skriva. Och redigera. Och just nu är jag i det skedet att jag behöver släppa alla tankar om teorier och metoder och bli kreativ själv, och lita på att jag klarar av att skriva något intressant. Kopplingar till tidigare forskning osv. får jag tänka på senare. För måste ur det träsket nu och skriva direkt ur mig själv. Min uppfattning. Mina beskrivningar.

Det etnografin kan ge är en medvetenhet om hur man egentligen forskar och skriver. Vad forskningsprocessens olika skeden innebär för ”kunskapen”. Hur slumpmässigt och osystematiskt det egentligen är, trots att man försöker göra saker i ”rätt ordning”, försöker få koll på en helhet och inte missa detaljer. Men det är omöjligt. Premisserna är omöjliga. Jag kan inte skriva verkligheten (och vad skulle egentligen poängen vara med det), jag skriver en extremt förenklad och vinklad version av den – den versionen präglas av vem jag är (och när man knappt ens vet det…).

Nu ska jag sätta igång med att skriva ett sorts metadokument och kartlägga alla skeden jag gått igenom alla dessa 7 år som jag varit inskriven som doktorand. Behöver skriva ut allt. Också all osäkerhet om man gjort rätt, alla skeden då jag lärt mig något viktigt, alla kontakter jag haft med det fält jag undersöker. Får se hur långt jag hinner i dag. Och sorry för det långa långa inlägget, men ibland behövs det mer utrymme att skriva tänka.