Lite tankar om att skriva humaniora

Ska jobba hemma i dag och försöker komma tillbaka till avhandlingen (i ett par veckor har det mest handlat om undervisning och att köra igång en kurs). Då passar det ju bra att skriva lite om vad som hände på etnografikonferensen på fredag-lördag. Liksom för att starta upp huvudet och orden. Fick nämligen många insikter.

Har aldrig studerat etnologi eller etnografisk metod, men när jag lyssnade på seminarierna och föredragen så kände jag mig väldigt hemma. Har tänkt det förut, men min inställning till konst är nog rätt antropologisk, snarare än sociologisk. Bourdieu har ju fått dominera mycket i mitt tänkande, och intressant nog så börjar ju han som antropolog. Sociologi och antropologi ligger inte långt ifrån varandra. Särskilt inte om man riktar intresset till bekanta samtida kulturer, snarare än att undersöka det som är främmande för en själv.

Men det som var intressant med konferensen, och möjligen lite provocerande för en konsthistoriker, var hur mycket man inom etnografin funderar på konstnärliga forskningsmetoder. Och min undran är ju då vad man egentligen menar med det. Alltså konstnärlig i motsats till vetenskaplig. Konsten och vetenskapen har (idag) lite olika målsättningar och spelar på olika spelplaner. Det som jag kanske kände att etnologerna och etnograferna saknade var en medvetenhet om vad konstnärer gör och deras syften. Men många intressanta fall där etnografer och konstnärer samarbetar dök upp, och dessa visade på ett intressant sätt på skillnader: t.ex. det att konstnärer ofta medvetet vill vara diffusa, mystiska, provocerande. Vetenskapen får inte vara medvetet diffus, utan ska vara klar och öppen. Det är i varje fall min åsikt. Men samtidigt fascinerar möjligheterna mig, att t.ex. använda de ”konstnärliga” metoder som jag själv behärskar i min forskning, t.ex. teckning. Har tänkt mycket på det, men har inte kommit till skott. Jag sparar på den möjligheten till ett annat framtida projekt, för till min avhandling känns det övermäktigt att börja experimentera. Jag har tillräckligt svårt att bara lära mig att skriva humaniora (man är liksom som en lågstadieelev som bara försöker lära sig att skriva).

Och när det gäller skrivande fick jag också mycket tankar. De talade om att ”skriva kultur”. Och samma frustration som jag känt ett bra tag nu dök upp igen. Hur skriver man inom humaniora? Hur borde jag skriva? Hur kommer det sig att det är skrivandet som är så dominerande när det gäller att förmedla något, kanske det där som kallas kunskap. Vad är kunskap egentligen? På vilket sätt blir det jag skriver i min avhandling just ”kunskap”? Vilka ord ska jag klämma ur mig alltså? Vad händer med mig när jag lär mig att skriva på ett visst sätt?

Har varit så trött på en viss typs akademisk text, den torra, odramatiska (vanligt i naturvetenskap och den samhällsvetenskap som vill dra åt det hållet). Jag vill inte producera något som ingen orkar läsa och som bara ett fåtal förstår. Så det har jag i bakhuvudet hela tiden. Men samtidigt vet jag att det går att skriva intressant vetenskaplig text, jag har ju läst sådan text, det är möjligt (men o så få det är som kan det).

Men det enda sättet man kan komma någon vart är att bara skriva. Och redigera. Och just nu är jag i det skedet att jag behöver släppa alla tankar om teorier och metoder och bli kreativ själv, och lita på att jag klarar av att skriva något intressant. Kopplingar till tidigare forskning osv. får jag tänka på senare. För måste ur det träsket nu och skriva direkt ur mig själv. Min uppfattning. Mina beskrivningar.

Det etnografin kan ge är en medvetenhet om hur man egentligen forskar och skriver. Vad forskningsprocessens olika skeden innebär för ”kunskapen”. Hur slumpmässigt och osystematiskt det egentligen är, trots att man försöker göra saker i ”rätt ordning”, försöker få koll på en helhet och inte missa detaljer. Men det är omöjligt. Premisserna är omöjliga. Jag kan inte skriva verkligheten (och vad skulle egentligen poängen vara med det), jag skriver en extremt förenklad och vinklad version av den – den versionen präglas av vem jag är (och när man knappt ens vet det…).

Nu ska jag sätta igång med att skriva ett sorts metadokument och kartlägga alla skeden jag gått igenom alla dessa 7 år som jag varit inskriven som doktorand. Behöver skriva ut allt. Också all osäkerhet om man gjort rätt, alla skeden då jag lärt mig något viktigt, alla kontakter jag haft med det fält jag undersöker. Får se hur långt jag hinner i dag. Och sorry för det långa långa inlägget, men ibland behövs det mer utrymme att skriva tänka.

3 thoughts on “Lite tankar om att skriva humaniora

  1. Tack för rapport! Massa saker jag vill kommentera och fundera på, men en avhandling ska ju bli skriven här också, så jag håller mig just nu till: om du inte läst Anna Adenijis avhandling ”Inte den typ som gifter sig?”, läs den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s