På paus till 1.6

Jag tar en liten time out på bloggen nu fram till 1.6. Ska försöka vara så lite som möjligt på nätet (tror att Instagram är det enda som jag kommer att låta ploppa fram då och då). Det är en massa saker som behöver gro och få tid nu. Texter och teckningar. Och behöver stirra på annat än skärmar. Till exempel på när våren kommer och hur barnen leker. Vi ska se hur långt som det D har planterat på bilden kommer på en dryg månad (då kan jag ju avslöja vad det är också)… Jag ska plantera och sköta mina böcker jag (växter är inte min grej).

Rätt och fel

Andra dagen med hostande A. Hon hade också feber på natten. Och nu rinner näsan också. Men jag är glad, får gosa med henne. Trots att det gnager i huvudet när man inte kan jobba. Så man är ju konstant kluven, man är hela tiden på fel ställe. Ska försöka tänka att jag är på rätt ställe hela tiden istället. För vad är nu egentligen fel och rätt ställe?

Rätt och fel har jag tänkt mycket på också ända sedan Breivik-rättegången började. Samtidigt har det ju kommit ett till ”familjemord” under veckoslutet, dvs. en till händelse där en man mördar sin fru och sina barn (och sen i de flesta fall också sig själv). Jag har inte skrivit om det, men båda dessa obegripliga saker har jag tänkt på. Och läst om. Tänkte t.ex. på detta med rättegången: vad ska vara öppet? Min första reaktion är nej, jag vill inte se det, av respekt för offren och de anhöriga. Men sen å andra sidan: vad den där bleka mannen med de smala ögonen gjorde (och det är något med hans händer också, de är liksom svullna, obehagligt kraftiga, igen blek och rodnande hud, vita knogar), det måste komma ut och diskuteras, behandlas, det måste smälta in i allas tankar. Det är inte att ”gotta sig” i andras olycka. Tvärtom är det nästan en plikt att genomleva allt det här, tvingas tänka på alla sidor, på hur det är möjligt att en man inte kan känna empati och medlidande för alla de människor han tagit livet av och gett så mycket smärta och lidande åt.

Jag menar, jag själv kan bli nästan hysteriskt illa till mods av tanken att jag ens lite sårat någons känslor, också om det bara varit i misstag. Varje gång jag fått höra att någon tagit illa upp av något jag gjort så minns jag det för alltid, det blir som ett sår av skam i kroppen, går aldrig att göra sig av med, går inte att rationalisera bort. Och då har jag inte hittills gjort några större illdåd, vi rör oss på nivån ett glömt ”tack” eller slarvigt, irriterat beteende. En av mina största rädslor är att jag ska orsaka någon stor skada, t.ex. när jag kör bil eller liknande. Jag kan föreställa mig hur dåligt jag skulle må av det.

Och sen att någon mördar 77 personer och inte känner något (annat än starka känslor för den egna ”saken”)? Det gör ju att man blir uppgiven. Det är också väldigt svårt att föreställa sig vad som är rättvist. Det finns inget rättvist straff för en sådan handling. Ändå så finns en känsla för rätt och fel. Rätt för mig skulle vara att mördaren ställs inför vad han gjort, om och om igen. Att alla de 77 personernas berättelser berättas för honom, att han tvingas ta del av alla liv som han tagit sig rätten att avsluta, att han inte tillåts glömma utan tvingas bära liven inom sig. Men kan man tvinga fram empati hos någon som inte har det?

Och sen de här männen som mördar sina familjer. Det måste vi också vara öppna om. Finland har länge haft en hög statistik när det gäller män som mördar flickvän/sambo/fru/ex osv. Hur mycket anti-feminister än vill påpeka att också män drabbas av våld (det gör de i högre grad än kvinnor, det är absolut ett stort problem också!), så finns det ett strukturellt och kulturellt problem med mäns våld mot kvinnor (och barn) i det här landet. Det har verkligen kommit fram det senaste året. Det finns säkert mycket man kan göra för att motverka det: forskning, kritik och utveckling av samhällets stödsystem, öppen diskussion… och att alla tar ansvar över sin egen närmiljö. Ser man någon som mår dåligt så borde det vara en plikt att lägga sig i. Men det är inte lätt förstås, om man inte är psykolog kan det ju alltid finnas en risk att man förvärrar snarare än hjälper. Svåra grejer.

Och min lilla tröst, min universallösning, är att vi måste behandla det i ”konsten”. Där finns möjligheterna att gå i någon annans skor, att lära sig att se från andra perspektiv, att lära sig känna och kanske förstå. Det är den motkraft som måste återskapas gång på gång för att inte galenskapen ska ta över. Men så klart är det mer nyanserat än så. Också konst kan sprida galenskap. Tänk nu på Breiviks ”kulturkonservatism”, han hittar också sina lösningar i ”kulturen”. Både rätt och fel, empati och galenskap finns i världen, i naturen och kulturen, och varje sekund väljer vi hur vi agerar och påverkar omgivningen, och samtidigt påverkas vi av andra krafter runt omkring våra kroppar. Just nu absorberar vi alla det dessa empatilösa män har gjort, svallvågorna sköljer över oss. Hur möter vi vågorna?

Ja nu kom det! Hur ska man fira?

Kom på posten i dag… Man borde ju fira. På något vis tog jag ut mest av glädjen när jag fick första mailet från förlaget för länge sedan, men nu när jag ser på pappren och läser så känns det ju nog otroligt häftigt. Fan vad ja e bra! (senare kan man gå tillbaka till att vara självkritisk, men inte i dag!).

Så fira med skumpa? Har det i kylskåpet. Bara att jag inte egentligen gillar skumpa, och dessutom är jag igen hemma med ett sjukt barn (och ett friskt som kom hem tidigt från förskolan) och inte kan man ju vingla runt här hemma i bubbelfylla. Så har nu dansat lite med lilla A till Angry birds-låtar på Spotify istället. Men det jag egentligen VILL fira med är att springa på kvällen, och sen äta något gott framför ett TV-program. Det borde ju kunna gå att fixa. Hurra! Och ursäkta att jag är så tråkig. Och lite smått sjuk som ser löpning och TV som belöning… Övervägde också en stund att belöna mig med att jobba på teckningar på kvällen. Men hallå! Belöna sig med jobb?!? Så lågt kan man ju inte sjunka…

Filter på livet

På lördag bestämde jag helt plötsligt att börja använda Instagram (eftersom jag märkte att den också finns till min lursort). Och det är så otroligt kul! Här är dagens första bild från morgonpromenaden genom stan:

Men man börjar fundera. Jag följer alla som jag också följer i Twitter och fb, och det är spännande och roligt att se bildflödena. Sökte sedan runt lite om det fanns någon annan feed man kunde följa, men så finns det ju sådana enorma mängder av folk som man inte känner där, och det var svårt att avgöra vilka flöden som är ”bra” eller ”intressanta” då allas foton egentligen liknar varandra så mycket.

Och det är ju liksom det lilla problemet. Alla använder samma uppsättning filter som inpregnerar ens mobilfoton med stämning och mening, och allas bilder blir lika snygga. Vilken paradox: bilderna får mer karaktär, samtidigt så liknar de varandra mer!

Men jag tänker nog fortsätta instagramma. Det är tillfredsställande att så enkelt kunna göra mobilbilderna snyggare, och se dem samlas där på kontot och bilda sitt lilla livspussel. Och jag måste ju erkänna att jag är av den typen som är besatt med att dokumentera sitt eget liv på olika sätt. Och dessutom älskar jag att kunna kika in på andras liv också. Eller vad är det för bilder av livet som dessa foton ger?

Förra helgen, denna helg

Hann ju inte blogga alls över påsken, och inte så mycket under veckan heller… så här är lite minnesbilder av påskhelgen:

Lillsand

Också Lillsand

Kusinernas ivriga hund som vi fick ta på promenad

A hade sin lejondräkt hela tiden...

Och lekte detektiv

Dagens program: städa, ta ungarna till simhall, roffa tid att göra lite teckningar till boken. Så hejdå nätet för i dag!

En riktigt bra dag

Inget speciellt har hänt. Eller så har en massa små speciella saker hänt…

Jag vaknade 6.17 på väldigt gott humör. Var djupt inne i avhandlingsarbetet på förmiddagen, skrev kanske bara 1 sida ny text (det allra första i inledningen, kom på hur allt ska börja), men ordnade, putsade och löste några problem. Det kändes som om jag hade det här under kontroll. Fick prata film och dramaturgi och löpning på lunchen med min kollega Siv och hennes man. Hade ett trevligt arbetsmöte med en annan kollega på eftermiddagen (och hon har ju också en blogg!). A var rolig när jag hämtade henne och dagispersonalen tyckte att jag hade lyckats bra med hennes nya korta frisyr, och vi lyssnade på NRJ på hög volym i bilen på hemvägen. Jag sprang 3.8 km när jag kom hem (visserligen fick iShufflen nåt fel, men jag fick väl lyssna på min ansträngda andning då istället).

Jag syntes väldigt bra ute på vägen... förlåt om ni blev blinda av färgerna... det råkade bara bli så här... har urdåliga gamla springskor också...

Nu ska jag äta D:s mat (han undrar om jag inte ska komma snart, och jag ba öö jag ska bara). Har en Strongbow i kylskåpet som jag har tänkt dricka senare i kväll. Kanske man skulle ta och hyra någon rolig komedi också…

Alltså en helt vanlig dag, men av någon anledning så har den känts ovanligt bra. Kanske 13 är mitt lyckonummer (är född den 13:nde, så jo numerologin måste det ju vara, haha, eller så beror det på aprilregnet).

Pausen fortsätter

Försöker ta igen ett par veckors förlorad arbetstid (höll bara föreläsningar, annars var det sjuka W som gällde). Så hinner inte blogga.

Men en positiv grej med påskresan till Österbotten (bland många; hälsade på svärföräldrar och barnen hade roligt med sina kusiner): en av mina bokidéer liksom utkristalliserade sig och blev nästan helt tydlig i huvudet. Hurra för långa bilresor, min hjärna gillar dem tydligen.

Kom på några huvudpersoner, deras handling, och stora delar av världen och miljön. Lite intrigerande fattas, lite mer händelser och personer som finns runt omkring och som påverkar och påverkas av huvudrollerna behövs, lite mer världsbygge… men kom till och med på en bra arbetstitel (som jag inte tänker avslöja ännu)… tror bestämt att det är så att denna idé vill bli Bok 2. En ny berättelse började kräva att få finnas.

Bra sida med skrivtips

finns på Christin Ljungqvists blogg. Hennes första bok Kaninhjärta har precis kommit ut, är mycket nyfiken på den!

Håller också med om det mesta på hennes utmärkta lista med skrivråd. Hon skriver t.ex. att hon inte brukar tala om inspiration utan lust. Det gör jag med! Att ha lust är något som jag tycker att hela livet cirkulerar kring. När jag var liten brukade jag tacka nej till olika förslag från kompisar med argumentet ”jag har inte lust”, det var kanske smått irriterande för dem… Nu är jag mer fokuserad på att göra det som jag har lust till (och undvika att vara så brutalt ärlig när jag inte har lust). Och man kan nog öka på lusten (att skriva t.ex.), med tiden lär man sig vad som triggar den… För mig funkar alla slags dokumentärer om intressanta skapande människor (musiker, författare, konstnärer, dansare), att se bra filmer, se bra konst, läsa bra böcker… Men läs Christins lista, mycket lärorikt!

Typiskt

att när man äntligen har lite morgonvardag på jobbet igen glömmer man både telefon och plånbok hemma…

En händelse vid matbordet igår förresten: W frågar mig plötsligt helt out of the blue ”Mamma är du en sierska?”. ”Mm nej”, svarade jag. ”Kanske du är en siochsåerska då!” säger han och ler åt sin egen fiffighet.

Ja hmm… hurdan är en siochsåerska? Lite så där lagom? Inte så glad, inte så ledsen? Hursomhelst håller han nog på att bli frisk nu när språkvitsarna börjar komma igen.

Uppdatering: och ännu mer typiskt att medan jag var 2 timmar på jobb tycks W ha fått magsjuka. Just precis när han verkade bli bättre och hade aptiten tillbaka… nu ska vi alltså vänta och se om det verkligen är magsjuka eller någon märklig komplicerad del av öroninflammationen… stackars lilla liten sover på soffan nu med hinken bredvid sig. Ska ut och köpa mer saft nu.