Sommarlov

Men inte för mig… Ungarna hade sista dagen dagis och förskola idag. Kände mig ändå lite exalterad när jag hämtade hem dem. Jag har ju som sagt inte egentligen semester. Men det är rätt skönt att leva ett par månader utan att behöva tvinga upp A ur sängen, eller få iväg alla till sina diverse dagplatser. Juni-juli blir ett pussel. Och mycket jobb. Men bara roligt jobb.

Ikväll firar vi att W klarat sitt förskoleår galant (och på hösten blir det skolstart!), och att A nu får sova på morgonen:

Vad tycker ni om stipendier?

Jag skriver ju på en doktorsavhandling (det är brödjobbet just nu). Den handlar om konstnärsstipendier och några organisationer som delar ut dem. Mer specifikt skriver jag om två finlandssvenska stora fonder + finska statens konstnärsstipendier. Sitter just nu och slipar på kapitlet som tar upp stipendier som en form av gåvor och som socialt kapital. Så kom jag på att jag förstås känner en massa folk som sökt och fått olika typers stipendier. Jag har ju själv fått stipendier för forskning.

Så tänkte nu utnyttja detta totalt ovetenskapliga forum och fråga lite av er som råkar läsa detta: vilka sorters känslor väcker stipendier hos er? Har ni sökt dem? Har ni fått dem? Hur känns det att veta att det finns fonder som stöder just er verksamhet? Hur resonerar ni kring att få avslag, vad tror ni det berodde på?

Man får mer än gärna dela med sig av erfarenheter och känslor nere i kommentarsfältet. Jag kommer inte att citera eventuella kommentarer, men kommer att låta dem färga mina egna resonemang. Det spelar ingen roll till vad ni sökt stipendier, är intresserad av de känslor som finns i samband med att söka och vilken betydelse de kan ha i arbetslivet.

Så kör på! Galla och lovord och analyser, allt är välkommet! (och man får vara anonym, det är bara jag som ser e-postadressen)

Uppdatering 3.6.2012: även om jag har lust att diskutera de kommentarer som kommer, så tänker jag inte göra det här. Väntar istället på att få mer kommentarer, och vill inte påverka potentiella kommentatorer med mina egna åsikter!

Barnsol

Dagens dikt av lilla A, 3 år:

Solen födde en barnsol. Huvudet födde ett öga!

Sen skrattade hon gott.

Jag har plötsligt blivit sugen på att läsa poesi. Är inte alls bra på det. Senast jag läste något var det Claes Andersson som vi råkade ha i bokhyllan. Har reserverat Matilda Södergrans Maror på bibban, men den kommer dit först om ett par veckor… funderar också på Aase Berg. Har hennes essäsamling Uggla och gillade. Sen finns förstås makens Bukowski-böcker… men vill läsa något bra på svenska.

Någon som har tips? Något man absolut måste läsa? Jag är chockerande okunnig.

Vonneguts skrivtips

Stjäl helt fräckt denna lista på 8 tips av Kurt Vonnegut från denna blogg.

  1. Use the time of a total stranger in such a way that he or she will not feel the time was wasted.
  2. Give the reader at least one character he or she can root for.
  3. Every character should want something, even if it is only a glass of water.
  4. Every sentence must do one of two things-reveal character or advance the action.
  5. Start as close to the end as possible.
  6. Be a Sadist. No matter how sweet and innocent your leading characters, make awful things happen to them-in order that the reader may see what they are made of.
  7. Write to please just one person. If you open a window and make love to the world, so to speak, your story will get pneumonia.
  8. Give your readers as much information as possible as soon as possible. To hell with suspense. Readers should have such complete understanding of what is going on, where and why, that they could finish the story themselves, should cockroaches eat the last few pages.

Vad tycker ni? Trean och sexan hade jag redan listat ut själv. Och fyran var en bra påminnelse, man glömmer lätt. Åttan är jag inte helt övertygad om… blir det inte FÖR förutsägbart då?

 

Ljuvlig plats, ljuvliga människor

Hemkommen från skrivretreat i Dönsby B&B. En fantastisk, fridfull och vacker plats (kolla in ägarinnan Noras fina blogg här!). Maria (massor av fina bilder hos henne, kolla kolla!) och Jolin tog initiativet. Och sju skrivande kvinnor till dök upp. Karin beskriver det vackert (dessutom hade jag den goda flaxen att ha hennes sällskap i bilen! Hoppas jag inte babblade sönder dina öron K…).

Har skrivit för hand. Har skrivit första utkastet till kapitel 2 och halva 3 i nya bokprojektet. Och planerat värld och huvudpersoner. Kommit väldigt långt. Nu blir det paus på det projektet igen. På helgen kände jag allt från ”hurra det här funkar” till ett gnagande ”vad håller jag på med, det här blir kanske inte så bra…”. Men huvudsaken är att jag skrev på det. Skriver man inte så vet man inte om det blir bra eller inte.

Och en annan fantastisk sak: att få diskutera det här med författarskap, förlag, bloggande, skrivande, allt. Mycket givande. Det är sällan man hittar en lika bra kombination av skoj och jobbnytta. Att få gapskratta (alltså att det kan finnas så roliga människor!) och samtidigt lära sig hur det funkar i litteraturvärlden: kan det bli bättre?

Vink

I dag får jag syssla med bara avhandling. Men före det måste jag anteckna bort andra tankar. Promenerade från skolan till Arken igen och fick en idé till ett konstprojekt på vägen. Ska lägga den bakom örat. Tillsammans med alla andra idéer (när kommer den där 36-timmarsdagen?). Men jag har ju lovat en kompis och mig själv att vi ska ha konstutställning tillsammans år 2020. Jag har inte glömt det (hälsningar till KW bara!). Så det är ju bra om man är tidigt ute med idéer.

Men vinkar adjö över helgen. Ska på något oerhört kul och spännande: skrivretreat. Första gången jag gör något sådant. Ser framemot att sitta med penna och papper i en vacker miljö och sen få prata och prata med nya spännande människor.

Den här fina kungliga figuren finns på min promenadväg till jobbet. I ett fönster står hon med wobblig hand.

En väldigt allvarlig och viktig sak

Har läst flera texter den här veckan som handlar om döden, sjukvården och rätten att få en human, värdig död. Först läste jag Esko Valtaojas kolumn (på finska) där han berättar om en vän som dött i cancer. Hennes värsta rädsla var att tvingas ligga i enorma plågor i slutskedet av sin obotliga cancer. Vännen beskrev på ett konkret sätt åt Esko hur hennes sjukdom skulle avancera. Jag har hittills inte riktigt förstått vad det innebär att vara i slutskedet av en sjukdom och ha smärta. Jag har på något vis tänkt mig en diffus smärta som man tar bort med morfin. Men när någon sedan konkret beskriver vad det är som sker i kroppen, t.ex. hur magen sväller upp av vatten då levern slutar fungera, och hur detta skapar ett plågsamt tryck, då tänker jag, nej! Nej! Det skulle inte heller jag vilja uppleva. Varför ska man ligga och stå ut med sådant då man ändå vet att det leder till döden? Varför ligga i extrema plågor och obehag och ”kämpa” när man vet att det ändå tar slut snart?

Jag vet lite om hur det är att undergå olika smärtsamma hälsoundersökningar (den senaste upplevelsen var inte angenäm, ganska hemsk och liksom kränkande faktiskt, men jag accepterar det för den undersökningen kan någon gång rädda mitt liv, eller förlänga det i varje fall, dör gör man ju ändå förr eller senare). Så tänker man sig den process man går igenom med mycket allvarligare sjukdomar. Alla ingrepp. Hur kroppen plågas. Hur man är utsatt, svag, behövande. Självklart ska man inte ge upp för tidigt heller, men det finns säkert punkter då alla vet att allt hopp är ute. Då ska man få hjälp.

Och man ska få vara med sina närmaste. Jag läste en annan text, om en treåring som hade dött på sjukhuset utan sina föräldrars närvaro, för det var inte besökstid (här är IS artikel om saken). Barnet hade förstås längtat och bett om att få vara med sin mamma och pappa (här är ett blogginlägg om händelsen, också på finska). Jag får djup ångest av att läsa om det. Så får det inte vara. Jag tror att både de som är för och emot eutanasi kan enas om att alla ska få dö med sina närmaste närvarande bara de kan hinna dit. Och ett litet barn… det är vidrigt.

Det är omänskligt om systemen styr hur vi får dö, att vi fråntas rätten att välja, när det de facto är möjligt att ännu välja. Jag håller med Micaela Röman i hennes ledare:

Att det i dag finns en möjlighet att leva betydligt längre med också svåra och obotliga sjukdomar är naturligtvis en rätt var och en skall få välja om den så önskar. Men alternativet, att ha rätten att välja en assisterad sorti vid svår och obotlig sjukdom, den borde också finnas.

Och Esko Valtaoja tar upp hur vi till och med ofta ger våra husdjur en mer ”human” död, än oss själva.

Sen finns det förstås andra fall också. Hörde ett radioprogram om en kvinna som skadats i ett fall och inte kunde andas själv. Hon hade velat dö den första perioden och sökt efter hjälp på nätet. Men hon genomförde inte planerna. Efter 15 år hade hon fått tillbaka en liten del av andingen, och var inte mera lika beroende av hjälp. Hon hade utbildat sig och hade nu ett arbete, men behövde ännu förstås mycket hjälp. Men hon är ändå fortfarande beroende av respirator och assistenter. Hon valde att kämpa vidare.

Alla situationer är unika.

Det här har snurrat på i mitt huvud nu hela veckan. På något vis tänker jag på hur det kunde ha varit före vi hade så bra sjukvård, eller i situationer när sjukvården inte är närvarande eller möjlig. Det är självklart helt fantastiskt att vi kan förlänga våra liv tack vare vården. Men så tänker jag på situationer där det mänskliga är att ta ett liv. Tänker på extrema situationer, extrema skador, där inget mer går att göra. Det är sådana scener som ganska ofta utspelar sig i populärkultur, i filmer om krig och äventyr t.ex. Hjälten ber om att få en hjältes död. Kanske det är hemskt att jämföra med fiktion, men där rör sig myter och känslor som vi har om livet och döden. Kanske de situationerna är tillspetsade och dramatiserade, på det sättet ovanliga. Men vad säger dessa fantasier om vår vilja att dö en bra död?