En väldigt allvarlig och viktig sak

Har läst flera texter den här veckan som handlar om döden, sjukvården och rätten att få en human, värdig död. Först läste jag Esko Valtaojas kolumn (på finska) där han berättar om en vän som dött i cancer. Hennes värsta rädsla var att tvingas ligga i enorma plågor i slutskedet av sin obotliga cancer. Vännen beskrev på ett konkret sätt åt Esko hur hennes sjukdom skulle avancera. Jag har hittills inte riktigt förstått vad det innebär att vara i slutskedet av en sjukdom och ha smärta. Jag har på något vis tänkt mig en diffus smärta som man tar bort med morfin. Men när någon sedan konkret beskriver vad det är som sker i kroppen, t.ex. hur magen sväller upp av vatten då levern slutar fungera, och hur detta skapar ett plågsamt tryck, då tänker jag, nej! Nej! Det skulle inte heller jag vilja uppleva. Varför ska man ligga och stå ut med sådant då man ändå vet att det leder till döden? Varför ligga i extrema plågor och obehag och ”kämpa” när man vet att det ändå tar slut snart?

Jag vet lite om hur det är att undergå olika smärtsamma hälsoundersökningar (den senaste upplevelsen var inte angenäm, ganska hemsk och liksom kränkande faktiskt, men jag accepterar det för den undersökningen kan någon gång rädda mitt liv, eller förlänga det i varje fall, dör gör man ju ändå förr eller senare). Så tänker man sig den process man går igenom med mycket allvarligare sjukdomar. Alla ingrepp. Hur kroppen plågas. Hur man är utsatt, svag, behövande. Självklart ska man inte ge upp för tidigt heller, men det finns säkert punkter då alla vet att allt hopp är ute. Då ska man få hjälp.

Och man ska få vara med sina närmaste. Jag läste en annan text, om en treåring som hade dött på sjukhuset utan sina föräldrars närvaro, för det var inte besökstid (här är IS artikel om saken). Barnet hade förstås längtat och bett om att få vara med sin mamma och pappa (här är ett blogginlägg om händelsen, också på finska). Jag får djup ångest av att läsa om det. Så får det inte vara. Jag tror att både de som är för och emot eutanasi kan enas om att alla ska få dö med sina närmaste närvarande bara de kan hinna dit. Och ett litet barn… det är vidrigt.

Det är omänskligt om systemen styr hur vi får dö, att vi fråntas rätten att välja, när det de facto är möjligt att ännu välja. Jag håller med Micaela Röman i hennes ledare:

Att det i dag finns en möjlighet att leva betydligt längre med också svåra och obotliga sjukdomar är naturligtvis en rätt var och en skall få välja om den så önskar. Men alternativet, att ha rätten att välja en assisterad sorti vid svår och obotlig sjukdom, den borde också finnas.

Och Esko Valtaoja tar upp hur vi till och med ofta ger våra husdjur en mer ”human” död, än oss själva.

Sen finns det förstås andra fall också. Hörde ett radioprogram om en kvinna som skadats i ett fall och inte kunde andas själv. Hon hade velat dö den första perioden och sökt efter hjälp på nätet. Men hon genomförde inte planerna. Efter 15 år hade hon fått tillbaka en liten del av andingen, och var inte mera lika beroende av hjälp. Hon hade utbildat sig och hade nu ett arbete, men behövde ännu förstås mycket hjälp. Men hon är ändå fortfarande beroende av respirator och assistenter. Hon valde att kämpa vidare.

Alla situationer är unika.

Det här har snurrat på i mitt huvud nu hela veckan. På något vis tänker jag på hur det kunde ha varit före vi hade så bra sjukvård, eller i situationer när sjukvården inte är närvarande eller möjlig. Det är självklart helt fantastiskt att vi kan förlänga våra liv tack vare vården. Men så tänker jag på situationer där det mänskliga är att ta ett liv. Tänker på extrema situationer, extrema skador, där inget mer går att göra. Det är sådana scener som ganska ofta utspelar sig i populärkultur, i filmer om krig och äventyr t.ex. Hjälten ber om att få en hjältes död. Kanske det är hemskt att jämföra med fiktion, men där rör sig myter och känslor som vi har om livet och döden. Kanske de situationerna är tillspetsade och dramatiserade, på det sättet ovanliga. Men vad säger dessa fantasier om vår vilja att dö en bra död?

6 thoughts on “En väldigt allvarlig och viktig sak

  1. Jag har sett min mamma dö med de cancersymptom du talar om. Men vad menar du med att det skulle vara hemskt att jämföra med fiktionen? Jag lovar, det är jävligt mycket jävligare i verkligheten än vad fiktionen nånsin kan beskriva. Däremot är det en del av fiktionen att försöka. Så, det är väl en helt vettig jämförelse, inte hemsk. Tycker jag.

    • Det var nog det jag menade, att verkligheten alltid är så mycket värre än det som gestaltas i fiktion. Jag var rädd för att trivialisera de verkliga upplevelserna. Men skönt att du håller med om att det går att jämföra, eller att jämförelsen kan ge något.

      Beklagar vad du och din mamma och din familj har fått gå igenom.

      Ibland tänker jag på hur jag skulle kunna skriva om sjukdom, liv och död, något som är så närvarande på många sätt. Man har ju behovet att behandla det man upplever, t.ex. bland sina nära. Hur skört livet känns när man står bredvid när det händer. Men det är svårt. Till exempel att använda dessa känslor i fiktion. Något i den handlingen känns smutsig och problematisk, men samtidigt ändå motiverad och viktig… förstår du hur jag menar? Man vill behandla upplevelser och känslor och personers liv med respekt, men det känns på något vis monstruöst att ens försöka, eller att ha viljan att lägga ord på det…

      • Jag tror man ska gräva där det känns. I en själv. Så vet man saker som är skitiga och för jävliga om liv och död och sjukdom, då kan man gå dit. Eller. Om man vet inte ett smack om de sakerna men klarar av få fram det i text, då kan man också göra det. Kort sagt alltså, det finns inga regler, dom lägger man upp själv. Smutsigt? Nä, låt inte sånt hindra. Jag brukar säga att skriva är ett sätt att se. Och menar väl förstå och tänka om världen. Så skriv och se. Det är lättare att titta på det som känns i text. Det är filtrerat, och ändå inte.

  2. Tänker på min mormor med cancer. Först på en vanlig avdelning – det var, jag svär, som direkt ur en skräckfilm. Men sedan fick hon komma till Terhokoti, terminalvård. Vilket betydde eget rum, släktingar som vakade hela dagen, samtal med präst, och mycket morfin. Ett värdigt slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s