Filmer och berättande och teknik

Har babblat på hela veckan med olika samtalspartners om vikten av berättandet i filmer (hurra har ju varit lite social!). Det kommer förstås från min Prometheus-upplevelse, och avsaknaden av bra dramatiskt berättande i många andra äventyrsspektakel idag. Jag kom fram till något i stil med: om berättandet är bra så förlåter man dålig teknik i filmer (t.ex. kan äldre filmer vara hur bra som helst, trots att de inte har haft samma tekniska möjligheter). Prometheus var bara så himla polerad, för lite skit, t.o.m. blodet och slemmet kändes rent. Vissa scener älskade jag i den ändå, som när androiden är ensam på skeppet och underhåller sig själv. Det var bra berättande. Man lät berättandet ta tid i de scenerna.

Och från det ena till det totalt andra, såg Four weddings and a funeral igår på tv. Hade tänkt hyra något när ungarna somnade, men så fastnade jag vid filmen som jag sett flera gånger på 90-talet. Det är intressant att fundera på varför den fungerar så bra. Jag skulle säga att det beror på konceptets enkelhet, och att man hämningslöst infriar de löften man gett åt publiken (alla ska få någon att älska och gifta sig med). Dessutom är rollfigurerna tydliga och kan enkelt skiljas från varandra. Med väldigt eleganta medel får man fram deras personligheter. Rollerna behöver alltså inte alltid vara komplexa, men de får inte vara tunna och omotiverade. I ett bra drama har varje figur en betydelse, trots att de bara är sidokaraktärer, men helheten skulle lida utan dem.

Ni märker: jag funderar mycket på vad som är dramats grundstenar nu… Att se uppmärksamt på både nya och gamla filmer är väldigt givande. Allt filmprat gjorde också att jag fick lust att skaffa ett par gamla favoriter från barndomen (och läste också detta blogginlägg som påminde mig om en viss film): Labyrinth och The Dark Crystal. Båda med Jim Hensondockor. Jag var fullständigt besatt av dockor som barn, gjorde massor av märkliga dockexperiment, ville lära mig att göra marionettdockor som man kunde styra med händerna (A brukar ibland leka med några av mina experiment som jag har i en låda). Man funderar: hur ofta har de dockor i filmer numera? Är det bara CGI? Alltid är ju inte dockor särskilt lyckade… tänker på Bröderna Lejonhjärta och Katla. Där får man hoppas att nyfilmatiseringen blir den där fina kombinationen av bra berättande och bra teknik.

Labyrinth gissar jag kommer att få lite nostalgiskkomiska drag sen när jag ser den på nytt. Men något säger mig att ungarna kommer att gilla den ändå:

eller det här, man liksom ryser av en spännande blandning av skam och förtjusning! Jag får rapportera när jag sett hela…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s