Blicken

Dessutom gäller det att inte vika undan blicken från det här. På den här senaste nyheten, om krig, tänker jag på samma sätt som den här bloggaren, och den här. De sätter ord på det man känner. Det är bra, de viker inte undan blicken. Och de ser sig själva.

Men vad betyder det sen att man ser?

Jag har själv haft svårt att hänga med nyheter på sistone av olika orsaker. Jag vet att det händer mycket i världen som jag borde vara uppmärksam på. Det kan bli överväldigande att se det (man får lust att fly; av klimatsituationen kan jag få fruktansvärda apokalyptiska framtidsvisioner, samtidigt lever många människor i apokalypsen just nu). Men det viktiga är att det är så många som möjligt som ser, och som får ett behov att agera. Vi kan inte alla göra samma saker, men jag tänker att en av de viktigaste uppgifterna som de som nu arbetar med text eller andra konstformer har är att inte vika undan blicken, utan att beskriva det man ser, och tänka de svåra tankarna, och sträva efter att lösa problemen, snarare än att vara med och skapa dem. Men världen är komplicerad. Man vet inte alltid vilka konsekvenser ens vanor och livsmönster har. Man måste se sig själv också.

2 thoughts on “Blicken

  1. Tack Jenny för den insikten; att det kan vara inte helt bortkastat att arbeta med konst och kultur och intellektuella saker i den här vidriga världen. Ofta tänker jag att den enda logiska handlingen och det enda rätta är att lämna allt och bege sig ner och försöka hjälpa till handgripligen – på vinst och förlust och trots dåraktigheten i det.

    • Jag får också den lusten ibland, att göra något konkret, men så vet man inte ens var man ska börja. Man måste göra val ändå, och kan inte rädda alla. Så tänker jag att jag måste ta vara på det som jag kan, använda det. Jag är inget logistiskt eller organisatoriskt geni som kan lösa kriser och vet hur man stoppar krig eller lagar byar och kroppar. Men kanske man kan fixa någon liten del av världen med att få ut idéer och tankar i text och bilder? Jag hoppas det. Var åtminstone väldigt nöjd då jag förra veckan träffade två barn som älskade att läsa och teckna, och tror att jag inspirerade dem lite och försökte uppmuntra dem. Det kändes bra. Man får vara glad också över små små framsteg, som kan visa sig vara stora i längden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s