Hollywoodformeln

E kommenterade här och undrade om jag kunde länka till platsen där jag hörde om Hollywoodformeln. Javisst!

Jag hörde på en podcast som heter Writing Excuses: länk till programmet om formeln här. Det är manusförfattaren Lou Anders som berättar om vad han lärt sig om dramatiskt berättande i filmer. Det är en rolig intervju med honom, man greppar verkligen berättandets grunder i den, och han ger många intressanta exempel.

Här hittade jag en engelsk blogg som räknar upp de olika punkterna i formeln och ger några exempel.

För att sammanfatta formeln på svenska:

Det finns tre huvudsakliga rollfigurer: protagonisten, antagonisten och ”the relationship character”.

Protagonisten vill något och kämpar för att få det. Detta måste vara konkret och inte luddigt som ”fred på jorden”, utan snarare ”pengar för att kunna betala för mammas operation” eller liknande (vilket förstås speglar något bakomliggande högre ideal).

Antagonisten står i vägen (det behöver inte vara en person, kan också vara t.ex. ”polisen” osv.).

Relationship character, kunde vi kanske kalla förhållandefiguren, finns till för att dela protagonistens resa, för att man i dialog (nödvändigt i film) ska kunna informera publiken om vad protagonisten vill eftersom hen kan tala med förhållandefiguren om det. Förhållandefiguren brukar ofta vara den som i något skede av filmen berättar åt protagonisten vad den egentligen vill och vem den egentligen är.

Sen säger Anders att dramat byggs upp i tre akter, vilket är samma som i klassiskt dramatiskt berättande: I första akten introduceras figurerna och vad protagonisten vill och behöver, så kommer vändpunkt 1 som tvingar protagonisten till handling (utan protagonistens val att handla: ingen film/bok). I akt två trappas spänningen upp gradvis när protagonisten försöker få vad den vill. Anders säger att i slutändan av denna akt borde man nå protagonistens ”low point”, alltså den plats som är så långt från att nå målet som möjligt. Så kommer vändpunkt 2, och akt tre inleds: klimax och avtoning. I akt tre når protagonisten målet (eller kanske inte?) och försonas med förhållandefiguren (i slutet av Casablanca: ”Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship”).

Sen vill man ju inte att berättelsen ska bli alltför formelstyrd, man kan leka med reglerna (eller som min far ofta säger: för att få bryta mot regler måste man först kunna dem). Eftersom publiken är tränad att upptäcka dessa rollfigurer och akter, så kan man överraska, t.ex. behöver inte antagonisten vara ”ond” (i Thelma & Louise är antagonisten den snälla polisen som spelas av Harvey Keitel; han förstår protagonisten Louise, men försöker ändå ta fast henne och Thelma och stoppa dem från att få den frihet de vill ha), akterna kan vara av olika proportioner osv.

Tips: analysera filmer och böcker med mallen och se om du hittar de olika elementen! (Varning: sen är man för evigt skadad och ser inget annat när man går på bio…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s