Nörda ner sig

Lyssnade på Sara Bergmark Elfgrens sommarprat och blev glad och lite nykär i min favoritgenre. Lyssna på henne, hon tar upp ämnet nördar och fantasy på ett nyanserat sätt. Själv skulle jag också vilja lägga till en liten kritik till att kalla sig ”nörd”. Jag kallar mig själv det ibland (kanske främst filmnörd i så fall, eller i betydelsen ”hade bra betyg i skolan”), men samtidigt så tycker jag också att det är onödigt. Termen är ursprungligen nedsättande, och att ta över den är förstås ett sätt att utöva ”egenmakt” (som med orden ”bög” och ”queer”). Men samtidigt så tänker jag att ordet fortfarande är nedsättande, att man inte tar sin egen passion på allvar, samtidigt som man begränsar sig. Om man t.ex. är SF-författare så kan en full identifikation med genren som ”nördig” vara något som tar bort ett visst värde… alltså att man inte ens själv ser potential i genren att vara ”konst”. Att säga att man är, eller att det man gör är nördigt är kanske onödigt anspråkslöst. Sen måste jag sätta citationstecken på konst, för att den termen å andra sidan kanske är för pompös och pretentiös… Så om man kunde hamna någonstans emellan nördandet och det konstnärliga? Pust, det blev lite komplicerat…

Sen har jag ibland svårt att identifiera mig som nörd, för tänker ibland att jag inte är tillräckligt smart/utstött/ovanlig/oprydlig eller vad man nu är som nörd. Men det kan också hända att det är min naturliga aversion mot att definieras utifrån en grupptillhörighet som spökar. Jag har också väldigt svårt för olika gruppers hierarkier. Ibland känns det som om man tävlar om vem som är mest nörd om man hamnar i sådana sammanhang. Vet man tillräckligt om Tolkien och Asimov och Alien eller vad det nu är som är måttstocken. Men jag måste ändå säga: SF-kulturen är ändå den kultur där jag känner mig gladast och mest hemma.

Och på tal om det: har köpt en antologi med det senaste årets ”bästa” SF-noveller (red. Jonathan Strahan). Jag har faktiskt nästan inte alls läst noveller, och i synnerhet inte SF. Men i den engelsktalande världen så är noveller inom skräck/SF och ”weird” osv. nästan normen för nya författare. Alltså att man publiceras i tidskrifter. Och jag inser ju att det finns enorma mängder av dessa noveller… så nu ska jag läsa på lite. Började med att sluka Cat Valentes novell ”White lines on a green field”, och genast öppnades nya världar. Nya möjligheter alltså. Jaså man kan göra så här också! tänkte jag. Gränserna mellan genrerna grumlades till lite.

Förresten på kommande: någon slags recension av Daughter of Smoke and Bone. En not om recensioner: jag skriver inte riktiga recensioner här alls. Om jag skriver om böcker är det nästan alltid med tanke på att bli en bättre skribent själv. Jag skriver mest om sånt jag lär mig av att läsa andras böcker. Jag idkar inte ”litteraturkritik” (det är jag inte kvalificerad för, har ju faktiskt inte ens studerat litteraturvetenskap, haha). Ibland diskuterar jag nog böcker ur ett mer allmänt filosofiskt eller kulturvetenskapligt perspektiv (huh om man skulle göra det lite oftare, men ambitionen finns) och då kan det ju hända att någon kritik kan smyga sig in i texterna… men har funderat på detta med att recensera svenskspråkiga författares böcker, och det känns som något jag inte vill göra, jag vill inte ha en roll som kritiker (i så fall hellre ”boknörd”…). Vad har ni andra som bloggar och skriver egna böcker tänkt om att läsa och skriva om andras böcker?

Rundor

Har gjort en hel del, men inte riktigt orkat blogga de senaste dagarna. Känns som om man bara producerar en massa hela tiden, och har inte haft lust att producera text om att producera så att säga. Tror att jag också känt mig lite trött på att kommunicera så mycket via nätet, det har inte balanserats med att träffa folk så där fysiskt, vilket ändå är det mest effektiva sättet att kommunicera. Om man möts fysiskt kan kan bara säga vad man vill få fram, lyssna på vad andra säger och dessutom får man ju så mycket ut av att se kropparna och kroppsspråken osv.

Såg nu hursomhelst lite kroppar på Ropecon på fredag. Hängde upp några tryckta blad av mina illustrationer där på deras lilla konstutställning. Faktiskt är det första gången jag ställer ut något. Även om det var litet och spontant så känns det lite kul att veta att en massa folk där har sett mina bilder. Och precis rätt personer också, såna som är intresserade av fantasy. Lyckades tyvärr inte träffa några gamla vänner där. Hade W med mig, och han var mycket fascinerad av alla små miniatyrgubbar och brädspel med robotar och monster och allt det där. Men han orkade inte gå omkring länge, så det var en snabb men trevlig runda för oss.

Igår släpade jag dessutom med W till Jan Kenneth Weckmans ateljé som är c. 3 km från vårt hus (han hade öppen ateljé som en del av Konstrundan). Det var stekhett ute så vi måste tanka med glass på vägen, men W var uthållig och klarade promenaden (det blev ju till sist 6 km vi gick!). Det var väldigt trevligt att träffa Weckman. Hade massor av frågor åt honom om konstnärslivet och jag får nog återkomma en annan gång och fråga lite mer (W orkade med 15 minuters ateljébesök). Men denna runda och mötet med en konstnär fick mig att inse hur otroligt svältfödd jag är på att få prata om praktiskt konstutövande med andra. Har bara kommunicerat via nätet med andra i branschen de senaste åren. Men inget slår att faktiskt mötas och prata.

Det påminde mig om vad jag längtat efter ända sedan jag studerade konst i Nykarleby: ett sammanhang där man naturligt möts och kan diskutera skapande och konst. En av orsakerna till att jag bara var ett år i konstskolan var att det sammanhanget inte fanns där. Visst, hade väldigt roligt med några kompisar, och fick arbeta på det egna skapandet heltid. Men den enda jag minns att jag faktiskt pratade med om att arbeta med konst var en gästföreläsare. En. Och det var under ett par veckor. Sen lyckades jag inte komma in i någon konsthögskola (där jag föreställer mig att detta fantastiska kreativa utbyte måste finnas, vilket förstås också kan vara en falsk förhoppning). Och så gav jag upp den tanken.

Att byta till konstvetenskap innebar sen att det bildskapande perspektivet försvann helt. Så man har bara sig själv, och alla idéer och funderingar som ekar i huvudet. Man har ingen att spegla dem på. Har ju förstås bloggen nu, men kan inte skriva om ofullständiga frön till idéer här. Det funkar inte. Det jag vill ha är en arbetsgemenskap där man kan mötas vid varandras arbeten eller ta pauser och prata. Men har inte hittat något sådant ännu på 14 år (förutom när det gäller akademiskt skrivande förstås, jag jobbar ju med det nu). Några oregelbundna möten har man ju haft förstås, vissa kreativa samarbeten som har varit mycket roliga. Men jag drömmer om att ha ett eget arbetsrum i ett sammanhang där det också finns andra som sysslar med skapande. Men sen så beror möten ändå väldigt mycket på personer, på hur jag själv möter andra, och vilken vilja andra har att kommunicera. Slump. Eller hur kan man styra det själv? Hur hittar man dit? Ibland kan det glimta till i de akademiska rummen nog, men det är tyvärr sällan. Och med den utvecklingen som är på gång i universiteten så är jag rädd att det är på väg åt helt fel håll. Var finns den platsen där man kan bolla öppet med idéer och där skapandet inte hämmas? Hur skapar man den platsen?

Ok nu ska jag sluta gnälla. Men ur gnäll kommer kanske en önskan, och ur en önskan ett mål, och ur ett mål: handling.

Tiden

Hade en diskussion med barnen häromdagen. Jag sa något om att ”när jag var barn så…”, och båda ungarna frågade mer om hur det var när jag var barn. Jag sa att tiden gick långsammare då, eller åtminstone kändes det så. Nu tycker jag tiden går så snabbt att man knappt hinner med. Sonen sa att han också tyckte tiden gick snabbt. Jag funderade en stund på om det kan bero på att jag hade färre tv-program och digitala spel osv. när jag var barn på 80-talet. Visst hade man ett överflöd av serietidningar och böcker och liknande (och lite barnprogram, och ett Donkey Kong-spel som man fastnade i någon sommar). Men jag hade ofta tråkigt. Ofta. Och då går ju tiden långsammare.

Nu blev jag lite rädd att sonens tid går för snabbt, för han har för roligt och för lite tråkigt. Men sen kom jag ihåg hur irriterande jag tycker det är med prat om hur vi borde ha mer tråkigt och leva långsammare, och hur särskilt barn borde ha mindre stimulans och tvingas vara lite kreativa själva. Tycker sådana omdömen är lite moraliserande. Jag har nämligen aldrig upplevt att tv och spel skulle ha hämmat mina barns kreativitet. Tvärtom hänger de upp egna historier och rollekar på det de ser i filmer och spel. På samma sätt som man gjorde före det fanns tv och spel (då använde man väl sagor och annat för att stimulera fantasin).

Men jag tycker att det är lite hemskt att sonen inte upplever den långsamma barndomen… Eller är det hemskt? Nyss låg han i soffan och orkade inte hitta på något att göra. Han låg säkert en halvtimme där, utan att göra något. Så visst kan han ha tråkigt också. Undrar vad han tänkte på den där halvtimmen och hur snabbt tiden gick då?

Jag har extremt sällan tråkigt nuförtiden. Jag sa åt barnen att det var för att jag har hittat på jobb åt mig själv, och att det är jobb jag faktiskt vill göra. Varje stund tänker jag på dessa jobb, så det finns inget utrymme för att ha tråkigt, förutom när man är för trött för att orka hitta på. Men pga av allt jobbande så flyger tiden fram. Jag försöker konstruera saker att längta efter. För längtan saktar ner tiden. Som när jag var gravid, då gick tiden lite långsammare för att man väntade, och jag försökte se det som en bra sak för livet kunde bli lite längre då.

Konstigt hur tiden är flexibel, tänjbar.

Jag tänker i varje fall inte sitta och oroa mig för att jag eller barnen har för lite tråkigt. Livet är som det är.

Och apropå långsamhet. Är lite slö på nätet nu, orkar inte göra spår av mig här. Barnen är hemma igen. Jag jobbar vidare med alla mina jobb. Har glömt kroppen en vecka och börjar må deg, så ska nog vara ute också. Och inte så mycket här. Man gör så som det känns bäst.

Bli den andre

Äntligen kom District 9 på tv igår. Missade den när den kom på bio, och maken såg den ensam då, så sen har jag inte lyckats se den. Men igår såg jag den alltså, och var väldigt positivt överraskad. Det roliga var att jag såg på den med ”dramatiskt berättande”-glasögonen, och tyckte verkligen att filmen funkade mycket bra. Det var välskrivet drama helt enkelt. Protagonisten är inledningsvis en rätt avskyvärd och patetisk typ, och man börjar snabbt önska att han ska genomgå en förändring. Han får snart ”gå i den andres skor”, en utveckling som är väldigt bra invävd i helheten. Man utnyttjar världsbygget och situationen maximalt och konsekvenserna är intressanta. När protagonisten går igenom vändpunkt 1 och 2 hoppade jag nästan i soffan av glädje av att han valde rätt.

District 9 är ett utmärkt exempel på hur SF kan ge ett nytt perspektiv på mänskligheten. Vi ordnar (tyvärr) upp oss i vi och dem, och filmen frågar vad som händer om utomjordiska varelser dyker upp som får ta rollen ”de andra”. Det ger ett intressant perspektiv på vårt beteende i verkligheten, och en ny tappning av temat med besökare från yttre rymden.

En annan observation. Filmen är producerad av Peter Jacksons filmbolag, och tyckte mig se en ådra av splatter och gore och en viss mörk humor i filmen (tänker på Jacksons Braindead t.ex.). Någon annan som sett den och har åsikter?

10 år

Hade egentligen tänkt skriva att det i dag är 10 år sedan jag och D gick på vår ”dejt” som aldrig tog slut (kaffe på gamla Sergios här i Åbo, sen försökte jag laga middag, vilket blev till en liter pasta och blaskig tomatsås som ingen orkade äta pga nervositeten, and the rest is history, eller hur man nu brukar säga). Nu är han ju inte här i dag. Familjen kommer på söndag… Får fira lite för mig själv då.

Jag har också skrivit 500 inlägg på Kolofont. Sammantaget har jag ju bloggat mycket mer, på tidigare bloggar, sedan 2006. Men det här verkar bli långvarigare. Hurra och skål för det!

Vansinnesdåd

Chockad över nyheterna. Någon galning igen som skjutit folk. Denna gång på en midnattspremiär i USA av nya Batman-filmen. Jag funderade på att gå på den idag. Men vet inte om jag kan. Tänker på paniken, på folk som förlorar barn, familjemedlemmar. Och tänker på vad det är för sorts person som gör sådant. Jag börjar bli lite trött på att fundera på dessa personer, dessa unga män. Men vilket lyxproblem jag har då: ”jag börjar bli lite trött”, som om det har någon betydelse. Eller har mina funderingar en betydelse?

Men man undrar (igen), hur är denna avsaknad av empati möjlig? Vad är det i människor, i kulturen, i den samverkan mellan individen och gruppen, som ger detta resultat? Visst det är långt borta den här gången. Förra sommaren var det närmare. Och i Finland har vi haft flera av dessa fall (men här verkar gärningsmannen ofta ta livet av sig själv också). Avståndet har ingen betydelse (särskilt inte i dag då nyheter sprids snabbt över hela klotet). Det är samma galenskap, eller hur? Truth is stranger than fiction, eller ska vi säga mycket mycket hemskare.

Håret

Försökte ta en bild av mitt hår.

Resultatet ser ut som någon form av flåsig modern dans. Det var rätt kul att ta bilder på sig själv i konstiga ställningar… borde man skaffa en självutlösare (heter det så? det låter snuskigt). Ta lite butoh-bilder av sig själv?

Men to the point. Håret är sjukt långt nu, är nöjd med det, men skulle vilja ha ljusare (på bilden ser det ljusare ut än vad det är på riktigt…). Hela sommaren har jag funderat på att färga det blont, riktigt riktigt ljust. Men sen undrar man, är det jag, eller förvandlar jag till en sån där hollywoodmiljonärsilikonmorsa då? Har tid hos frissa på tisdag. Så vi ser vad det blir. Men långt tänker jag ännu ha det. Har nog lust att ibland raka av allt, men tror faktiskt inte att det klär mig. Alls.

(Ja och så här blir det efter fyra dagars ensamhet)

37

svartvita illustrationer verkar det bli. Lite mer än jag tänkte, men måste lägga in mer på vissa ställen när det blev för långa avstånd mellan bilderna. The good news is, jag har börjat på alla. Och ungefär 14 är helt färdiga (för ögonblicket, men måste kanske slipa på dem sen ännu, för att helheten ska bli bra). Sen har jag en plan som handlar om den visuella helheten, men måste först kolla med redaktören och layoutaren om det går att genomföra.

Tänker också trycka upp några färdiga bilder på kort som jag ska försöka ställa ut på Ropecon nästa veckoslut. Vet inte om jag ryms med på deras konstutställning ännu, för jag var lite sent ute med ansökan dit, men något kanske jag kan åstadkomma där ändå. Tänker ta med stora W dit också. Han säger alltid att han avskyr brädspel där någon vinner, så vad vore bättre än vanliga rollspel för honom? Där spelar det ju ingen roll om man vinner, utan målet är att ha ett roligt spel. Temat på Ropecon för i år är fantasy och gränsöverskridande. Perfekt! Måste ha med kameran också och fotografera folk som klätt ut sig…

Belöningsblogg

Okej nu får jag rapportera att jag gått igenom redaktörens kommentarer och gjort ändringar. Det fanns ett par ställen som fick bli markerade med frågetecken (eller egentligen HERREGUD VAD SKA JAG SKRIVA HÄR???, vilket handlar om att skapa nya metaforer/liknelser, för de gamla var bara skräp) som jag hoppas löser sig när jag läser igenom allt en gång till – på papper, med röd penna i handen. Imorgon. För jag är klar för i dag.

Nu ska jag äta jordgubbar. Möjligen börjar jag sortera barnens teckningar som hotar att ta över mitt arbetsrum. Och ska kanske fundera (jag säger bara kanske möjligen överväga att börja fundera) på hur jag ska sortera bokhyllan. Jag borde också rensa badrumsskåpen, där finns t.ex. hostmedicin och hudkräm från medeltiden… alltså 1900-talet. Det fanns en massa annat på listan också… vad var det nu… ogräs? Kasta gammal mat? Moppa badrumsgolvet! Örk. Kanske en cykeltur vore bäst, ifall regnet kunde ta en lite längre paus. Tydligen orkar jag inte fatta beslut om något annat än text idag…