Hungerspelsreflektioner

Läste nyss klart del två i Hungerspelsserien. Det gick ganska snabbt… Det intressanta var att jag tyckte språket och till en viss del berättandet var helt fruktansvärt (första boken var väl helt ok språkligt, och berättandet var mycket bättre). Kontrasten som uppstod av att hoppa direkt från Murakami till Collins var enorm. Det är intressant att fundera på varför Hungerspelen ändå är en sådan bladvändare. För det är den ju verkligen, trots språket.

Jag tror att det är för att Hungerspelen är en bok(serie) som huvudsakligen går ut på en bra och riktigt intressant idé. Tänker på Orson Scott Cards M.I.C.E-kvot: M = milieu, I = Idea, C = character, E = event. Han menar att för att en bok ska fungera bra så borde tyngdpunkten ligga på en av dessa, och att man sedan håller sig konsekvent till vilken typs historia man berättar. Det kan förstås finnas element av alla fyra i en bok, men bäst funkar det om ett av elementen är drivande. När det gäller Hungerspelen är det nog idé som driver handlingen, tycker jag: tänk om man har ett samhälle med en tävling där ungdomar tvingas slåss mot varandra till döden… Sen plockar man in karaktärerna som tvingas med i handlingen, miljön som kan ge upphov till en sådan idé, och en händelse som är själva spelet. Men karaktärerna driver inte handlingen, miljön är inte huvudsaken, och spelet slutar före bokserien är slut (spelet är rätt dominant i bok ett, men i bok två är spelet bara en del av andra halvan, del tre har jag inte ännu läst). För i slutet vill man inte veta hur spelet slutar, utan man vill veta vad idén har för konsekvenser. Man vill ha revolten. Därför läser man vidare.

Men det är synd att tvåan tycks vara mindre bearbetad språkligt. Förstapersonperspektivet tycks nu leda till att författaren glömmer att gestalta, och istället är det Katniss som berättar en massa för oss, vi får hennes ganska torra och ofta irriterande förklaringar och tolkningar, vilket förstås gör att vi lär känna henne, men undertexten är så gott som förintad. Det känns som att faktiskt läsa något som en som inte är så bra på att uttrycka sig skriver, vilket förstås passar med berättarperspektivet (Katniss är inte bra med ord, hon är en tonåring), men man vill hellre läsa vad en skicklig författare får fram. Och så finns det klumpig dialog, problem med rytm och tidsuppfattning, första halvan känns utdragen och onödig och spretig. Men andra halvan blir lite bättre. Och så klart läste jag maniskt för att få reda på hur det skulle gå. Jag ville veta vad konsekvenserna var. Så länge författaren lyckas hålla sig till att skriva en idédriven bok så funkar det (dels funkar också sekvenserna med spelet bättre, det är som om författaren har svårt att balansera Idea och Event). Men särskilt vackert görs det inte i den andra boken.

Lyssnade sen på Daughter of Smoke and Bone en stund i dag. Kom in några kapitel i den. Här var språket riktigt bra. Men, trots att jag redan hört en timme på den, så hade jag svårt att få grepp om vad som driver handlingen. Inte så bra det, tyvärr. Skulle man ha fått Hungerspelsidén skriven med Laini Taylors språk, där hade man haft en explosiv kombination… Ska dock lyssna färdigt så småningom, för Daughter of Smoke and Bone har så många element i sin värld som jag dras till, så man måste ju. Men hon måste nog få till det där suget snart, för började gäspa lite där i kapitel 2-4…

Uppdatering: skriver som en kratta… samtidigt som jag hackar ner på någon annans text, haha. Men mina ursäkter: skrev detta på en halvtimme, samtidigt som jag torkade barnrumpor, sökte tuschpennor, tittade på barnteckningar och skyndade mig för att ungarna var uppe för sent och väntade på att jag skulle natta dem…

6 thoughts on “Hungerspelsreflektioner

  1. nej, det var mycket bra skrivet.
    Hungerspelen är en kassamagnet och där börjar mitt trotsiga motstånd …

    Ja jag medger att jag har fördomar. Grymma sådana. Men ibland köper jag också pengböcker och blir helt såld .
    Men nu har jag F Y R A gånger försökt läsa Cirkeln och det slutar alltid i krig och samma skrik.

  2. Det här var en intressant analys, för nu inser jag att trots att jag på många sätt är en språkfascist allra mest lockas av idédrivna böcker. Vackra beskrivningar gör inte mycket för mig ifall inte farten från själva innehållet finns där. Jag älskade Hungerspelstrilogin och ägnade inte språket en tanke eftersom själva berättelsen övertygade mig helt.

    Daughter of Smoke and Bone sög också tag i mig helt och hållet, mycket tack vare miljön och de helt nya idéerna som boken byggde på, men dagen efter att jag läst den minns jag att jag ändå fick en känsla av att något saknades. Vet inte vad. Lite lika som efter att jag läst Angelinis Starcrossed. Den drogs jag också in i med hull och hår, men efteråt kändes det som om något hade gått mig förbi, och som Maria påpekade på kursen kan känslan bero på att inte ens författaren riktigt hade koll på vad som hände.

  3. Tycker inte att Katniss språk i tvåan är fel. Tvärtom jag tycker att just drivenheten i hennes naiva syn på världen är fascinerande. Att det är grejen och att det är genomgående och bra gjort. Och det gör att det inte bara är idén utan också karaktären som släpar det hela framåt. Jag tycker det blir lite enkelt att sopa undan en stark karaktär med idé. Orson är ju spännande men alla de där delarna i MICE brukar ju finnas i viss mån i varje text. Och sen beror det ofta på vem man är som läsare vad det är man väljer att framhäva. Själv har jag inga problem med språket i Hungerspelen. Jag tycker det finns mycket i det. Men jag tycker framför allt om berättelser och berättelse finns det i Hungerspelen.

  4. Älskade Hungerspelen. Det enda som egentligen störde mig i tvåan var att det kändes så tydligt när påminnelser om vad som hände i ettan gjordes. Å andra sidan läste jag alla tre i ett huj och om jag skulle ha haft en paus mellan dem skulle jag antagligen ha behövt de små påminnelserna.

  5. Lite besides the point: Tjuvlyssnade på två tuggummitonåringar med långt shakirahår och tjock mascara i långa ögonfransar på metron i dag. Värsta pissisdiskussionerna. Om nån fest och nån som va full och så. Sen drog den ena fram en bok som hon just läste och tyckte var helt bäst. Rätade på halsen för att se vad det var. Gissade på Hungerspelen eller nåt i samma kategori. Näpp. Det var en bok av Salman Rushdie. ”Tää on aika syväluotaava mut mä oletan et lopussa selviää mist täss on kyse”, sa läsartjejen. Att sånt. Folk läser så olika saker och aldrig kan man veta vad som passar vem.

  6. Åh vad många intressanta kommentarer! Roligt att alla har så olika upplevelser av samma text. Jag har varit lite nätfrånvarande (läst på bibban) idag så det var kul att komma hem och se att mina reflektioner var så tankeväckande…

    Som förtydligande kan jag ju säga att jag verkligen gillar Hungerspelen, och gillar också Katniss som karaktär. Egentligen brukar jag inte tänka så mycket på språket. Jag är mest intresserad av idé och karaktär, till en viss grad miljö. Och när jag själv skriver så tycker jag att språket är min egen största brist. Det är det jag tycker att jag själv måste jobba på mycket mer… borde t.ex. läsa och våga mig på att skriva mer poesi…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s