Nörda ner sig

Lyssnade på Sara Bergmark Elfgrens sommarprat och blev glad och lite nykär i min favoritgenre. Lyssna på henne, hon tar upp ämnet nördar och fantasy på ett nyanserat sätt. Själv skulle jag också vilja lägga till en liten kritik till att kalla sig ”nörd”. Jag kallar mig själv det ibland (kanske främst filmnörd i så fall, eller i betydelsen ”hade bra betyg i skolan”), men samtidigt så tycker jag också att det är onödigt. Termen är ursprungligen nedsättande, och att ta över den är förstås ett sätt att utöva ”egenmakt” (som med orden ”bög” och ”queer”). Men samtidigt så tänker jag att ordet fortfarande är nedsättande, att man inte tar sin egen passion på allvar, samtidigt som man begränsar sig. Om man t.ex. är SF-författare så kan en full identifikation med genren som ”nördig” vara något som tar bort ett visst värde… alltså att man inte ens själv ser potential i genren att vara ”konst”. Att säga att man är, eller att det man gör är nördigt är kanske onödigt anspråkslöst. Sen måste jag sätta citationstecken på konst, för att den termen å andra sidan kanske är för pompös och pretentiös… Så om man kunde hamna någonstans emellan nördandet och det konstnärliga? Pust, det blev lite komplicerat…

Sen har jag ibland svårt att identifiera mig som nörd, för tänker ibland att jag inte är tillräckligt smart/utstött/ovanlig/oprydlig eller vad man nu är som nörd. Men det kan också hända att det är min naturliga aversion mot att definieras utifrån en grupptillhörighet som spökar. Jag har också väldigt svårt för olika gruppers hierarkier. Ibland känns det som om man tävlar om vem som är mest nörd om man hamnar i sådana sammanhang. Vet man tillräckligt om Tolkien och Asimov och Alien eller vad det nu är som är måttstocken. Men jag måste ändå säga: SF-kulturen är ändå den kultur där jag känner mig gladast och mest hemma.

Och på tal om det: har köpt en antologi med det senaste årets ”bästa” SF-noveller (red. Jonathan Strahan). Jag har faktiskt nästan inte alls läst noveller, och i synnerhet inte SF. Men i den engelsktalande världen så är noveller inom skräck/SF och ”weird” osv. nästan normen för nya författare. Alltså att man publiceras i tidskrifter. Och jag inser ju att det finns enorma mängder av dessa noveller… så nu ska jag läsa på lite. Började med att sluka Cat Valentes novell ”White lines on a green field”, och genast öppnades nya världar. Nya möjligheter alltså. Jaså man kan göra så här också! tänkte jag. Gränserna mellan genrerna grumlades till lite.

Förresten på kommande: någon slags recension av Daughter of Smoke and Bone. En not om recensioner: jag skriver inte riktiga recensioner här alls. Om jag skriver om böcker är det nästan alltid med tanke på att bli en bättre skribent själv. Jag skriver mest om sånt jag lär mig av att läsa andras böcker. Jag idkar inte ”litteraturkritik” (det är jag inte kvalificerad för, har ju faktiskt inte ens studerat litteraturvetenskap, haha). Ibland diskuterar jag nog böcker ur ett mer allmänt filosofiskt eller kulturvetenskapligt perspektiv (huh om man skulle göra det lite oftare, men ambitionen finns) och då kan det ju hända att någon kritik kan smyga sig in i texterna… men har funderat på detta med att recensera svenskspråkiga författares böcker, och det känns som något jag inte vill göra, jag vill inte ha en roll som kritiker (i så fall hellre ”boknörd”…). Vad har ni andra som bloggar och skriver egna böcker tänkt om att läsa och skriva om andras böcker?

15 thoughts on “Nörda ner sig

  1. Vill försöka uppleva andras böcker, hellre än att kritisera. Det lyckas inte alltid, för man har sina egoistiska bombastiska tal för sej själv ibland. Men jo, krypa in i annan värld, uppleva och upptäcka så där som med nya människor. En vilja att förstå, nå, se utöver sina egna förutfattade åsikter.

  2. Vad bra att du påminde mig om Saras sommarprat! Det skall jag avnjuta ikväll.

    Apropå att vara nörd: jag uppfattar det nog positivare än du. Som geek. Att vara nörd på något – t.ex. fantasynörd – innebär för mig helt enkelt att vara passionerat intresserad. Nördar är de enda som längre får bli helt entusiastiska över något (t.ex. nya Bilbo-filmen). Alla andra måste vara vuxna och coola hela tiden :-)

    • ja om man slutar försöka vara så vuxen och cool så blir man lyckligare!

      Det var en av de saker jag fastnade för i Saras prat, att hon upplevde pressen att bli vuxen och sluta leka (och därför verkade hon tycka att hennes intresse var pinsamt väldigt länge). Jag minns också det, jag förstod att det var vad som förväntades, men underligt nog så struntade jag i det. Har nog aldrig skämts för mina nördintressen egentligen :) (skämdes mer över att vara ”ful” och oflickig).

      Jag tyckte det var de andra som var dumma som tyckte lek var barnsligt. Jag försökte nog hålla kvar min barnslighet så länge som möjligt för jag såg inte alls det fina i att bete sig så vuxet som möjligt. Tyckte snarare att det var lite löjligt, ett vuxenposerande… man var ju ett barn fortfarande mellan 11 och 15, och varför ge upp sin barndom så tidigt? Jag är nöjd över att jag tänkte så då. Tycker fortfarande att vuxenhet inte är något som man får genom ett visst beteende eller en viss yta man visar upp, eller följande av normer, utan det är något som kommer med livserfarenheten. Jag lovar jag tänkte faktiskt så klokt som tonåring också :D

      • Hej hej!

        Av princip brukar jag inte kommentera när folk skriver om mig, men jag tyckte detta var så intressant. Och kul att få ”eftersnacka” lite.

        Jag tänkte likadant som du, att jag tyckte att det var fånigt att alla andra skulle försöka verka så vuxna fast de uppenbart var barn och senare tonåringar. Och jag varken ville eller kunde inordna mig i ledet, jag fortsatte vara en ”tönt”. Men personligen upplevde jag det som väldigt slitsamt, att hela tiden vara så akut medveten om vad som ”gällde”, och att hela tiden stå utanför det. Sedan fanns det flera andra faktorer som bidrog till att jag inte var så glad just då, men det var inget jag ville/kunde ta upp i mitt tematiska prat, både av strukturmässiga, och integritetsmässiga skäl :)

        Det här med att vara ”ful och oflickig” känner jag också igen väldigt mycket. För mig hängde det samman med mina nördintressen, eftersom jag inte kände en enda tjej som gillade det jag gjorde. Alltså var det ytterligare en sak som gjorde mig till mindre ”riktig” flicka. Funderade på att ta upp det, men återigen, en måste ju begränsa sig. Samma sak med det här som du är inne, med distansen som kan skapa när man kallar sig nörd. Jag har tänkt mycket på det också (och även hur man kan kokettera med det), men som sagt. Utrymmet. Hehe.

        Såg någon på tumblr som skrev något i stil med: ”När jag är med mina onördiga vänner känner jag mig alltid som en nörd, och när jag är med mina nördiga vänner känner jag mig alltid som en icke-nörd.” Jag har heller aldrig känt mig hemma i grupper, och jag tror att det är rätt vanligt att man inte identifierar sig till 100% med en subkultur som man ändå känner att man tillhör. Jag gillar nördkulturen just för att den är så spretig och bred, för det finns plats för många olika slags människor och intressen, men att man delar ändå något slags referensramar när det gäller fiktion.

        Det här med hierarkier i subkulturer tycker jag är extremt spännande, och det var ett stort tema i min magisteruppsats om kultfilmsfankulturer på nätet. Så jag ska nog inte börja skriva om det här. Kan aldrig sluta då. Haha.

        Måste bara avsluta med det här citatet av C.S. Lewis:

        Critics who treat adult as a term of approval, instead of as a merely descriptive term, cannot be adult themselves. To be concerned about being grown up, to admire the grown up because it is grown up, to blush at the suspicion of being childish; these things are the marks of childhood and adolescence. And in childhood and adolescence they are, in moderation, healthy symptoms. Young things ought to want to grow. But to carry on into middle life or even into early manhood this concern about being adult is a mark of really arrested development. When I was ten, I read fairy tales in secret and would have been ashamed if I had been found doing so. Now that I am fifty I read them openly. When I became a man I put away childish things, including the fear of childishness and the desire to be very grown up.

    • Åh tack för kommentaren Sara! Så roligt att du skrev :)

      Jag hade det troligen lite lättare med mina nördintressen för hade den enorma turen att några andra på min klass i högstadiet också var nördar, och jag fick också en ny bästa vän då som hade samma intressen som jag. Så jag var inte helt ensam. Men det var nog en kamp också, mycket mobbning förekom i början av högstadiet, det var inte en harmonisk tid (men jag var inte själv den mest drabbade). Men mitt stora intresse för sociologi har nog sin start där, man ville verkligen förstå varför dessa gruppbeteenden uppstod. Och i min avhandling sitter jag just nu och skriver om makt och sociala sammanhang (men inom konstvärlden)… din magisteruppsats låter ju extremt intressant :)

      Citatet av Lewis får mig att än en gång påminnas om hur otroligt härligt det är att inte vara tonåring mer, men hur viktig den perioden ändå var för allt man sedan kommit att bli…

      Och hoppas ditt sommarprat leder till mer diskussioner i media om temat, det är sällan man kommer lika djupt in i det som i ditt program!

      • Din avhandling låter mycket intressant! Vad handlar den om lite mer specifikt? Hehe, vet inte om min uppsats är så spännande (det var sex år sedan jag skrev den och det var nästan lika länge sedan jag läste den sist), men här är den om du skulle vilja kasta ett öga på abstractet: http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:189445

        Väl formulerat ang tonårstiden!

        Åh, tack! Om det kan leda till intressanta diskussioner som den här så är jag mycket nöjd. :)

      • Jag skriver om konstnärsstipendier som delas ut av två stora fonder i Finland som stöder svenskspråkiga konstnärer (på 2000-talet). Frågan är vilken betydelse stipendierna har på en symbolisk nivå för konstnärerna och i konstfältet. Så i korthet handlar det om kulturpolitik, språkpolitik i Finland, makt, pengar och inflytande… språkpolitik är ett eldfängt ämne i Finland pga svenskans ställning och det politiska läget just nu. Dessutom är det en intressant position för mig att forska om ett socialt sammanhang jag själv är delaktig i både som finlandssvensk och illustratör…

        Jag ska ta en titt på ditt abstract! Skrev också min magisteravhandling för ganska länge sedan, då om konst och provokation…. jag har något fel i mig som gör att jag måste ta i de mest eldfängda och svårbegränsade ämnena…

  3. Intressanta funderingar! Min största invändning mot att kalla mig nörd är att jag bara identifierar mig med en del av den kulturen (om det nu finns en nördkultur efter att det blivit så trendigt) och inte vill få en massa extra etiketter klistrade på mig. Och ibland tycker jag att det har blivit lite för hippt, medan de riktigt nördiga nördarna fortfarande är ”fel”.

    • just det sa Sara också i radion, att det nog fortfarande finns ”riktiga nördar” ännu som aldrig kommer att kunna vara trendiga. Men det är förstås alltid problematiskt med kategorier och etiketter, de passar aldrig helt på individer.

      Men det är ett ganska spännande fenomen att just fantasy (som en bred genre) blivit så pop idag. Det finns säkert ”nördar” som tycker det är jobbigt att man inte mer får vara ovanlig och icke mainstream också :) Själv är jag bara lycklig över att det finns så mycket kultur nu som jag gillar (men filmerna har sina problem… man underskattar ofta publiken särskilt i fantasy/SF/äventyrsgenren, satsar för mycket på effekter och för lite på berättandet osv. men det är en annan diskussion)

  4. Åh Sara, det där din kompis sa om att känna som som nörd och icke-nörd stämmer ju precis. Bland andra nördar (främst på nätet) känner jag mig alltid lite för ytligt intresserad av alla mina nörd-intressen. Jag kan inte allt om Sagan om Ringen, t.ex. Jag kan inte citera alla repliker i filmerna eller all trivia om världen. Jag är lite intresserad av mycket, men inte helt insnöad på något.
    Lewis-citatet var också mycket bra. Han var en klok man, den där Lewis.

    • Ja, visst gör det! Kul att du också kände igen dig i det! Och jag tror, som sagt, att väldigt många känner så. Även jag är av typen ”kunna en del om mycket” än ”kunna mycket om en del”. Och jag har knappt läst Sagan om Ringen två gånger ens. ;)

      • Och jag har inte ens läst igenom hela Sagan om ringen en gång… inte alls my cup of tea ;) (men har nog börjat flera gånger på den, och filmerna gillar jag)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s