Festseptember

Imorgon är det september, och det kommer att vara mer fester under en månad än vad jag varit på på ett år… Två födelsedagskalas (båda ungarna födda i september), tre kompisar som har enorm gemensam födelsedagsfest, förlagsfest (första gången för mig, är så glad, peppad och nervös), ett bröllop + att mitt ämne på universitetet firar 90-årsjubileum… var det fler ännu?

Galet… har varit ganska asocial det här året. Nu ska vi ta igen det!

Mera om tafsning och kroppen

Maggie länkade till den här bloggen på mitt tidigare inlägg om kvinnlig kropp och att bli utsatt för fysiska övergrepp.

Fick mig att tänka mer på mina egna erfarenheter med tafsning. När jag var tonåring var jag lång (i jämförelse med pojkarna som inte hade vuxit till sig ännu), inte tjock precis men mullig, kraftig, lite finnig, täckte mig i stora bylsiga kläder och undvek in i det sista att se ”sexig” ut. Jag vet inte precis varför. Jag skämdes nog för hur jag såg ut, skämdes för att vara en kropp. Men samtidigt har jag alltid varit en fysiskt avslappnad person, jag rör mig fritt så att säga, men det ser ofta mer manligt än kvinnligt ut (t.ex. sitta med benen brett isär, ta plats osv. HÄR är en intressant länk om det). Tror att det mest berodde på att jag ville undvika att bli sexualiserad och objektifierad, men det ledde förstås till att de pojkar jag själv var intresserad av inte heller såg mig som särskilt tilldragande. Så det var ytterst sällan någon tafsade på mig – som tur. Men ändå så drogs man med känslan, varför vill ingen tafsa på mig? Är jag så ful? Vilket är en alldeles grotesk känsla. Ibland kunde man också ana att vissa män stötte på en för att de trodde att det var enklare att belägra en osnygg flicka… för att inte tala om de äldre männens blickar förstås, som man nog kunde råka ut för trots tappra försök att utplåna sin kropp med klädlager.

I tjugoårsåldern slappnade jag så småningom av lite mer, ville vara attraktiv ibland, och vågade känna mig lite snygg. Jag gick dessutom väldigt mycket ner i vikt vid 23-årsåldern, pga min tarmsjukdom. Och när jag fick medicin för det, såg jag både smalare och friskare ut än på länge.

Just då lyckades jag tappa bort mina glasögon. Jag var utan glasögon i ett par veckor och var under den tiden ute på lite fester och krogar (jag var ju studerande!). Det var en extremt märklig upplevelse att vara på en krog som var känd som ”köttmarknad” och plötsligt vara väldigt attraktiv. Jag tror jag blev ”antastad” ungefär en gång var tionde minut eller något liknande. På riktigt.

Vissa fick man ju avvisa lite bryskare, eller i varje fall tydligt, men i några fall så började jag experimentera lite. En kille som tafsade mig på rumpan tafsade jag tillbaka på, typ ett ordentligt klatsch på skinkan (herregud I can’t believe I’m writing this). Han såg rätt förvånad ut. Så bytte vi några ord, och jag sa att det inte är så värst trevligt att bara ta på folk så där, hur kändes det för dig? Jag minns inte vad vi sen pratade om, men situationen var inte på något vis hotfull, och kommunikationen fungerade plötsligt väldigt bra. Så med en ärlig, men skämtsam, vänlig, överseende men självsäker ton lyckades avvisningarna bäst (inte så lite specifikt det). Hoppas kanske att någon också tänkte om med det där att ta på främmande kvinnor när de hade mött mig (I wish). Men har man som kvinna vuxit upp snygg/vacker/attraktiv så förstår jag verkligen att man tröttnar efter en livstid av att vara den tillgängliga kroppen, och att det dessutom är meningen att man ska gilla läget.

Men man kan ju bemöta det på olika sätt. Spelet ute på ”marknaden” är annars något väldigt märkligt och intressant (med tanke på att jag just nu håller på och studerar in lite spelteori så som den använts i ekonomi så…). Man kan ju säga att det finns en uppsättning ”regler”, men man vet aldrig om alla känner till dem, vilka mål människor har (ett ligg, eller hitta den stora kärleken), om de är skickliga på spelet eller kan taktikera rationellt, vilka känslor eller idéer om kön och identitet som styr osv.

När jag tänker på situationen i baren som jag just skrev om, så finns där massor med faktorer hos både mig och de män som jag råkade ”stöta på” (eller vem stötte på vem?) som är helt unika, så att förutsäga hur dessa situationer kan gå är omöjligt. Man kan heller aldrig veta vem det är man träffar som man kan kommunicera med, eller när det blir ett knytnävsslag i ansiktet. Men man kan kanske göra informerade gissningar… Och agerar man t.ex. inte fördomsfullt själv så kan man råka illa ut. Man måste gissa vad andra vill och är kapabla att göra för att skydda sig själv. Det är en djungel där ute…

Uppdatering: med min sista kommentar ”att man måste skydda sig själv”, menar jag naturligtvis inte att offer för våld får skylla sig själva. Att skada någon annan för att den sagt nej är alltid fel, och all skuld finns hos den som slår. Ville bara vara tydlig på den punkten. Det är förstås också fel att kvinnor alltid måste tänka på den här aspekten, att de inte kan känna sig trygga: det är också ett förtryck. Rädslans geografi…

Tankearbete med kroppen

Har varit extremt trött hela veckan. Många orsaker. Helgen. Sonen som behöver tid och mycket stöd med att anpassa sig till skolan. Rådd på jobbet, renovering, stök. Något eller allt av detta ihop gav mig en huvudvärk som eskalerade på tisdag, var som värst på onsdag morgon, och inte ens Burana 600 bet på den. Försökte blogga ett par gånger men hann inte bli klar med inläggen, och har varit en zombie på kvällarna. Spänd i kroppen.

Igår behövde jag komma i balans igen för att klara av att skriva på avhandlingen. Så lyssnade på musik i mina hörlurar för att stänga ut resten av världen och satte upp post-its på baksidan av en hylla som jag har som vägg i mitt lilla hörn, för att se arbetet bättre framför mig. Det funkade bra. Och samtidigt började huvudvärken rinna av mig. Ibland tror jag att den kommer för att jag får ångest när jag inte lyckas prestera avhandlingstext. Det är en ond cirkel. Man kommer inte in i arbetet, får prestationsångest, får ont i kroppen, och det blir ännu svårare att komma in i skrivandet igen.

Men nu har jag ”boken” (vad ska jag kalla den nu då… avhandling är så torrt, kanske bok är lite skojigare) synlig med sin struktur här bakom ryggen och kan titta på den och få snabb koll på vad det är jag sysslar med. Man hinner glömma så snabbt. Vad arbetade jag med igår? Var ska jag fortsätta nu?

Jag känner mig optimitisk nog. Har hittat en struktur på texten som jag är ganska säker på att fungerar bra. En enkel, tydlig struktur. Och på det ramverket hänger jag upp ”köttet”. Och det bästa med strukturen jag har nu, är att den kommer från mig, från min kreativitet, och inte från någon mall som jag plockat upp någonstans. Äntligen känns det som om materialet och tankarna är mina egna, och inte flätor av citat och referenser som bara har som funktion att visa vad man har läst.

Men för att komma till den där egna texten (det som är ”mognadsprovet”) måste jag komma in i ett visst tillstånd. Nyfikenhet och lust ligger i grunden. Och dem tappar jag bort om jag har prestationsångest (eller är sjukt trött). Har tänkt mycket på detta under året. Hittat mina egna ”metoder”. Och denna vecka går det ut på att hitta rent kroppsliga fysiska sätt att komma in i arbetsflytet. Här är mina metoder: musik och röra mycket på mig i arbetsrummet, inte stelna till framför skärmen, kolla saker direkt ur böckerna som står i högar omkring mig, låta en viss tanke, ett visst tema styra skrivandet och sökandet av information och intressanta tankar av andra, flyta med tankarna, inte tvinga. Ibland måste man förstås tvinga sig att göra vissa saker, kolla fakta, eller skriva upp citat, eller läsa längre stycken. Men huvudsaken är att man inte stelnar till i arbetsstolen. Jag måste få med min kropp i det hela. Få blodet att flöda så att säga.

Men hursomhelst. Det blir lite glesare med uppdateringar. Måste flyta in i texten som ger mig motstånd. Det är för lätt att flyta ut i nätet och förlora tid.

Ja så är det

För er som av någon märklig anledning inte ännu hört talas om den här bloggen, så länkar jag dit. Lady Dahmer tar gång efter gång upp intressanta och viktiga feministiska teman. Till exempel det här inlägget som hon skrev i dag om att icke-feminina kvinnor upplevs som hotfulla. Hon beskriver en ganska alldaglig händelse i en bar, och jösses vad jag känner igen mig…

Nu är jag ju inte ute i barer så ofta mer pga ungarna, och att jag inte har lust. Men jag har ju levt ett tag och upplevt det ena och det andra. Hade kanske hunnit glömma en hel del redan också… en hel del som just har att göra med att uppfattas som mindre feminin. Nu tycker jag ju själv att jag har mina ”feminina” sidor också, och behagliga (alltså jag är väldigt snäll, men jag har mina gränser), men jag brukar inte vara behaglig mot folk som beter sig obehagligt mot mig. Och det får man sota för ibland.

Minns t.ex. en incident då jag försökte visa med kroppsställningen att en man var för påträngande (just när man satt i ett gäng i en bar, med en del okända människor, jag vände ryggen mot honom) och han blev frustrerad och tog strypgrepp på mig och stack sedan iväg före någon hann säga något. Det är obehagligt nog med fysiska angrepp, men jag får dessutom total panik av att ha händer runt halsen (typ black out panik adrenalin horror). Han blev förstås utkastad ur baren då vi klagade om det. Men det är inte enda gången som män blir arga, illa till mods, rädda, konstiga, frågar ut en (ganska ofta har jag fått frågan om jag är lesbisk t.ex. om jag verkar ointresserad av någon man) osv. för att jag inte betett mig tillmötesgående och snällt och behagligt (och dessutom är jag stor och osnygg och kan vara högljudd ibland och kan ta plats). Överhuvudtaget fick man ta MASSOR av skit från män i barndomen, tonåren och som ung kvinna. MASSOR. Det är ett mirakel att jag inte hatar män. Och det beror på att jag ser män som individer, och vissa av dem är helt ljuvliga och jag har många fantastiskt goda manliga vänner. De flesta män är trevliga… men man undrar varifrån all skit kommer. Det ligger ändå något äckligt i våra kulturella föreställningar om manlighet och kvinnlighet som gör att när någon inte passar in, så är det ok att säga vad som helst åt dem, eller t.o.m. bli våldsam och tappa alla koncept när det gäller artig och social samvaro.

Jag tänker att jag borde skriva oftare om sånt här, men jag har kanske hunnit glömma. Jag har levt i ett harmoniskt parförhållande i tio år, och har små barn. Jag träffar inte så mycket nya människor mer. Men som ung så var det inte mycket som förvånade mig, inte ens det där märkliga sjuka stryptaget. Det var ju sånt som man kunde vänta sig. Sjukt att jag tänkte så då. Men jag var nog arg också då (jag var kanske 19-20 när det där hände), och jag tog ingen skit. Ta ingen skit säger jag bara. Jag älskar mina sk. maskulina sidor, och numera älskar jag också att jag är lång och stor. Större än livet liksom, haha.

En skrivprocess samlad

image

Högen med alla utskrivna versioner av Bildbindaren… Blev alldeles svettig och röd av att titta på de understa lagren. Hoppas verkligen att jag blivit en bättre skribent under den här processen. Tänker nämligen fortsätta. Brinner av lust att plocka fram Nya projektet. Just nu håller världen på att formas, och tänker mycket på färger och natur…

Färdig

Så jävla färdig. Ursäkta svordomen.

Men nu är jag färdig. Klockan är runt halvtvå igen (magiskt klockslag?), och ska upp om fem timmar. Men man måste ju bara få skriva ett litet blogginlägg först, och sedan sjunka ner i svala täcken (eller vänta nu… lilla svettiga A ligger på min plats, inte så svalt då).

Och backupkopierar med trött och paranoid blick filen på ALLA MÖJLIGA PLATSER (Time Machine, Dropbox, skickat till båda e-postadresserna). Imorgon mailar jag det till förlaget efter en sista liten snabb koll.

Natidå.

Sving

sving, humöret åkte upp igen, så idag är jag lite gladare. Mycket gladare.

Har fortfarande 80 sidor redigering kvar, men borde hinna fixa det i dag (+ på natten kanske). Satt uppe till kl halvtvå igår och redigerade. Var ändå pigg i morse, och har gosat med ungarna under skrivpauserna denna morgon.

Mer paus från datorn i dag blir vår årliga höstutflykt till Kurjenrahka, där vi alltid tar ett foto av barnen vid en stor sten. Vi brukar åka dit i oktober, men nu tar vi en tjuvstart i år. Man kan ju åka dit fler gånger också, tar ungefär 40 minuter att köra dit.

Alltså boken. Om jag tar till den där trötta metaforen om att det är som att vara gravid och få barn, så är jag nu på övertid och bara längtar efter att det ska ta slut. När jag går igenom texten pendlar känslorna mellan avsky och ömhet. Ena stunden så tänker man att det är skit, skräp, avskräde, och andra stunden att texten är som en bekant och mysig gammal soffa som det är skönt att sjunka in i. Figurerna är gamla vänner som man nu umgås med för sista gången. Man vill egentligen gärna att de ska gå vidare i livet, men vi har haft så trevligt tillsammans, så denna sista fest kan jag unna dem. Jag ska anstränga mig lite och vara social. Men snart sparkar jag ut dem ur huset… det behövs plats för nya gäster.

Vad skönt det ska bli att bli färdig. Lite kvar ännu.

Inte så aarghh

Alltså ett par glas vin och lite dance-musik (eller vad det nu heter, ni vet elektronisk dunkadunka) i hörlurarna gör redigerandet mycket mer angenämt… Fick dessutom nyss hjälp av hela familjen när ett ordval behövde justeras. Hur låter det när en hel klass elever tar sig in i ett klassrum? Alla fick komma med input. Vi skakade t.o.m. lite på W:s ryggsäck för att höra hur det lät.

Och glädjen att komma förbi TVÅ. HELA. SIDOR. utan en enda rättelse eller kommentar. Lyckan. Är på sidan 48. Boken är 193 sidor. Fortsätter.

Redigerar – aaaarghh

Alltså, det här är inte min favoritdel av skrivandet kan jag säga. Tusen mikrobeslut, pressa vidare, skuffa runt orden, bokstäverna. Jag är å andra sidan helt sjukt imponerad över språkgranskningen. Jag är inte alls lika exakt… eller jag skulle aldrig kunna arbeta som språkgranskare (det har säkert bloggläsaren märkt), jag är helt enkelt inte så noggrann, alert, språksjälvsäker, korrekt… Jag är den där som gillar breda penseldrag så att säga, att visionera och tänka på helheter. Så att t.ex. ge ut en bok själv utan ett förlag fyllt med proffs skulle ju inte funka för mig: jag behöver verkligen språkgranskas!

Och nu blir texten igen så mycket bättre. För jag märker ju själv att meningarna blir mer flytande, lättare, mer exakta, vilket är OTROLIGT VIKTIGT.

Men ångesten! Herregud. Beskrivs bra här. Jag har tyvärr ingen husvagn att sätta mig i. Istället låter jag ungarna underhålla sig själva framför det gamla svarta monstret (TV-skärmen).

Vill du veta mer om mig idag läs i kommentarerna här. Dessutom får du veta saker om några andra intressanta, fina människor samtidigt (och hoppas det kommer mer kommentarer!).

Uppdatering: det skojiga med den sista meningen är att jag indirekt kallar mig själv intressant och fin.

Dåliga dagar borde vändas

Jag tror egentligen inte på dem, tror att man alltid borde kunna vända på dåliga dagar. Jag menar inte katastrofdagar, utan vanliga dagar då man bara är sur/ledsen/nedstämd/stressad/överväldigad utan specifik orsak. Eller finns det kanske ändå alltid någon liten orsak. Anyhow, varit trött och håglös idag. Och det är inte visdomstanden som orsakar det. Känns bara som om allt är för mycket, man är disträ, splittrad, olugn, men ändå trög, liksom allmänt blä. Orkar inget, vill inte bry mig. Så på det viset. Det går kanske över. Som skyfallet med de tunga dropparna.

image

image