Medelålders debutanter och andra boken

När är man medelålders? Funderade på det bara när jag såg denna lilla artikel i Hbl, att debutförfattare är allt äldre, eller att de oftast är i medelåldern. Jag kommer alltså att vara 34 (måste alltid tänka efter hur gammal jag är, för har blivit så gammal att jag inte tänker på det så mycket). Är det redan medelålder? Jag känner mig nog ganska medelåldrig, men samtidigt som om jag fortfarande är i början av något (ett författarskap förhoppningsvis). Ofta hör man ju att folk säger att de känner sig som sitt 19-åriga jag hela livet… men det gör jag då verkligen inte. Nåmen hursomhelst, så stör den här nyheten mig lite. För intresset för en författardebutants ålder tyder ju på att ju yngre desto mer spännande, speciellt eller fint. I artikeln finns kanske inte någon värderande ton, så reaktionen är nog helt min egen. Jag har en känsla av att man borde vara så ung som möjligt när man debuterar. Eller är det en känsla man får när man lever i ett ungdomsfixerat samhälle?

Jag skulle inte ha kunnat debutera tidigare, eller möjligen något år tidigare om redigeringsprocessen gått snabbare. Men jag skulle inte ha kunnat börja skriva på den bok jag ska debutera med tidigare (jag började skriva på den runt 30-årsåldern). Hade ambitionen att skriva en bok redan som 20-åring, men då kände jag inte alls att det var bråttom. Och dessutom visste jag inte vad som var bra. Jag tycker att jag har behövt min tonår och min 20-årsålder för att förstå vad det är jag vill skriva, vad det är jag vill säga, och på vilket sätt. Är det långsamt? Hur gör folk som debuterar när de är runt 20? Har de då tänkt att de ska bli författare sedan dagisåldern? Jag är bara nyfiken på hur det här funkar för andra…

Jag vet att det finns vissa yrken som jag tycker mycket om, som det är för sent att bli. Men författare är ju verkligen något som man kan bli när som helst i livet. Åldern har förstås betydelse. Ju längre man levt desto mer har man hunnit uppleva, och det påverkar förstås vad man skriver. Jag säger inte att det är bättre eller sämre att debutera som 20-åring eller 50-åring, det är bara annorlunda.

Hur som helst, i det här verkar jag ligga ganska nära medelvärdet. Jag är en riktigt medelperson i många avseenden alltså. Fick första barnet vid 27 (det var då medelvärdet i Finland tror jag), debuterar vid 34. Vad annat kan man vara medelmåttig i? Studerade gjorde jag nog ganska snabbt, men doktorsavhandlar gör jag långsamt. Snabbt, långsamt. Vad har man förresten för nytta med att jämföra sig med medelvärden?

Kom förresten på en annan siffra om författarskap jag läste på Simona Ahrnstedts blogg:

Siffrorna talar emot en
Av dem som debuterar skönlitterärt är det bara cirka hälften som kommer med en tvåa.
Och bara ungefär en tredjedel som kommer med en trea.
Det stora flertalet som lyckas skriva fler än en bok är deckarförfattare.

Hälften av de som debuterat lyckas ge ut en tvåa, osv. Själv ser jag framför mig åtminstone 5 böcker till jag vill skriva. Skulle man ha kommit igång tidigare kanske man skulle hinna skriva fler böcker i sitt liv, tänker jag. Men nu är det så här, har förhoppningsvis några årtionden kvar på mig (men man vet ju aldrig). När det gäller att komma förbi debuten så är jag nog fast besluten att kämpa på som en deckarförfattare… Apropå tvåor. Eftersom jag redan börjat på den, och längtar till den, så är den en utmärkt morot när det gäller dessa sista veckor jag har framför mig nu att göra färdigt ettan. Dessutom tror jag att jag har en viss bra egenskap som ökar oddsen att ge ut en tvåa: jag glömmer alltid hur jobbigt det varit. Glömmer direkt när jobbet är gjort. Men man får ju se hur det blir.

13 thoughts on “Medelålders debutanter och andra boken

  1. Du är ju ung! Vi lever ju länger nuförtiden ju.
    Tid är bra, erfarenhet av annat än skrivkuser är bra, vad ska man skriva om, ifall man inget annat har upplevt? Om alla de andra skrivkursdeltagarna kanske…
    Det är lite som det där med ens hemort, om den har betydelse eller inte, ålder eller kön, annat sånt som kategoriserar.

    • Ja, jag tycker inte heller att 34 är så värst gammalt, men ålderstecknen smyger sig på (t.ex. måste sköta om motionen bättre för att inte få ont i kroppen av sittandet etc… eller kanske man bara är bättre på att lyssna på sin kropp nu…).

      Men när det gäller skrivandet och tänkandet och världsbilden etc, så älskar jag att bli äldre. Man blir mer fokuserad, mer säker på vad man vill, och förstås skickligare (hoppas man ju). Samtidigt så höjer jag nog ribban för vad jag kräver av mig själv också…

  2. Jag drömde om att bli författare sen jag var i dagisåldern, men inte påverkade det debutåldern nämnvärt: 29 då boken antogs, 30 då den kom ut.
    Men visst fanns det ett slags vemod över att vara för gammal för att ses som nån slags wunderkind…

    • Det är just det där vemodet jag också tänkte på. Är man inte väldigt ung (ska vi säga för yrkesgruppen författare, under 25 år? Helst under 20…) mer så kan man inte vara den typen. Såg ett inslag om Leena Lehtolainen för ett tag sedan och hon debuterade alltså vid 12 års ålder! Jag känner nog både avund och beundran inför det. Men var man inte ett sådant barn så var man inte det. Och hon måste ju vara helt unik i Finland med den åldern… Men nu är man ju snart medelålders så kan ju lika gärna sluta tänka så. Funderade nyligen om jag borde sätta upp något mål för hur mycket jag ska hinna före 40 år, eller före 45… men så gav jag upp den tanken. Just nu jobbar jag på så snabbt jag kan och vill, och har inget behov egentligen för den typens livsmål. Drivet finns ändå och är inte på väg att försvinna…

  3. Jag har blivit ohälsosamt besatt av det där med ålder. Drabbas av tankar i stil med ”ja ja har man inte karriär vid 35 så har man aldrig karriär”. Och ”alla som sadlar om och skaffar nytt yrke i medelåldern var redan framgångsrika i sitt första yrke”. Kan ju inte stämma, men hittar inga exempel som skulle bevisa motsatsen heller.

    • känner igen mig i tankarna… är man kanske besatt av ett viss typs framgång och så kopplar man det med sin egen mening i livet? Jag märker att jag ibland t.o.m. har svårt att förstå att man INTE vill nå framgång i något kreativt yrke, eller att man inte försöker göra det man älskar till sitt arbete. Jag tänker, hur kan man vara nöjd då? Hur kan man jobba på bara med något som man inte är passionerad över? (Eller finns det kanske t.o.m. människor som inte är så passionerade över något alls och är nöjda med det?). Men så glömmer jag ju att alla är olika, och att alla inte tänker precis som jag, eller vill samma saker som jag med sina liv. Underligt nog verkar jag ofta tro att de flesta är som mig, men så kanske de egentligen inte är det… Men jo, är också lite ohälsosamt besatt av ålder har jag märkt. Vill inte vara det… men är det ändå…

      • Jag undrar också över det ibland, hela tiden någon som säger till mig ta det lungt, jobb är inte så viktigt, vi har ju festat och haft roligt, bla bla, och jag blir alltid så där att — men!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s