Skräcken och modet att skriva

Kort men intressant diskussion om svenska skräcklitteraturen på TV4 finns här. Det här är den typens diskussion som får mig att känna mig lite kunnig. Just det här med att min generation är uppvuxen på Stephen King var en reflektion jag hade när jag läste Låt den rätte komma in. Tänkte då: självklart, allt fler kommer att börja skriva skräck. John Ajvide Lindqvist slog verkligen in en dörr i den svenska litteraturen (som de också säger i inslaget). Och här i svenskspråkiga Finland så tycker jag faktiskt att Maria har gjort samma sak med fantasyn (om inte Marias böcker fanns så kanske inte jag heller hade vågat, eller i varje fall skulle det möjligen ha tagit mer tid för mig att ge mig hän till fantasyskrivandet eller bli publicerad).

Och det är så roligt!

Ännu för 8-9 år sedan trodde jag att det inte gick att skriva fantasy eller genrelitteratur med övernaturliga inslag, eller skräck eller weird eller hur man nu definierar det, på svenska, för det skulle inte gå att publicera. Men nu inte bara går det, nu önskas det av förlag och marknad! Och det finns plats för många fler som skriver! Och jag längtar efter att läsa mer svenskspråkig litteratur i genren, och nu är det möjligt! På ett område tycker jag ännu att det finns dörrar att slå in dock, och det är ”science fiction”. Framtidsskildringar finns det en del av, och spekulativa scenarion (som Staden utan kvinnor av Madeleine Hessérus) men riktigt ren sci-fi med teknikfilosofi eller typ rymdvarelser? Inte så mycket. Man kan säga att Annika Luthers De hemlösas stad kommer ganska nära det nog (den är kanske mer efter-katastrofen-dystopisk). Är det någon som vet om fler?

När jag tänker på det här så kliar det i fingrarna och i hjärnan att få komma igång och skriva mer. Mer, mer! Och i dag stod jag inte ut med att inte skriva och satte mig ner och skrev rent lite på nya projektet (egentligen är jag mitt inne i att städa pappershögarna på skrivbordet, men screw that, man måste smida när järnet är hett). Nya boken rör sig mot det så kallade science fiction-hållet (eller who am I kidding, det är science fiction, med främmande planeter och hela baletten), och trots att det oroar mig lite att det är för out there, så tänker jag skita i det och skriva den ändå. För den här rörelsen som sker i litteraturen nu ger mig mod.

(och rekordhögt antal engelska uttryck i det här inlägget, förlåt, försöker oftast undvika det… men är man hjärntvättad med engelskspråkig kultur så är man)

Uppdatering: det finns förstås äldre exempel på science fiction på svenska, tänk nu Aniara! Men kanske det inte är så många genom historien heller… Men i det här inlägget efterlyste jag sci-fi bland dem som skriver på 2000-talet (jag har ju lite vänner som håller på och skriver, hur går det med projektet E?)…

8 thoughts on “Skräcken och modet att skriva

  1. Jonej. Alltså det finns ju faktiskt en hel del fantasy i svenskfinland. Det är ju snarast en tradition sen mumin. Och då finns det liksom både fantasy och med fantastiska inslag. Du borde läsa en artikel som jag inte minns vad den heter som handlar om det. Påminn mej nångång så kan jag gräva fram den åt dej.

    • ja ska plåga dig om den artikeln när jag ser dig :)

      Och precis jonej… fantastiska sagolika inslag har det förstås funnits länge, tänker kanske nu främst på fantasygenren som subkultur och engelskspråkigt fenomen, och det sätt som det rinner in i den svenskspråkiga litteraturen (och blir ”trendigt”). Men suck, det här är så svårt att formulera… det handlar ju om flytande gränsdragningar, och ytterst diffusa litterära kategorier. Min känsla (dum som den var) i början av 2000-talet var i varje fall att SF inte var något som de svenska förlagen var intresserade av, ifall det inte var riktat till barn… så det är väl kanske främst crossover-fenomenet som jag är ute efter här. Och nu slutade min hjärna fungera…

  2. Henrika Anderssons böcker är bara bäst. Hon kombinerar fantasy med ”verklighet” på ett suveränt sätt. Hon suddar ut alla klumpiga gränser och rör sej så otroligt smidigt mellan varats olika nivåer. Här finns en fin dramaturgi som aldrig falskar. Emma Gloria böckerna hör defintivit till de allra bästa som skrivits i svenskfinland.

  3. Jag måste erkänna att jag aldrig funderade på om det var lämpligt eller om nån ville ha. Jag bara skrev på, för att jag ville.
    Hemskt roligt att få bli sedd som ”dörröppnare”!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s