Imorgon börjar det igen

Skolan. Imorgon kommer jag att inleda en ny period i livet kan man säga. Första barnet börjar skolan. Sen kommer vi alla att ha med skolan att göra i 12 år (9 för sonen + 3 till eftersom A börjar om 3 år… sen vet man ju inte om de går gymnasium eller vad som nu är aktuellt om 9 år).

Själv skrev jag studenten 1997, så jag gick i skolan i 12 år. Jag går på sätt och vis fortfarande i skolan… men universitet är inte riktigt samma sak som skolan, trots att det handlar om utbildning. Jag tyckte om vissa saker i skolan (att lära sig, att kämpa och se resultat, att uppmuntras, att träffa vänner varje dag), men andra var inte så trevliga (dåliga lärare, auktoritativa metoder, straff, mobbning, att tvingas att umgås med personer som beter sig svinaktigt, att tävla med andra).

Nyss kom sonen och frågade mig: är tre gånger nio tjugosju? Ja, sa jag. Hur kom du på det? Han sa att han tänkt ut att nio är ett under tio. Och då blir det 27 när man räknar bort tre från trettio. Då var jag rätt förvånad. Han klarade inte samma grej med åtta gånger tre, men bara det att han listade ut en sådan sak själv var ju ganska imponerande, tyckte jag. Visade sig att han hade försökt tänka ut hur mycket tre Hero Factory-paket kostar (han tyckte sig minnas att de kostade nio euro). Så tror inte han kommer att ha större problem med matematik i varje fall. Och han kan redan läsa stora bokstäver, även om han inte försöker så ofta. Han är inte så hemskt motiverad att läsa och skriva. Men allt får ta sin tid. Jag oroar mig inte så mycket för det han ska lära sig i skolan, mer för det sociala. Jag oroar mig för mobbning och tävling och konkurrens, och maktutövning. Jag oroar mig för att han inte ska hitta sitt sätt att vara i skolan, att han ska förlora sin nyfikenhet, eller glädje. Men det kan ju också bli riktigt bra. Man vet ju inte.

Men nu är det så att vi har valt att han ska gå i skolan (i Finland måste man faktiskt inte, vi har bara läroplikt, inte skolplikt), det är det ”normala”. Det är ytterst få som blir hemskolade här. Men jag har tänkt på hemskolning faktiskt, att det kunde vara lämpligt för sonen som är den känsliga intelligenta typen som kan ha svårt för den press som man utsätts för i skolan. Men jag kan inte undervisa honom (han avskyr när jag går in i föreläsarrollen och försöker vara pedagogisk), och dessutom älskar jag mitt jobb. Däremot kan man ju göra sitt bästa med att samarbeta med skolan. Och fördelen med skolan är också att man har vänner där, och lärarna är förhoppningsvis inspirerande. Men jag tycker också att det finns problem i dagens skola. Enligt undersökningar är skoltrivseln inte den bästa i finska skolor, trots att inlärningsresultaten är bra. Det är mycket dåligt att det är så. I nio år ska en människa gå i skolan, och är där en stor del av sin vardag. Att inte trivas måste ju vara rent hälsovådligt. Sånt lämnar ärr för livet… Nu har vi fått höra att stämningen blir bättre när förldrarna engagerar sig i skolan. Så jag hoppas att jag, och de andra på min sons blivande klass, anstränger sig för att göra våra barns tillvaro så fin som möjligt.

Så vi får se hur det går. Jag är inte egentligen så nervös. Vet inte alls hur sonen kommer att reagera (förskolestarten var ganska tuff, men det blev sedan jättebra, med en ljuvlig förskolelärare). Så det är ingen idé att oroa sig när man inte vet. Imorgon vet jag hur första dagen har gått. Sen är det en dag i taget. I nio år.

4 thoughts on “Imorgon börjar det igen

  1. Mina barn börjar i Steinerskolan imorgon, det blir jättespännande att se hur det går och speciellt hur den skiljer sig från den konventionella skolan. En av skillnaderna är att föräldrarna MÅSTE engagera sig och hjälpa till. Jag har redan sytt draperier till ett skåp till ettans klassrum. Jag ser fram emot att få vara delaktig faktiskt. Men allra mest av allt hoppas jag att barnen känner sig motiverade och glada att gå till skolan. Så var det tyvärr inte alltid i den förra skolan. (KLart man har dåliga dagar också, inte vill man ju alltid själv jobba heller). I Steinerskolan säger de uttryckligen att de utgår från barnet och individen i undervisningen. Det vill man ju så gärna, att de ska SE mitt barn! Inte som när jag själv skulle börja skolan och mamma berättade för min blivande lärare att jag tyckte mycket om att sjunga och det avfärdades med ett ”Ja, det gör vi alla här!” Jag ogillar likriktning, lika möjligheter borde inte innebära jämntjock korvstoppning.

    • Ja usch, likriktningen… redan det här med vad det innebär att klara sig självständigt, så ska alla bete sig och ”klara sig” på precis samma sätt… och att allt känns som antingen lyckat eller misslyckat, inga gråzoner. Synd att det inte finns Steiner på svenska här. Å ena sidan har jag lite svårt med Steiner-ideologin på vissa plan (de där lite mysticistiska elementen), men det att man ser barnet som individ och att de får mer frihet skulle vara fint att få in mer i vanliga skolan också. Det finns många olika sätt att vara som människa, och vara duktig också, alla måste inte vara bra på samma saker osv. Och det att man betygsätts ökar ju ofta skammen över att man är mindre duktig på vissa saker… ja suck. Tänker också på att man i dag önskar mer kreativitet bland den arbetsföra befolkningen (kreativitet behövs ju för att vi ska lösa vissa stora problem). Tror inte att den vanliga skolan är så bra på att stöda just det. Det behövs mer frihet för det, och det finns säkert inte tid och resurser för en mer mångfaldig och okontrollerad inlärning… Får själv lite ångest också över att allt är så himla stelt och bestämt, och inrutat. Man skulle vilja förändra hela systemet! Hehe… Men man får väl lita på att de enskilda lärarna gör sitt bästa i undervisningen.

      Men lycka till med er skolstart förresten!

  2. ja, visst är det läskigt med ovissheten om hur det ska gå rent socialt i skolan för den stora små? Min stora börjar sexårsverksamhet nästa vecka o är jätteladdad o förväntansfull. Själv försöker jag glädjas o inte låta min nervositet visa sig. Tröstar mig med att det är en liten skola o hon redan känner nästan alla sina klasskompisar.

    • Jo jag får också försöka behärska mig och inte smitta honom med min egen oro. Vi har också många på klassen som redan känner varandra. Det är nog väldigt lättande! Och just nu när jag svarar på det här så sitter min lilla kille där vid sin skolbänk och har sin första skoldag :) Känns helt ok faktiskt. Är otroligt nyfiken på att få höra vad han gjort sen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s