Mera om tafsning och kroppen

Maggie länkade till den här bloggen på mitt tidigare inlägg om kvinnlig kropp och att bli utsatt för fysiska övergrepp.

Fick mig att tänka mer på mina egna erfarenheter med tafsning. När jag var tonåring var jag lång (i jämförelse med pojkarna som inte hade vuxit till sig ännu), inte tjock precis men mullig, kraftig, lite finnig, täckte mig i stora bylsiga kläder och undvek in i det sista att se ”sexig” ut. Jag vet inte precis varför. Jag skämdes nog för hur jag såg ut, skämdes för att vara en kropp. Men samtidigt har jag alltid varit en fysiskt avslappnad person, jag rör mig fritt så att säga, men det ser ofta mer manligt än kvinnligt ut (t.ex. sitta med benen brett isär, ta plats osv. HÄR är en intressant länk om det). Tror att det mest berodde på att jag ville undvika att bli sexualiserad och objektifierad, men det ledde förstås till att de pojkar jag själv var intresserad av inte heller såg mig som särskilt tilldragande. Så det var ytterst sällan någon tafsade på mig – som tur. Men ändå så drogs man med känslan, varför vill ingen tafsa på mig? Är jag så ful? Vilket är en alldeles grotesk känsla. Ibland kunde man också ana att vissa män stötte på en för att de trodde att det var enklare att belägra en osnygg flicka… för att inte tala om de äldre männens blickar förstås, som man nog kunde råka ut för trots tappra försök att utplåna sin kropp med klädlager.

I tjugoårsåldern slappnade jag så småningom av lite mer, ville vara attraktiv ibland, och vågade känna mig lite snygg. Jag gick dessutom väldigt mycket ner i vikt vid 23-årsåldern, pga min tarmsjukdom. Och när jag fick medicin för det, såg jag både smalare och friskare ut än på länge.

Just då lyckades jag tappa bort mina glasögon. Jag var utan glasögon i ett par veckor och var under den tiden ute på lite fester och krogar (jag var ju studerande!). Det var en extremt märklig upplevelse att vara på en krog som var känd som ”köttmarknad” och plötsligt vara väldigt attraktiv. Jag tror jag blev ”antastad” ungefär en gång var tionde minut eller något liknande. På riktigt.

Vissa fick man ju avvisa lite bryskare, eller i varje fall tydligt, men i några fall så började jag experimentera lite. En kille som tafsade mig på rumpan tafsade jag tillbaka på, typ ett ordentligt klatsch på skinkan (herregud I can’t believe I’m writing this). Han såg rätt förvånad ut. Så bytte vi några ord, och jag sa att det inte är så värst trevligt att bara ta på folk så där, hur kändes det för dig? Jag minns inte vad vi sen pratade om, men situationen var inte på något vis hotfull, och kommunikationen fungerade plötsligt väldigt bra. Så med en ärlig, men skämtsam, vänlig, överseende men självsäker ton lyckades avvisningarna bäst (inte så lite specifikt det). Hoppas kanske att någon också tänkte om med det där att ta på främmande kvinnor när de hade mött mig (I wish). Men har man som kvinna vuxit upp snygg/vacker/attraktiv så förstår jag verkligen att man tröttnar efter en livstid av att vara den tillgängliga kroppen, och att det dessutom är meningen att man ska gilla läget.

Men man kan ju bemöta det på olika sätt. Spelet ute på ”marknaden” är annars något väldigt märkligt och intressant (med tanke på att jag just nu håller på och studerar in lite spelteori så som den använts i ekonomi så…). Man kan ju säga att det finns en uppsättning ”regler”, men man vet aldrig om alla känner till dem, vilka mål människor har (ett ligg, eller hitta den stora kärleken), om de är skickliga på spelet eller kan taktikera rationellt, vilka känslor eller idéer om kön och identitet som styr osv.

När jag tänker på situationen i baren som jag just skrev om, så finns där massor med faktorer hos både mig och de män som jag råkade ”stöta på” (eller vem stötte på vem?) som är helt unika, så att förutsäga hur dessa situationer kan gå är omöjligt. Man kan heller aldrig veta vem det är man träffar som man kan kommunicera med, eller när det blir ett knytnävsslag i ansiktet. Men man kan kanske göra informerade gissningar… Och agerar man t.ex. inte fördomsfullt själv så kan man råka illa ut. Man måste gissa vad andra vill och är kapabla att göra för att skydda sig själv. Det är en djungel där ute…

Uppdatering: med min sista kommentar ”att man måste skydda sig själv”, menar jag naturligtvis inte att offer för våld får skylla sig själva. Att skada någon annan för att den sagt nej är alltid fel, och all skuld finns hos den som slår. Ville bara vara tydlig på den punkten. Det är förstås också fel att kvinnor alltid måste tänka på den här aspekten, att de inte kan känna sig trygga: det är också ett förtryck. Rädslans geografi…

2 thoughts on “Mera om tafsning och kroppen

  1. Bra skrivet. Jag är just en sån som inte kan reglerna alls, är helt konfys när det gäller det här spelet. Det enda jag kommit på är att jag bara har chans med män som har ljust hår, eller är ljusare än jag i alla fall. Jättekonstigt, men stämmer varje gång.

    Och så har jag alltid rutit till om någon gör misstaget att röra mig när jag inte vill. Man känner sig bättre då. När man säger rakt ut att hördu gubben, man rör mig inte.

    • Bra, man ska vara bestämd och tydlig!

      Ja och det här med attraktionens lagar… huhhuh. Jag har bara hittat ett litet mönster på vad jag själv attraheras av (främst humor och en viss kroppsbyggnad), men inte på dem som är intresserade av mig, det har varit ganska brokigt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s