Obehaglig färgpassion

Läste i DN om Nathalia Edenmonts senaste konstutställning. Jag känner till henne från förut, pga mitt intresse för konst som provocerar. Hon använde tidigare döda möss och kaniner till sina installationer/skulpturer/fotografier, och jag kan inte säga att jag reagerade så värst mycket på det då (förlåt, jag gillar djur, men blir inte så hemskt påverkad av deras död, jag menar, jag äter ju kött ibland, jag är ganska människocentrerad; djurplågeri är förstås vidrigt, men jag vet inte hur Edenmont fått tag på de döda djuren hon använder så kan inte uttala mig om lidandet i det här fallet). Bilderna var kanske lite kalla, blandade modefotografiets estetik med konsthistoria, mycket vitt och rött om jag minns rätt. Jag var inte så intresserad.

I hennes senaste konstverk har hon använt tusentals fjärilsvingar, som hon köpt av samlare världen runt. Och det är inte helt billigt heller. Bara beskriviningen i artikeln av hur hon fått kämpa för att komma åt fjärils- och insektmarknaden är djupt fascinerande och störande. Det känns nästan fiktivt, som fonden till en thriller med seriemördare och psykopater (man tänker på Silence of the Lambs t.ex.). Och att få veta att det nästan uteslutande är män som sysslar med det gör mig väldigt förbryllad och nyfiken. Hurdana är dessa män? Vad får dem att köpa och sälja döda insekter? Varför vill de samla in och döda och spara och handla med dessa varelser som de är så fascinerade av?

Jag älskar färg. De få bilder av Edenmonts vinglimmade tavlor som syns i DN-reportaget ser väldigt vackra ut. Hon säger att hon behöver skapa helt nya penseldrag för att lyckas komma med något nytt inom målerikonsten. Och dessa penseldrag hon ”skapat” är fjärilars vingar. Jag blir personligen provocerad och fascinerad av detta samtidigt. Vill först fråga: hur i hela fridens namn har hon råd att köpa alla dessa vingar (det står i artikeln att de kan kosta mellan 50 och 50000 kr styck)? Är hon så känd och framgångsrik, och kan hon ta så mycket betalt för den här konsten, att det är möjligt? Jag kan iofs tänka mig att detta tilltalar vissa typers rika människor som suktar efter lyx: tänk en tavla som tagit så länge att göra, och som krävt så många icke-mänskliga men vackra liv.

Men det får mig att må lite illa. Eller inte så lite. Får man verkligen göra så här för att åstadkomma något vackert (och hitta ”egna penseldrag” och därmed konkurrera på konstfältet)? Jag skulle inte kunna göra det, trots att vingarna är vackra. Det finns ju andra sätt att förmedla dessa färger, med material som inte orsakar skada. Samtidigt finns det en kraft i att ta de riktiga vingarna från djuren, det går ju inte att förneka. Kraften i dem är det som får mig att reagera, skulle det bara vara tecknat eller fotograferat skulle det inte ha samma effekt, då skulle det ju bara vara sött. Men vem blir man som människa om man är villig att betala för utrotningshotade fjärilsarters vingar? Vem är man då? Och att sen säga att hennes konst får människor att tänka på dessa frågor: det berättigar inte all den död som finns i dessa konstverk. Men det här obehagliga är också inspirerande, på ett liknande sätt som verkliga brott kan inspirera till dramatiska berättelser. Det här tar fram det monstruösa i mig som betraktare. Kanske färgerna faktiskt blir vackrare också på grund av den närvarande döden?

6 thoughts on “Obehaglig färgpassion

  1. Jag tänkte direkt på en gammal Dilbert-stripp jag sett en gång, där de går på restaurang och bräcker varandra i att äta olika utrotningshotade djurarter (det går förstås överstyr och slutar med Loch Ness-odjur på månstensbricka). Civilisationens sista dagar, liksom, där man kan sälja konst med sällsynta fjärilars vingar till rika människor som kan ha dem på sin vägg när de inte längre finns i naturen. Jag blev djupt äcklad.

    • Ja-a, äckligt var ordet.

      Jag har en gammal story-idé där det ska finnas med ett gäng omoraliska konstnärer som gör sjuka grejer. Men alltid när jag tänker på deras motiv så känns inget trovärdigt. Varför skule någon gå så här långt för ”Konsten”? Men så ser man exempel som detta, och inser: konst kan verkligen fungera som motiv för helt ofattbart oetiska saker… så min idé var inte så otrovärdig som jag trodde. Och verkligheten är ju alltid konstigare än fiktionen. Stämmer i detta fall…

  2. Det är väl så svårt att slå sig igenom uppmärksamhetsmuren. Efter negerkakor och whatnot är det kanske svårt att säga att man bara vill skapa något med estetiskt värde och kanske en och annan tankeväckare. Gjorde en gång grafik om de finländska fjärilarna och kom då in på sidor där det förklaras hur man går tillväga för att torka fjärilarna så att de ser ut som de ska, man ska sticka in nålar och fixa till vingarna. Folk sysslar med sånt, och tror de gör nån viktig uppgift för vetenskapen. Som fågeläggssamlaren som blev fast i somras.

  3. Ett tillägg ännu: fjärilsforskaren jag intervjuade sa att det inte finns någon vetenskaplig orsak att samla fjärilar. Museerna har redan allt de behöver i sina samlingar.

    • Ja då är det ju inte vetenskapliga argument som finns bakom utan något annat (man använder vetenskapen som ett argument, men det förvränger förståelsen av vad god vetenskap är)… jag kommer inte på någon bättre förklaring för det än en sorts lust att kontrollera naturen och det som man fascineras av – det vackra. Det är som någon slags pervers maktkamp, där de som samlar och kategoriserar natur har ett hat/kärleks-förhållande till den. Det här är hemskt intressant ur ett idéhistoriskt/kulturvetenskapligt perspektiv, men som sagt, det är också ett vidrigt och sjukt fenomen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s