Dockförtrollning

ProjekTette har skribenten förtrollats av Enchanted Dolls.

Jag kollade in det lite i dag och blev själv både förtrollad och lite äcklad, men mest fascinerad. Hantverket alltså! Och att leka med ideal och skönhet och kön och kropp. Dessutom fascinerar det mig att det går att satsa på att göra dessa dockor, göra sig ett namn, och sedan sälja dem på auktioner för tiotusentals dollar styck. Att det går att göra så tidskrävande konst, och klara sig på det.

Så blir jag avundsjuk, för jag vill också använda händerna och skapa. Älskade att pyssla med egna dockor som barn, och i något parallellt universum sitter jag och gör konstdockor jag med… eller kanske jag sätter igång med det också någon gång… Argh, förbannelsen med att vilja göra allt och ha lust att göra så mycket. Jag skulle däremot inte göra som Bychkova; blir lite störd på stilen, särskilt ansiktena, som jag tycker speglar en sjuk tendens i kulturen i dag där kvinnlighet infantiliseras. Jag skulle kanske satsa på en annan sorts naturalism (för MB:s dockor är naturalistiska trots att de är stiliserade), typ rynkor, mulliga magar och hängbröst, hehe.

Dockor i konst är förresten ett spännande tema inom konsthistoria. Dockor har så många paradoxala och spretande associationer. Saker som inte får förenas kommer samman i dockor (barnslighet-sexualitet t.ex., det är tabubelagt, känsligt område). Vuxna som fascineras av dockor är på ett sätt suspekta. Och hur underlig är jag som gillar att bli både provocerad och förtrollad samtidigt…

7 thoughts on “Dockförtrollning

  1. Då är jag mycket suspekt ;-)

    Jag har också lite svårt att förhålla mig till hennes dockor. Men de är ju konst. Hon spelar ju otroligt mycket på det sexuella och samtidigt ser dockorna ut som barn med snipphår. Men hantverket. HANTVERKET.

    Hon kommenterar själv sina verk när man går in och klickar på bilderna. Intressant att läsa tycker jag.

    För övrigt är jag mycket nyfiken på din kommande bok. Vilket fantastisk illustration! Grattis till antagning och kommande utgivning. Mycket avis…

    Såg även att ni brukar åka och fota era barn vid en sten en gång om året. Vi har samma tradition men bredvid en fontän i makens hemstad :-)

    /Terése

    • Åh måste gå in där på nytt och kolla vad hon säger, det missade jag…

      Och vad roligt att du är nyfiken på boken :) Använd avunden som drivkraft! Hehe… Men snart får du ju också besked (eller man vet ju inte hur lång tid det tar, i mitt fall väntade jag 1,5 månader på första svaret, och det var två år sedan, sen var det många omskrivningar som väntade), jag håller tummarna för dig!! Och ge inte upp så får man till slut ett positivt svar!

      Jo stentraditionen har uppstått helt i misstag, och nu när det var tredje gången börjar det ju kännas som om man måste fortsätta…

      • tack för länken! Det var intressant… jag gjorde också en snövitdocka av cernitmassa när jag var 12, hon hade suddgummin som händer och vita spetsslimsor som klänning, piprensarkropp. Det hela inspirerades av en genomskinlig plastask som jag hittade, och där fick hon sedan ligga inknöcklad… ingen nekrofil prins dock. Fniss.

        Jo väntan… det är mycket av det. Man blir lite tokig. Jag väntar på ombrytningskorr, men det är nog en ljuv väntan, för det är så lite kvar (men har varit helt uppochner de senaste veckorna ändå, pre-publicerings-jitters eller något sånt…)

  2. Å har du kvar den? Skulle vara kul att se! Jag har också producerat dockor. Av träpinnar, av tyg. Har även en docksamling. I en låda i källaren bevare mig väl.

    Ja det är ett märkligt tillstånd man befinner sig i. Men ”no news is good news” var det nån klok som sa till mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s