Tyst jag vill tänka

Det är lustigt. Sonen har länge sagt att han vill ha det tyst (t.ex. i bilen, eller hemma ibland) så att han ska kunna tänka. Det låter ju fint, men det han gör då är att tänka på spel. Jag har en känsla av att han kan spelen så bra att han kan spela upp dem i huvudet och liksom roa sig själv på det viset. Men kanske det är fint det också, jag tror han modifierar spelen i huvudet, gör dem egna och bättre, och han behöver inga maskiner för att kunna ”spela”. Det är lite som när jag fantiserar fram berättelser (jag älskar att dagdrömma!! Och det är ju typ det som är grunden för allt mitt skrivande), de är som filmer i huvudet då. Inspirationen kommer ju ofta från något litet fragment i en riktig film eller bok, eller från verkligheten, och sen får det rulla på åt det hållet jag vill istället.

Nu har dottern tagit efter, och man får inte prata eller ha på musik i bilen, för nu ska också hon tänka. Jag vet inte på vad. Hennes stora hobby just nu är att pausa Tom och Jerry på dvd-spelaren, så att figurerna blir fast i roliga ställningar. Undrar om det är det hon tänker på.

Såg förresten en artikel igår som kritiserade mindfulness-trenden. Här. I artikeln är poängen att man inte alltid kan fixa problem genom att själv bli mer närvarande och harmonisk, utan att problemen faktiskt kommer utifrån också (och därför kunde sociologen vara en bättre terapeut än psykologen eller coachen).

Mitt sätt att slappna av (och känna lycka) är fantasi och verklighetsflykt, det som artikelskribenten kommer fram till i slutet av texten. Jag tycker dessutom inte att verklighetsflykt, tänkande eller fördjupande undersökningar om samhället är några sinsemellan uteslutande fenomen. När jag fantiserar tänker jag på berättelser, och de berättelserna visar vilka samhällsstrukturer jag bär på. Så att: mer tid att tänka, länge, fritt, och onyttigt och nyttigt och på spel och filmer och fan och hans moster osv. till folket! Och tänk inte att du alltid måste vara harmonisk och i nuet och närvarande osv., då det kanske innebär att du slutar ifrågasätta vad som finns runt omkring… det är många som känner en vantrivsel i kulturen och samhället i dag. Ett skavande. Många som inte vet hur de ska passa in (jessus, jag vet inte själv vad jag skulle klara av att jobba med om jag inte gjorde det jag gjorde, jag kan t.ex. inte sälja grejer, när jag tycker att det är så vidrigt att tvinga produkter på folk som de inte behöver). I många fall tror jag inte det är ”fel” på individen, utan på kulturen. Man ska inte behöva skylla på sig själv i varje situation och hoppas på att problemet kan fixas med lite terapi. Eller?

Wow nu flöt jag från ungarnas tanketid till vantrivsel i kulturen. Hur gick det till?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s