Jag har en webbshop!!

Jag fick ett ryck i dag och bara måste få fixa lite illustrationer. Har länge suktat efter att sälja bilder via Society6 och nu fixade jag några bilder som man kan köpa där: som kort, som dyna, som T-shirt, som laptop- och iPhone-fodral!

Och herregud så stolt jag känner mig. Tycker att det blev snyggt! Måste ju köpa något åt mig själv också, i varje fall kuddar och en tröja… Så om ni vill ha lite färg inför det nya året, kolla in min nätbutik! Det blev minst sagt färgfest där…

Ett par smakprov:

peacockprint_difference_liten

peacockprint_pinlight_liten

Och sedan ett par lite luftigare bilder. Skulle passa bra som iPhone-fodral eller hur?

rose_print_phonelitengarden_print_liten

Ny look och Tumblr

Testar en ny bloggmall. Ville nämligen ha en sidfot så att inte bloggrollen och arkivet trängs längst nere. Den här mallen tillåter att man mixtrar med bakgrundsbild och färger, så nu blev mitt första försök så här… men undrar varför bakgrunden är illgrön före bilden laddats…

nylook2013

Hur som helst. Tror att jag tänker byta bakgrund lite då och då, så det passar till årstider och händelser. Och då har man ju en ursäkt att leka med färgerna igen.

Jag motiverar mitt bloggande nu med att jag a) inte kan skriva på min artikel när jag är hemma med ungarna, b) är för förkyld för att göra något addat äd kolla på dätet, c) höll på att bli galen inne i mitt eget huvud av att inte skriva något och inte ha något socialt liv. Andra tecken på att jag måste få blogga: startade en Tumblr igår i min desperation. Den ska bli en sorts bilddump, tänker inte skriva mycket där, och så får man ju cirkulera coola grejer där också, giffar och sånt. Hehe. Ni vet väl att GIFen är den stora webbgrejen 2012? Har funderat lite på att göra egna… fråga mig inte varför, eller vad de ska föreställa… Första bilden på min kolofont-tumblr är förresten min gamla babianskiss. Den är urgammal. Men har alltid gillat den efter att den dök upp i skissblocket. Jag identifierar mig med den lite stressade babianen som sitter och grubblar förstår ni.

Året 2012

Jag kan inte vänta till 11.1 med min årssammanfattning så den kommer nu!

2012 har varit väldigt händelserikt, främst vad gäller mitt jobb. Ungefär i klass med 2008 som var händelserikt när det gäller familj (köpte hus, gifte mig, var gravid och fick mitt andra barn, var på två begravningar och missade en begravning).

I början av året flyttade jag in på Arken efter att ha jobbat hemma i ett och ett halvt år. Jag var minst sagt inte så nöjd över det. Jag tycker förstås om att träffa andra människor på lunch och på kaffepauser, och diskutera forskning och universitetet på seminarier och möten, men… att byta arbetsrum innebär alltid en omstart, att sitta i ett rum med två andra innebär att man måste ägna energi åt det sociala (inget ont mot dem jag delat rum med, de är mycket trevliga människor), att få huvudvärk varje vecka av dålig luft i rummet tar tid och energi, att dras in i universitetets krisande är mer påtagligt när man vistas i dess fysiska rum, vilket förstås gör att man måste ägna tid och energi åt att handskas med det, att ta del av det sociala spelande som sker på en arbetsplats tar också energi och personligen tycker jag att det tar mer än det ger. Det är mycket annat också som jag ogillar med att jobba på Arken. Men det tar jag upp där och inte på bloggen. Allt detta har inneburit att skrivandet blivit allt viktigare: jag har helt enkelt varit tvungen att skriva mig igenom skiten. För att sen komma fram till det jag borde göra där: skriva på avhandlingen. Jag har troligen producerat mer dagbokstext det här året än någonsin tidigare, för annars hade jag inte klarat att skriva ens det lilla som sluligen hamnar i min avhandling.

Men jag skrev ju också annat än akademiskt: under 2012 gjorde jag färdigt min första fantasybok Bildbindaren! På våren gjorde jag främst omslagsbild och jobbade fram stilen för illustrationerna i inlagan. På sommaren redigerade jag de sista vändorna och gjorde färdigt bilderna. I september åkte boken i tryck, och i oktober fick jag den i handen.

Hur kändes det sen? Mest skönt. Men jag måste ta lite avstånd till boken också, se den kritiskt, lyssna på vad andra tycker. Nu är boken en bok bland andra, med undantaget att jag ser på den med en stark ömhet. Jag skulle inte vilja ändra något i den (jag kan inte, och kunde inte heller göra på något annat sätt). Du är som du är, och mamma älskar dig. Jag känner definitivt att jag kan skriva något bättre, men samtidigt så är ju den här första boken nödvändig, som en övning, som ett första steg ut på isen. Jag tror inte att isen sprack, men nog är den lite svag. Jag måste ta några steg till för att veta om det går att ta sig fram utan att falla ner i det kalla vattnet.

Men bland de bästa sakerna med att få ge ut en bok: att lära känna andra som skriver och illustrerar! Det känns som att ha kollegor, även om vi inte jobbar i samma hus. Det är att hitta människor som tänker på samma saker som en själv, som har samma målsättningar, även om alla förstås gör på sina egna sätt, och det är fantastiskt. Dessa människor är ett enormt stöd och så inspirerande! Maria och Mia, tack för nanowrimopeppen och alla fina ord och klokheter! Så roligt att lära känna Malin och snacka böcker! Fina Maija som debuterat precis före mig och som det varit enormt givande att prata illustration med (och tack för soffan ännu!) (jösses, heter alla något på M??)!! Och väldigt roligt att jobba ihop med Anna Friman på förlaget, hon är en helt fantastisk och briljant människa!

I Sverige finns också några fina författarbloggare som lämnat spår på min blogg (och på Twitter) och i mig: Manne Fagerlind, Janina Kastevik, Sara Bergmark Elfgren, Fredrik Persson och Terése (håller tummarna för att det kommer ett besked snart!). Jag har läst vissa bloggar som besatt: Simona Ahrnstedts t.ex., hon har verkligen inspirerat mig. Jag hoppas på att under det kommande året få lära känna dem jag mött under 2012 ännu bättre och att få lära känna ännu fler skapande människor, både på bloggen och utanför. Och hoppas det blir fler skrivretreater, förlagsfester och bokmässor!

Ska klistra ihop ett årskollage i bilder också! Och ett sammandrag av årets läsupplevelser måste jag nog också fixa! Men nu blir det här för långt så gott nytt år i förskott!

(PS. lite förändringar i bloggens utseende är också att vänta)

Mörkaste vinter

8290292455_01e33062e5

8290283585_b16815fefb

8290279375_a34f1b3088

Men nu blir det ljusare igen!

Dessa bilder laddade jag nu upp i Flickr. Ska fokusera mitt bildspridande där. Tyvärr så är jag inte så van med att använda den socialt (och det är kanske inte så många andra jag känner heller), men har länge velat bli mer aktiv där. Kanske det var förhastat att sluta instagramma, men samtidigt så tycker jag faktiskt att detta med reklam är en tråkig utveckling. Önskar att jag hade tillräckligt med envishet att hoppa av facebook också, men när man nu har största delen av kontaktnätet där, och stundtals så blir det trevliga utbyten, och man får ju relevant information också. Men när jag nu känner mig så blockerad och introvert på nätet så blir det ju inte mycket interaktioner på fb heller. Igår fick jag för första gången en känsla av saknad efter en tid utan konstant nätnärvaro. Jag var länge sådan att jag sköt upp att ens läsa e-post. Det kunde gå dagar emellan. Men efter 2006 ungefär så ändrades det, för jag började blogga, dels för att etablera illustrerandet mer, och dels för att få publicera ens någon text.

Det kan ju hända att min nättrötthet nu bara är ett symptom på allmän trötthet, behov av vila osv. Dessutom så har jag den där jädrans artikeln att panikskriva.

För att ha något annat än flöden att läsa på mobilen så laddade jag igår ner Kindle-appen. Och började prenumerera på en SF-tidskrift, för att få läsa mer noveller. Men varför upplever jag det egentligen som vettigare att läsa SF-noveller än att läsa Twitter? Jag vet inte. Men det kändes bra i varje fall att få lite koll på detta litterära område som jag länge varit nyfiken på.

Så nu i mörkaste vintern tar jag nätpaus. Vi ska ändå bort över jul och nyår. Och jag har ju den där artikeln att skriva. Suck.

godjul2012

Varför efter 11.1? Jo det är artikeldeadline. Min belöning när jag är klar är att få blogga. Och då kan man förvänta sig en årssammanfattning av 2012. (Kaninen på bilden hittades på Puolalagatan i Åbo igår, så tack du okända julinstallationskonstnär!)

Blockerad

Jag har någon slags sociala-medier-blockering på gång. Läser fb och Twitter, men har inget själv att säga. Eller har förstås åsikter, men det känns onödigt, överflödigt, löjligt att uttrycka dem. att klämma in sin lilla röst i röran av röster. Jag orkar inte kommentera diskussionsämnena som finns i mina flöden, dem som handlar om rasism och sexism t.ex. Men det skulle förstås vara bra att ge sitt stöd åt dem som får ta emot hot från högerextrema grupper och personer. Det är naturligtvis ett vidrigt och djupt oroväckande fenomen. Men min hjärna exploderar. Är det verkligen så att högerextremismen växer (så säger väl experter eller)? Eller är det Internets virvlar som förstorar känslan av ökad konflikt, förändring och motstånd? Vem har en fullständig bild av läget? Vilka är dessa löjliga individer som tycker att hot är en berättigad väg att påverka i debatten? Men samtidigt så förvånar det mig inte det minsta att vissa tar till sådana metoder. Jag har länge vetat att vuxna människor är kapabla att bete sig idiotiskt, trots att jag själv är av typen som alltid tror det bästa om folk. Men man kan ju se på sig själv och tänka på hur idiotisk man själv kan vara. Alldeles vettiga människor kan ibland häva ur sig osakligheter. Och så finns det ju en helt drös inte så vettiga personer. Frågan är om man kan förvänta sig att det ska finnas ett slut på det? På aggressioner, fördomar, dumhet, hat, intellektuell lättja. Alla bär vi på detta, det finns i alla. Vad är det som stoppar mig t.ex. från att skriva små meddelanden åt folk att jag hatar dem, att de ska gå och dö, eller att jag ska våldta dem och deras familjer och jag kan nog komma på värre och mer målande ord också, men det här får räcka. Jag skulle inte säga så åt min värsta fiende ens, och faktum är ju att jag inte har för vana att tänka på någon som en fiende heller. Så klart älskar jag inte alla i min närhet, vissa driver mig till vansinne. Men inte mordhotar jag dem. Och det tror jag nog är det vanligare beteendet. De som hotar lever antagligen i ett socialt sammanhang där det är ok att slentrianmässigt häva ur sig hot och sårande ord.

Orden har förlorat sin kraft men samtidigt gör de så mycket skada. Det är så paradoxalt.

Så i den här härvan så känner jag mig själv ganska stum. Vad kan jag bidra med? Jag tror inte att nätet är den rätta vägen för mig. Jag försöker bemöta människor  som jag möter med respekt istället, och hoppas på att det jag gör orsakar mer glädje än skada.

I rasism/sexism-diskussionerna så tycker jag faktiskt att respekt är något som vi glömt bort. Man kan respektera allas värde och intergritet, men ändå vara kritisk till vad de säger och gör. Det är möjligt faktiskt.

Men som sagt. Jag vet inte vad jag kan säga. Det jag tycker är självklart, är tydligen inte självklart för en del andra. Men det finns säkert många som tänker som jag också. Men min hjärna klarar inte av att omfatta detta kaos av perspektiv. Det beror kanske på att jag inte tycker om att klumpa ihop och kategorisera, utan försöker se alla små detaljer och gråzoner. Och det är ansträngande. Den förenkling som man behöver göra för att förstå är tyvärr det som också kan leda till ökade konflikter. Vilket moment 22.

Medelklass eller prekariat?

Det här var intressant. På Hbl kan man räkna ut hur hög inkomstnivå man har i jämförelse med resten av befolkningen. Mitt hushåll hamnade i mittersta medelklassen. 48 % av befolkningen hamnar under oss. Vi har det mycket bra just nu.

Men det är inte tack vare mig, utan på grund av att den andra vuxna i hushållet har fast tjänst och bra lön.

Jag gjorde en hypotetisk uträkning på var jag skulle placera mig om jag var den enda vunxa i hushållet. Då är bara 7 % av befolkningen under mig. Jag hamnar långt under inkomstgräns 2. Doktorander har inte så hög lön. Dessutom skulle jag utan tvekan säga att jag hör till det så kallade prekariatet, dit majoriteten av kulturproducenter säkert hamnar. Men numera är det allt fler branscher vars arbetskraft har osäker ekonomi. Och risken finns att det blir allt fler (medborgarlön vore inte illa).

När jag tänker på min yrkeskarriär så ser jag mig inte alls som underprivilegierad. Jag har bara haft en period arbetslöshet 2007 då jag inte lyckades få stipendier och inte lyckades få ihop tillräckligt med frilansjobb (man klarar sig inte på 200 euro i månaden, men underligt nog får man inte heller arbetslöshetsunderstöd då, för man är ”egenföretagare”, trots att man inte ens har firmanamn…). Nu när jag tänker efter så var jag också utan inkomst i två månader efter att mitt studiestöd tog slut (då levde jag på stöd från familjemedlemmar, jag har alltså den tryggheten också, det är ett privilegium, även om det tär på stoltheten). Då kunde jag inte heller vara arbetslös, för väntade på att få min examen och kunde inte skriva mig ur universitetet. Sen fick jag ett så kallat ”skitjobb” (det var rätt avslappande faktiskt, som motvikt till studierna), som jag stannade kvar i i 10 månader. Den lönen var förresten inte heller så stor, för fick bara jobb 25 timmar i veckan. Men då hade jag inte barn i varje fall. Eller huslån.

Hursomhelst. Det att man har projektfinansiering ett år framåt innebär att man redan nu måste börja planera för hur man ordnar sin inkomst om ett år. Söka stöd, se sig om efter arbetsmöjligheter, skicka ut krokar hit och dit, sprida ut sig, meritera sig. Aldrig någonsin får man bränna någon bro, eller bli en sådan som har alla äggen i en korg. Men detta tar förstås energi, och ibland är det svårt att fokusera på arbetet man borde få gjort medan man har pengar. Vissa dagar går min hjärna på högvarv när det gäller karriären. Jag söker och söker på nätet, försöker bilda mig en uppfattning av olika branscher och vad som krävs för att man ska få arbete där (man är ju hela tiden på vippen att byta bransch). Filar på cv och portfolio, funderar på framtida finansieringsmöjligheter och projekt som kunde lyckas osv.

Men jag har tur som har ett tryggt familjeliv för tillfället. Det är ett stöd och ett privilegium. Men hur går det för dem som inte har tur just nu? Och hur går det för mig om ett år, om det inte nappar på någon krok alls?

Och om jag lyckas bli doktor nästa år så har det underligt nog väldigt lite effekt på min ”anställningsbarhet”… eller?

Har minnesbilder av tragiska akademikerfigurer i koftor och med spretigt hår som jag stött på under åren på olika arbetskraftskurser och liknande. De har snuttjobbat i åratal på universitetet. De är experter på något obskyrt. Nu är det slut, och där sitter de och ska träna på att sälja sig själva och sina förmågor och kom in på arbetsmarknaden. Detta är min skräckbild av våren 2014. Jag med kofta och spretigt hår på arbetskraftsbyrån (för lets face it, jag ser redan ut så).

Men vad är arbetsmarknaden? Vilka yrken hör dit? Är forskning ett riktigt yrke? Eller konstnärligt skapande?

Orsaken till att jag tänker på detta nu är att jag skriver om konstnärlig yrkesidentitet i artikeln som ska vara klar efter nyår. Jag har tittat igenom mina egna dagboksanteckningar sedan 2008. Det är inte så skoj att märka att jag tänkt på exakt samma saker då som jag gör nu. Den enda skillnaden är att jag nått ett av mina mål för 2010-talet: att ge ut min första bok. Och ja, att man själv och barnen är lite äldre. Okej, nog har det ju hänt en massa annat också. Men oron för karriär och ekonomi är allestädes närvarande.

Instagramåret

Såg att Instagram ändrat sitt avtal och i den här artikeln lyfts det mesta fram.

Jag har nog svårt för detta, avtalet innebär att de får använda mina bilder och min profil för reklam. Nej tack. Särskilt eftersom jag tar foton av mina illustrationer också.

Det är synd att det blev så här, gillade att använda Instagram, främst kanske för kontakterna som jag fått där. Men kan ju rekommendera en annan fotodelningstjänst som jag redan använt länge och som jag faktiskt valt att betala för (ingen reklam! fulla rättigheter på egna bilder osv)!

Flickr!

Den finns som app till iPhone och Android, och de har faktiskt också roliga fotofilter i appen. Och på webbsidan kan man organisera sina bilder i roliga och praktiska kategorier. Man kan välja själv om man har full copyright eller t.ex. creative commons licence. Så jag gör lite reklam nu för Flickr så att alla mina fina kontakter ska flytta dit i stället, snälla kom dit, pretty please?

Så det har varit några trevliga instagrammånader (började i mars detta år då appen kom till android), men nu fokuserar jag på mitt Flickr-konto istället. Där heter jag förresten också kolofont.

Update: vill precisera: Flickr är alltså gratis. Om man betalar en årsavgift blir man ”pro” och får mer utrymme och statistik och sånt. Funkar dock utmärkt som gratisversion också!

Inför midvinter

Tröttheten.

Om jag bara tar och skriver det här en gång så behöver jag inte skriva det på alla sociala medier. Men skulle ha lust att skriva ”trött och grinig, hej då” i alla mina statusuppdateringar. Kanske det har med mörkret att göra, att man är lite introvert. Tror också att hela hösten och boksläppet och allt det har gjort att jag har stor lust att försvinna ett tag. Och veckoslutets nyheter hjälpte inte. Jag undrar ibland vad det är för mening med att få veta hur människor dödas runt om i världen, men man har kanske en plikt att ta emot informationen och försöka vända sina egna tankar mot något mer konstruktivt än weltschmerz. Det är ju inte som om det finska samhället är befriat från dessa problem (skolskjutningar), tvärtom så är ju läget akut här vad gäller barn och ungdomars psykiska problem… det finns mycket man kan göra här och nu för att motverka detta depressiva mentala klimat. För att inte tala om att bara göra det lättare att tala om psykiska problem, såväl som att göra det lättare för folk att få proffessionell hjälp.

Jag har själv aldrig haft några svårare mentala problem, men har nog flytit nära gränserna för utbrändhet, kanske också depression någon gång, men detta har nog ”bara” varit faser i livet, situationer. För mig hjälper skapande, skrivande, vila, mer än att t.ex. prata om det. Psykisk smärta, ångest, kriser, nedstämdhet är delar av alla människors liv, men för vissa blir det kroniska tillstånd, och sjukdom. Jag är inte expert på allvarliga tillstånd, men skulle det inte kunna vara så att om stigmat kring psykisk sjukdom var mindre, så skulle det kanske göra det lättare att tillfriskna, eller lättare att söka hjälp snabbt. Att om vi inte hade sådana enorma krav på oss att alltid vara framgångsrika, att klara allt på egen hand, att ”utvecklas” (vad är det egentligen, förändring?), vara effektiva och produktiva, att alla måste göra en viss uppsättning saker i livet annars kan de ju inte vara lyckliga. Är det så att vi inte tillåts vara känsliga och sårbara? Tillåter jag mig själv att vara det? Inte alltid, kan jag säga. Jag tycker egentligen inte alls om att visa mina känslor öppet för andra, och det att jag hämmar mig själv, innebär kanske också att jag bidrar till en stämning där ingen annan heller kan visa sina känslor.

Ja så min poäng är bara att man har ansvar för sin miljö och för andra människor. Det man själv gör påverkar andra (precis som andra påverkar hur man själv mår). Jag får kämpa mycket med att inte påverkas negativt av andra människor, jag är lite för bra på att anpassa mig. Det är inte alltid bra att vara anpassningsbar och flexibel. Det finns nog en sanning i det där att man måste ta hand om sig själv om man vill ta hand om andra…

Nog med funderingar. Jag tänker inte se det som en negativ sak att vara trött och sur just nu. Kroppen vill vila.

Det som hjälper mot tröttheten är: vara hemma och gosa med ungarna och sköta om sitt ”bo” (detta har jag gjort hela veckoslutet!), försöka komma ut och/eller motionera (detta har jag inte lyckats med ännu, buu!), läsa Lisa Kleypas (ah lust och glädje), läsa en särskilt intressant forskningsbok och låta tankarna finnas vid artikeln som jag ska skriva utan att stressa (deadlinestress behöver inte vara en hemsk sak, man kan få saker och ting gjorda som behöver göras). Något annat orkar jag inte med just nu.

Förkyldisar, hobbitar

Kallade just A lilla förkyldisen… konstiga saker man säger när man gullar med barnen. Men är alltså hemma med henne. Min egen hals var inte heller i bästa skick, men tror inte jag är sjuk. Undrar om det är något slags ålderdomstecken att man är torr och knarrig i halsen på vintermorgonen. Får numera också rinnande ögon av precis allt.

Igår var jag förresten på The Hobbit. Den hade både fina och lite för kitschiga sidor. Överlag var jag nöjd och förtrollad när jag kom ut ur biosalongen. Men har problem med 3D-glasögonen, får ont på näsan och i huvudet av dem (och 2D-versionen gick så sent på kvällen att det inte funkar för mig), och måste hålla upp dem halva filmen för att lätta på trycket. Det stör upplevelsen. Och det här med 48 bilder i minuten… juryn är ute när det gäller det… tyckte det var märkligt. För realistiskt, personer var för tydliga och rörde sig för snabbt. Känsla av digitalt spel. Men kanske det är en vanesak. Samtidigt var ju CGI-figurerna helt otroligt välgjorda, och där tror jag faktiskt att HFR bidrog till att göra helheten mer sömlös.

En annan tanke jag hade var att det händer lite väl ofta att något dyker upp precis i rätt tid och räddar allt (men det är ju en sorts sagologik). Deus ex machina kallas det väl. Och i en scen störde det mig att Bilbos svärd inte var blått trots att det fanns en enorm orch i närheten. Men längtar ändå efter att kunna visa den åt W. Han får vänta ett par år dock, det flög för mycket vätthuvuden och orcharmar i luften för att den är ok för en 7-åring.

Men nu alltså, ska försöka läsa lite forskningslitteratur bredvid henne:

sjuklingen

En recension i Kyrkpressen

Roligt att recensenten blev nyfiken på Lucina och Ludvig… kan ju avslöja att jag planerat skriva mycket mer om Ludvig i uppföljaren (som just nu ligger i dvala och väntar på att jag ska klämma ur mig ett projekt som vill vara före i kön).

kyrkpressenbilb_rec

Uppdatering: WordPress har tydligen ändrat bildvisningsformat så man får inte upp bilden i läsbar storlek… vet inte hur jag ska lösa det riktigt… Men här är ett favoritcitat: ”Som fantasy för lågstadiets bokslukare fungerar Bildbindaren utmärkt. Wiik har lyckats speciellt bra med huvudpersonen Lucina, hon känns tillgänglig och sann.”

Uppdatering 2: Bilden syns bra på min facebook-sida! Gå in där om du vill läsa recensionen (och Gilla om du vill få uppdateringar om bara mitt skrivande och illustrerande).