Risken att gå vilse

Håller på och kämpar med en forskningsartikel. Det låter kanske pretentiöst, men det känns riskabelt att skriva om det jag skriver just nu, och jag fattar inte varför jag alltid ska kasta mig över allt riskabelt och förbjudet och känsligt. Men sån är jag tydligen. Gränser fascinerar mig. Det som är känsligt är förstås intressant. Men ibland (ofta) tycker jag att andra i min omgivning är överdrivet rädda för att ge sig in på de känsliga områdena (eller att jag gör det). Blir hela tiden avrådd från att göra det, samtidigt som jag ofta får höra att jag forskar om intressanta saker.

Eftersom jag är väldigt känslig för andras åsikter måste jag alltid bearbeta händelser där gränser dras framför mig. Och jag avskyr när det kommer blandade budskap som dessutom motsäger varandra. Om någon säger att jag inte får gå till en viss plats så blir jag oftast bara mer nyfiken på den. Jag måste konstant kämpa med att komma tillbaka till mig själv och sålla ut vad jag tar in av andras ”råd”, vad som är konstruktivt. När det gäller doktorsavhandlingen har jag märkt att jag reagerar särskilt negativt på att man säger ”gå inte dit” utan att ha någon bra och uttänkt förklaring till varför (det händer förvånansvärt ofta, när jag får en förklaring är jag mycket medgörlig och flexibel!). Som doktorand känns det som om man är omgiven av andras rädsla att man ska förirra sig. Jag har ofta en känsla av att det inte finns tillit. Visst jag är bra på att gå vilse. Gjorde det ofta som barn också. Gick omkring bland småhus och okända gator, grät en skvätt när jag insåg att jag inte hittade hem. Men sen hittade jag ändå alltid hem på något vis. Men man måste jobba på det, att hitta hem. Det är ansträngande, men sen kan man staden lite bättre.

I artikeln är jag nu i det skedet att jag håller på att gå vilse. Ordentligt vilse. Men jag är medveten om det, och jag vet att jag måste gå vilse först, förirra mig bland nya idéer. Och sen kan jag ta fram kartorna och de inre vägledarna (rösterna från alla de där olika handledarna och kritikerna jag haft), och jobba hårt på att komma hem igen. Jag litar i varje fall på att jag klarar det, även om andra blir rädda när jag kastar mig ut i det okända. Jag är förstås också rädd själv, särskilt att för att tiden inte ska räcka eller att jag inte ska lyckas leverera texten före deadline i ett skick som inte är totalt skamligt. Så klart har jag också prestationsångest. Men samtidigt är det helt lönlöst att känna ångest över det.

Som med allt skrivande: man måste bara sätta sig på sin ända och skriva. Och lita på sig själv. Och lyssna på sin inre kompass.

Jag har nu 8000 tecken färskt svammel och gamla anteckningar. Det ska bli högst 10000 tecken stringent och komprimerad text. Kanske jag når dit i januari. Hoppas det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s