Inför midvinter

Tröttheten.

Om jag bara tar och skriver det här en gång så behöver jag inte skriva det på alla sociala medier. Men skulle ha lust att skriva ”trött och grinig, hej då” i alla mina statusuppdateringar. Kanske det har med mörkret att göra, att man är lite introvert. Tror också att hela hösten och boksläppet och allt det har gjort att jag har stor lust att försvinna ett tag. Och veckoslutets nyheter hjälpte inte. Jag undrar ibland vad det är för mening med att få veta hur människor dödas runt om i världen, men man har kanske en plikt att ta emot informationen och försöka vända sina egna tankar mot något mer konstruktivt än weltschmerz. Det är ju inte som om det finska samhället är befriat från dessa problem (skolskjutningar), tvärtom så är ju läget akut här vad gäller barn och ungdomars psykiska problem… det finns mycket man kan göra här och nu för att motverka detta depressiva mentala klimat. För att inte tala om att bara göra det lättare att tala om psykiska problem, såväl som att göra det lättare för folk att få proffessionell hjälp.

Jag har själv aldrig haft några svårare mentala problem, men har nog flytit nära gränserna för utbrändhet, kanske också depression någon gång, men detta har nog ”bara” varit faser i livet, situationer. För mig hjälper skapande, skrivande, vila, mer än att t.ex. prata om det. Psykisk smärta, ångest, kriser, nedstämdhet är delar av alla människors liv, men för vissa blir det kroniska tillstånd, och sjukdom. Jag är inte expert på allvarliga tillstånd, men skulle det inte kunna vara så att om stigmat kring psykisk sjukdom var mindre, så skulle det kanske göra det lättare att tillfriskna, eller lättare att söka hjälp snabbt. Att om vi inte hade sådana enorma krav på oss att alltid vara framgångsrika, att klara allt på egen hand, att ”utvecklas” (vad är det egentligen, förändring?), vara effektiva och produktiva, att alla måste göra en viss uppsättning saker i livet annars kan de ju inte vara lyckliga. Är det så att vi inte tillåts vara känsliga och sårbara? Tillåter jag mig själv att vara det? Inte alltid, kan jag säga. Jag tycker egentligen inte alls om att visa mina känslor öppet för andra, och det att jag hämmar mig själv, innebär kanske också att jag bidrar till en stämning där ingen annan heller kan visa sina känslor.

Ja så min poäng är bara att man har ansvar för sin miljö och för andra människor. Det man själv gör påverkar andra (precis som andra påverkar hur man själv mår). Jag får kämpa mycket med att inte påverkas negativt av andra människor, jag är lite för bra på att anpassa mig. Det är inte alltid bra att vara anpassningsbar och flexibel. Det finns nog en sanning i det där att man måste ta hand om sig själv om man vill ta hand om andra…

Nog med funderingar. Jag tänker inte se det som en negativ sak att vara trött och sur just nu. Kroppen vill vila.

Det som hjälper mot tröttheten är: vara hemma och gosa med ungarna och sköta om sitt ”bo” (detta har jag gjort hela veckoslutet!), försöka komma ut och/eller motionera (detta har jag inte lyckats med ännu, buu!), läsa Lisa Kleypas (ah lust och glädje), läsa en särskilt intressant forskningsbok och låta tankarna finnas vid artikeln som jag ska skriva utan att stressa (deadlinestress behöver inte vara en hemsk sak, man kan få saker och ting gjorda som behöver göras). Något annat orkar jag inte med just nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s