Medelklass eller prekariat?

Det här var intressant. På Hbl kan man räkna ut hur hög inkomstnivå man har i jämförelse med resten av befolkningen. Mitt hushåll hamnade i mittersta medelklassen. 48 % av befolkningen hamnar under oss. Vi har det mycket bra just nu.

Men det är inte tack vare mig, utan på grund av att den andra vuxna i hushållet har fast tjänst och bra lön.

Jag gjorde en hypotetisk uträkning på var jag skulle placera mig om jag var den enda vunxa i hushållet. Då är bara 7 % av befolkningen under mig. Jag hamnar långt under inkomstgräns 2. Doktorander har inte så hög lön. Dessutom skulle jag utan tvekan säga att jag hör till det så kallade prekariatet, dit majoriteten av kulturproducenter säkert hamnar. Men numera är det allt fler branscher vars arbetskraft har osäker ekonomi. Och risken finns att det blir allt fler (medborgarlön vore inte illa).

När jag tänker på min yrkeskarriär så ser jag mig inte alls som underprivilegierad. Jag har bara haft en period arbetslöshet 2007 då jag inte lyckades få stipendier och inte lyckades få ihop tillräckligt med frilansjobb (man klarar sig inte på 200 euro i månaden, men underligt nog får man inte heller arbetslöshetsunderstöd då, för man är ”egenföretagare”, trots att man inte ens har firmanamn…). Nu när jag tänker efter så var jag också utan inkomst i två månader efter att mitt studiestöd tog slut (då levde jag på stöd från familjemedlemmar, jag har alltså den tryggheten också, det är ett privilegium, även om det tär på stoltheten). Då kunde jag inte heller vara arbetslös, för väntade på att få min examen och kunde inte skriva mig ur universitetet. Sen fick jag ett så kallat ”skitjobb” (det var rätt avslappande faktiskt, som motvikt till studierna), som jag stannade kvar i i 10 månader. Den lönen var förresten inte heller så stor, för fick bara jobb 25 timmar i veckan. Men då hade jag inte barn i varje fall. Eller huslån.

Hursomhelst. Det att man har projektfinansiering ett år framåt innebär att man redan nu måste börja planera för hur man ordnar sin inkomst om ett år. Söka stöd, se sig om efter arbetsmöjligheter, skicka ut krokar hit och dit, sprida ut sig, meritera sig. Aldrig någonsin får man bränna någon bro, eller bli en sådan som har alla äggen i en korg. Men detta tar förstås energi, och ibland är det svårt att fokusera på arbetet man borde få gjort medan man har pengar. Vissa dagar går min hjärna på högvarv när det gäller karriären. Jag söker och söker på nätet, försöker bilda mig en uppfattning av olika branscher och vad som krävs för att man ska få arbete där (man är ju hela tiden på vippen att byta bransch). Filar på cv och portfolio, funderar på framtida finansieringsmöjligheter och projekt som kunde lyckas osv.

Men jag har tur som har ett tryggt familjeliv för tillfället. Det är ett stöd och ett privilegium. Men hur går det för dem som inte har tur just nu? Och hur går det för mig om ett år, om det inte nappar på någon krok alls?

Och om jag lyckas bli doktor nästa år så har det underligt nog väldigt lite effekt på min ”anställningsbarhet”… eller?

Har minnesbilder av tragiska akademikerfigurer i koftor och med spretigt hår som jag stött på under åren på olika arbetskraftskurser och liknande. De har snuttjobbat i åratal på universitetet. De är experter på något obskyrt. Nu är det slut, och där sitter de och ska träna på att sälja sig själva och sina förmågor och kom in på arbetsmarknaden. Detta är min skräckbild av våren 2014. Jag med kofta och spretigt hår på arbetskraftsbyrån (för lets face it, jag ser redan ut så).

Men vad är arbetsmarknaden? Vilka yrken hör dit? Är forskning ett riktigt yrke? Eller konstnärligt skapande?

Orsaken till att jag tänker på detta nu är att jag skriver om konstnärlig yrkesidentitet i artikeln som ska vara klar efter nyår. Jag har tittat igenom mina egna dagboksanteckningar sedan 2008. Det är inte så skoj att märka att jag tänkt på exakt samma saker då som jag gör nu. Den enda skillnaden är att jag nått ett av mina mål för 2010-talet: att ge ut min första bok. Och ja, att man själv och barnen är lite äldre. Okej, nog har det ju hänt en massa annat också. Men oron för karriär och ekonomi är allestädes närvarande.

5 thoughts on “Medelklass eller prekariat?

  1. Bra skrivet Jenny!
    När jag tänker på att jag befinner mig i botten vad gäller löner så stör det mig inte så mycket. Jag är den enda i hushållet och jag har klarat mig på stipendierna. Så jag ser mig inte heller som underpriviligerad. Vad som däremot stör är den där osäkerheten, en gnagande oro inför framtiden. Jag har ingen aning om hur läget är om några månader, och det är lite jobbigt. h: en annan med spretigt hår & kofta

    • Ja herregud, hade inte läst inlägget på ett tag, men inget har ju egentligen ändrats, förutom att det kanske är våren 2015 som jag är arbetslös igen (dvs. har lyckats skjuta fram det igen med ett år…). Och en annan skillnad är ju nog att jag just nu sitter och jobbar med något som jag tycker väldigt mycket mer om än att skriva akademiskt… Ännu mindre trygghet men roligare jobb nu alltså! Samtidigt är man ungefär lika otrygg som forskare som när man sysslar med konst (har bara haft turen att få forskningsfinansiering och anställningar precis så där att man klarar sig, men ibland tänker jag att det kanske hade varit bättre om jag inte fått det, så hade jag slutat tidigare med den biten).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s