Novelltävling

Bara som ett tips till alla som skriver science fiction på svenska. Mix förlag har en novelltävling som går ut i mars!

Som tur hade jag en gammal novellidé liggande som har lite rymdvarelser i sig, så ska klämma ur mig den och delta i tävlingen. Fördelen med tävlingar är ju att man bara har att vinna på att vara med. Vinner man inget, har man ändå skrivit något (superbra), och vinner man faktiskt så får man ju ära och berömmelse och pengar (superbra).

Så idag har jag lyckats få ihop en inledning på c. 1000 ord + synopsis på resten. Känns fantastiskt. Men som vanligt: lovar inte att det är en bra novell. Men skrivit har jag i varje fall! Och ju snabbare man får färdigt första versionen desto längre tid har man på sig att redigera.

Faktum är att jag bara har skrivit två urdåliga noveller förut, för många många år sedan. Icke-fantasy/SF. Kanske nyckeln igen är att skriva i den genren man faktiskt gillar bäst…

Vi får se hur det går med den! Är bara så lycklig över att ha skrivit ens NÅGOT.

Gästbloggen: De tror att 11 september-attackerna är fiktion

Ett nytt gästblogginlägg av Annika (se en presentation av henne här!):

När jag flyttade till Nederländerna räknade jag inte med att jag skulle lära mig minst lika mycket om asiatiska kulturer som jag lärt mig om Holland. Men eftersom mitt boendearrangemang är vad det är (dvs. något lustigt men väldigt typiskt för Holland) bor jag i ett garrage ombygt till en lägenhet.

Mina grannar i det egentliga huset består av ett ständigt växlande internationellt kollektiv av studerande och doktorander. Just nu bor där tre från Indonesien, två från Pakistan, en indier, en italienare, en tysk och en turk och nu två spanjorer. Dagens inlägg kommer från de  gemensamma middagarna vi har en gång i veckan.

Vi talar ofta om kulturskillnader, och jag har tagit för vana att rakt ut fråga om deras åsikter vad gäller kvinnors rättigheter, rasism, dagens politik. Jag frågar av ren nyfikenhet och med en genuin önskan att förstå andra perspektiv. Till min glädje har de framförallt de muslimska medlemmarna av husgemenskapen uttryckt sin uppskattning för våra diskussioner, vilket jag tolkar som bekräftelse för att jag inte förolämpat dem med mina direkta frågor. Framförallt vår nyaste pakistanska förstärkning är en underhållande man som sjunger högt medan han lagar mat, talar med en accent som är nästan obegriplig för mig och har ett stort behov att dela med sig sin kultur. De flesta av hans berättelse är snarast kuriosa, men jag medger att jag blevt rätt överraskad då jag fick veta att många pakistanier tror att 11 september-attackerna är fiktivt drama.

Min pakistaniska granne förklarar saken ungefär så här: ”de [lokala pakistanier] kan inte förstå att man kan kämpa mot en man med gevär [läs USA]genom kasta stenar [läs flygplan]. Dessutom tycker de att det är suspekt att det finns filmmaterial av händelsen.” Vår diskussion gick vidare till hur européer ser på attacken. Jag försökte förklara att det är stor skillnad mellan hur amerikaner och européer upplevede attacken, men jag slogs också av tanken av hur stereotypt jag blev tvungen att gruppera hela Europa under en åsikt. Och jag antar att min diskussionskamrat kanske kände likadant.

Det är kanske här som svagheten ligger då individer möts och disskuterar kultur. Man jämför och talar men som representant för sin egen kultur är man också tvungen att generalisera och förenkla. Man ombeds förklara de extrema elementen, de är ju trots allt de som sticker ut utåt, även om man inte själv nödvändigtvis har en aning om hur somliga i ens kultur tänker.

Våra gastronomiska kulturutbyten fortsätter, och kanske de är de mer vardagliga kutymerna som lär oss mer. Den europeiska delen av huset får ständigt påminna om avfallssorteringen, medan den asiatiska sektionen introducerar sång och musik i vardagen. De sjunger och spelar musik nästan varje gång jag går förbi deras kök. Vårt hus är som ett mikroskopiskt färggrant Istanbul där öst möter väst, mitt det renginga och och ofta gråa Holland.

Tidsbrist

Hinner inte blogga (själv) så mycket nu. Har för mycket jobb, och minstingen har varit sjuk på ett mystiskt vis (trött och hängig, ingen aptit, men ingen feber eller flunssa… något som var på väg kanske men som inte tagit fart? De har haft kräksjukan på dagis så jag var lite rädd för det… Men hon är bättre i dag, men ännu hemma). Märker också att jag inte egentligen hinner läsa bloggar heller. Men snart ska jag lägga upp en nytt gästbloggsinlägg från Annika i Nederländerna! Så det är på kommande i varje fall. Bara jag hinner jobba mig igenom en konferensansökan, rapporter som ska skickas med e-post, en stipendieansökan och lite annat smått och gott (medan jag har dåligt samvete över att A ligger i soffan framför Barnkanalen).

Prkl

Två dåliga saker i dag (som jag på mitt lätt hysteriska vis nu ska vända på så att jag lyckas fokusera på jobbet):

– Jag skrapade vänstra främre kanten av bilen när jag backade ur garaget i dag. #*@§§+#%# eller hur skriver man svordomar…? Kofångaren lossnade lite på ena sidan. Men jag lyckades trycka tillbaka den (i desperation, för skulle ju köra dagis-skol-rejset och barnen får ju inte bli försenade), och nu ser det inte sååå farligt ut. Det går att köra. Ingen är skadad. Jag har inte skadat någon annans egendom. Alltså. Inte så farligt, bara pinsamt och jobbigt om det blir att kosta mycket.

– Jag har lust att gå tillbaka till nanowrimomanuset. Känner mig riktigt mogen för det. Övermogen. Vet vad som måste fixas, och det sker inte om jag inte tar fram manuset och gör det. Men nu ska jag jobba på avhandlingen och har en del annat att fixa på kvällarna, så känner frustrationen komma. Och vill samtidigt inte börja peta på manuset heller då jag vet att jag inte kommer att kunna skriva på det varje dag. Men kanske det är dags att bita ihop och stålsätta sig och ta en timme på veckoslutet och ta fram manuset och bara börja. Och sen tvinga sig att titta på det minst några minuter per dag, bara för att hålla det kvar i huvudet. Kanske det räcker med att lägga bara 10 minuter på det. Och sedan mer när det är möjligt. Det behövs lite prkl för att få ihop en bok alltså.

Men nu ska jag sätta mitt prkl på avhandlingen i några timmar (måste sluta tänka på bilen!). Har en hel dag men inget annat. Och vet vad jag ska göra. Så bara att köra på (men förhoppningsvis utan fler skrapincidenter). Prkl.

Japanfantasy

Läste färdigt Över näktergalens golv igår. Kan inte fatta att jag lagt ifrån mig den för några år sedan! Den var ju gripande och spännande, och vackert skriven. En bok som man blir lite avundsjuk på, för man skulle ju vilja kunna skriva något lika bra själv. Det är bara att glömma avunden och inspireras istället.

Måste googla författaren (namnet är en pseudonym) för att få lite mer koll på saker och ting omkring boken. Jag har precis som Hearn en stark fascination för Japan och japansk kultur, särskilt det visuella. Och efter att jag provat på butoh-dans så har jag förstått att det är något i kulturen som passar mig, men jag kan inte riktigt lägga fingret på vad. Lugnet och uppskattningen av naturen kanske. Jag identifierar mig också starkt med ”behovet” att inte tappa ansiktet och vara behärskad, även om jag också har en lust av att gå emot det (därav butoh!).

På författarens webbsida hittade jag en intervju med henne, och tyckte särskilt detta var intressant:

In fact, it was rather a terrifying idea: I did not think I was in any way qualified to write from another culture and I was filled with doubts and misgivings about attempting it. I tried to deal with this by setting the story in a fantasy world, but when I was writing one of my main concerns was to be true to the culture that had inspired the fantasy and not to allow the characters to act in ways that they might not have done historically. I think this gives certain realism to the fantasy.

Det här med realism och fantasi är nog det jag ska skriva om i fantasykursen uppgifter… Tänker mycket på det själv när jag skriver. I projektet som jag håller på med ”nu” (det som ligger längst upp på listan, hinner faktiskt inte skriva alls just nu) har jag fastnat lite på det här med världen, vilka intryck från verkliga kulturer som jag ska ha med, hur jag ska göra världen trovärdig. Men det ska ändå inte vara en exakt kopia av någon verklig kultur, det är en sekundärvärld helt och hållet. Men för att man ska förstå den, och känna med den, måste den innehålla tillräckligt med realism. Så att läsa Hearns bok har varit väldigt givande… men vet inte ännu vad läsningen leder till i mitt eget skrivande. Vissa japanska element har jag faktiskt redan med i nanowrimo-manuset…

Frusen men effektiv lördag

frozengarden frostbranches frozenjar2

I dag har stora W haft skoldag (!!!) och öppet hus för föräldrar. Pappan fick ta den biten för vi tänkte att A kanske inte orkar hänga i en skola i 4 timmar. Så vi har haft mamma/dotter-förmiddag. Solen lyste in i huset och jag insåg hur skitigt det är, så har varit hypereffektiv och städat medan A har sett på Tom och Jerry och ritat ett kort till ett kalas hon ska på i dag. Medan hon är där så tar jag sedan sonen på mamma/son-köpcentrumtur, för det är det enda vi hinner göra under tiden. Dessutom försöker jag läsa Över näktergalens golv varje ledig sekund. Och skriva en recension, och skriva en fantasykursrapport (har redan skrivit utkast för hand i anteckningshäftet). Och springa ut för att fotografera frost i solljus… Utanför håller nya grannar på att flytta in. De ser ut att vara i 20-årsåldern.

Ja. En liten rapport från en januarilördag. Steg ju upp kl 7.30 pga skoldag, men just nu känns det ju skönt då jag fått så mycket uträttat… även om jag var lite sur över den förlorade sovmorgonen först.

Göra en sak

Ibland grämer det mig att jag inte är en person som kan välja en sak och sedan bara göra den saken. Istället odlar jag tre ”karriärer” samtidigt. Det har hänt flera gånger redan att jag kunnat kombinera dem på olika sätt, eller att erfarenheter från ett jobb har setts som en fördel då jag sökt/fått ett annat. Till exempel då jag fick jobbet att illustrera en lärobok, så tyckte de på förlaget att det var en utmärkt sak att jag sysslat med forskning/undervisning också, eftersom det innebar att jag hade ett grepp om kunskapsförmedling (och har man sysslat med forskning anses man vara samvetsgrann, smart och tålmodig). Och förstås, när jag skrev en litterär bok så kunde jag ju själv illustrera den (och använda mina kunskaper i konsthistoria som inspiration). Jag har i flera år funderat på något sätt att kunna använda illustration och tecknande i forskningen, men det har jag fått skjuta upp till något framtida postdok-projekt (tänker helt brutalt anta att jag är postdok om ngt år). Och inte ens då vet jag riktigt var jag kan höra hemma, i vilket sammanhang jag skulle kunna utveckla tecknande/forskande-kombinationen? Inom konst eller vetenskap? Det stör mig att dessa är så separata. Dessutom vill jag ju syssla med berättandet också, skapa historier och världar.

Men jag blir stressad av att se hur andra som koncentrerar sig på en sak hinner utveckla sig och producera så mycket mer än jag, de kommer framåt snabbare (tävlingslusten, avunden). Eller så är det okej att jag behöver mer tid. Och kanske det jag sedan producerar blir unikt eftersom jag har en bredd? Jag vet inte. Andra har väl också bredd? Tänker så här nu för när jag fokuserar på avhandlingen har jag en känsla av att de två andra sidorna av mig försummas och hamnar på efterkälken.

Otåligheten.

Men jag måste bara behålla tron på att det lönar sig i längden att bli bra på dessa tre saker jag gör. För jag klarar inte av att stänga någon av de dörrarna. Jag vill inte det.

Min dröm: att det finns ett jobb för mig någon dag där jag både får forska, teckna och skapa världar. Det tror jag nog att borde gå att fixa. Eller vad tror ni?

Glad!

Alltså jag är oftast ganska glad… men igår och i dag har varit underligt glada dagar. Kan ha att göra med flera saker: a) lämnade in artikelutkastet, b) solen skiner (men det är KALLT usch), c) har börjat på fantasylitteraturkursen, d) har lust att skriva på avhandlingen och jag vet vad SYFTET med den är (har vetat det sedan oktober, då jag omformulerade syfte och problemformulering lite, men har faktiskt inte hunnit fokusera på avhandlingen förrän nu).

Kanske har jag haft någon mild form av kamosdepression ändå… jag vet att jag tänkte i oktober-november att det inte lönar sig att tänka att man ska vara på topp när det gäller prestation och mörkret faller. November räddades av nanowrimo och min första solsemester på tusen år (jag är en övernaturligt gammal varelse serni). Men december har nog inte varit så bra när det gäller mitt humör (den räddades av två Kleypasromaner och alla stunder av gos och skoj med mina underbara barn). Men något liksom släppte igår. Har hittat ny musik att lyssna på när jag jobbar. Har energi. Jepp. Men sånt är ju livet, det går lite upp och ner.

Kan bli ganska melankolisk (och arg!) av mycket som händer i världen (alltså sådana fruktansvärda nyheter som man ser hela tiden), men just nu känns det som om jag kan kanalisera det till något mer konstruktivt än att deppa ihop.

Har en plan för avhandlingen. Ett kapitel ska slipas klart per månad. Då är jag färdig i juni, inför semestern. Och tanken att det blir ljusare ute, och jag skriver mer och mer, och vet vad målet är – sommar och ett färdigt råmanus – känns superbra nu. (Men jag kommer väl att skrika aaarrghh här under våren igen).

Och har mina bubblande bokprojekt. Nanowrimomanuset är del ett i en tredelad historia. Jag vet inte ännu om det är tre skilda böcker, eller kanske tre historier som borde vävas ihop till en bok. Jag har en idé som har vuxit under 2012, det är någon form av paranormal romance (om man nu ska hålla på och genrebestämma sig själv) som hela tiden blir tydligare. Snart är jag kanske redo att göra en synopsis på den. Har en rolig bilderboksidé. Har en mellanåldersidé, som jag tror skulle bli bäst som grafisk roman. Osv. Men så här funkar min hjärna. Olika idéer, vissa med mer skarpare konturer än andra, puttrar på i huvudet. Man hör, ser, läser något, och idéerna blir skarpare, eller ändrar form. Häftigt är det.

Men nu tillbaka till avhandlingen. Lyssnar på bassoradios ljuvliga electromixeftermiddag som livestream.

Jag har TNT i sadeln

Om någon vill påstå att skrivande och tänkande inte är ett kroppsligt arbete, ber jag dem klämma ur sig 18 sidor forskningsartikel på 2,5 arbetsveckor. Nu är jag klar (med första versionen som ska få kommentarer ännu…). Och jag har huvudvärk. Det beror på att jag suttit spänd framför datorn och stirrat och TÄNKT. Och redigerat och omformulerat och våndats.

Men nu har jag skickat in den. Och tänker strunta i om den är bra eller inte (den är väldigt… rå). Kommentarer kommer det ändå. Hoppas den går att rädda sen.

Igår var min tröst denna video:

Jag känner mig som Aragorn just nu. Jag har inga byxor och har just fäktat ner orker med snoppen. Jag luktar lik och potatis. Osv. Till och med hans blick liknar min just nu (fast kanske främst hästens min).