Frust

Okej jag fattade inte ens att det var torsdag i dag. Eller måste påminna mig om det ofta. För har suttit med samma artikel i fyra dagar nu (texten är ett hav av svamlig gröt som jag producerat under hösten och nu ska det blir ordning i leden) och man blir lite konstig i huvudet av det. Att ha tid att sitta med samma arbetsuppgift en hel vecka! Det händer inte ofta…

Att skriva akademiskt är mycket svårt för mig. Dels beror det väl på att jag kräver allt mer av mig själv hela tiden, dels på att man inte mer kan sitta och skriva referat av tusen franska teoretiker (som att limma ihop ett pussel av snitsiga citat, sånt man gjorde de första åren), utan man borde TÄNKA SJÄLV, SKRIVA MED EGNA ORD, PÅSTÅ NÅGOT. Men det går. Jag kan! Det tar tid bara, och kraft. Och så drabbas jag av monumentala osäkerhetsattacker och prestationsångest. Jag oroar mig över att jag har hybris (eller någon annan form av vansinne) när det gäller ämnet, oroar mig att det är för out there, eller att det är patetiskt, löjligt. Men det är kanske okej. Det betyder kanske att jag trampar fram på en stig ingen annan har gått. Och så ska det ju vara i vetenskap. Men sen samtidigt, den tanken är så äcklig. Vem tror man att man är liksom?

Men så vaknar feministen i mig. Vad i helvete! Inte ska du sitta där och hämma dig själv för att du är lite rädd! Risker är bra! Och vem bryr sig om man misslyckas? INGEN. Om texten är total kakka så kommer de inte att publicera den. Och än sen då? Inget händer ju då. Nej, det är typiskt att man ska sitta och bygga upp gränser för sig själv, bygga glastak och glasväggar helt själv (när man stött i dem några gånger så finns en risk att man låter dem stå kvar på grund av den där rädslan).

Så, en sak jag får påminna mig om hela tiden. Jag är på riktigt bara rädd för en enda sak (och det vet alla som älskar någon vad det är), och den saken har inget med skrivande eller forskning att göra. Så varför vara så osäker (fast ett visst mått av självkritik är kanske helt bra)?

Anyhoo. Deadline på tisdag. Och det börjar se rätt hyfsat ut även om det finns en risk att jag måste göra helgjobb. I varje fall skriver jag. Jag har inte gett upp (och kan i varje fall känna mig lite stolt över det, på måndag hade jag nästan lust att få psykbryt bara för att få sjukskriva mig, var redo att kasta in handduken, adios, nu är det färdigt för min del, hej arbetslöshetskassan).

Hihiihahaa. Alltså är det bara jag som tycker att det är så här jobbigt att typ… jobba?

6 thoughts on “Frust

  1. Att ja, visst är det jobbigt att jobba. Men jobb är oftast kortare projekt och mer begränsade än att skriva avhandling. Uppgifterna är möjligare. Det finns oftast en chef som hjälper en prioritera. Lycka till med slutspurten nu bara. Jag vet att det blir lysande!

    • Ååh, det är också fördelen med illustrationsjobb, de är kortare än avhandlingar… och vi ska nu se hur lysande den här artikeln blir, jag är nöjd om den bara duger :)

  2. Jag känner igen mig i det du skriver, fast för mig är de där osäkerhetstankarna mer närvarande när jag skriver skönlitteratur eller spetsar till det och verkligen TYCKER saker på bloggen eller i en recension. Och jag instämmer i det du säger, alltså att det handlar om oprövad mark. Att man gör något som inget gjort eller uttalar en tanke som inte handlar om att instämma med mängden och bara stryka alla medhårs. Kanske är det när man har de där tankarna som det blir riktigt bra? Och texten verkligen behövs? Jag vet inte. Men jag tror på att inte låta de där tankarna styra utan låta den inre feministen vakna och skrika: ”Skärp dig! Var inte så mesig!”

    • Precis! Mesighet leder ingenstans. Jag tror också att då man avråds att gå in på vissa ämnen osv. så kan man fråga sig om personerna med råden verkligen vet vad de talar om, eller om de bara vill trycka ner och kontrollera en… och slutligen får man ändå själv stå för sina beslut. Ja det märks kanske att jag har svårt just nu med att veta vilka röster jag ska lyssna på (menar både sådana i textform och människor i arbetsmiljön)…

  3. Jobb är jobbigt. Och roligt. Och skrämmande. Ibland brukar jag försöka trösta mig med att det bara är två (eller tre) som kommer att läsa avhandlingen, förhandsgranskarna (och opponent), men sen kan jag också bli rädd för att det kanske verkligen är så. Att det inte är fler än två.

    • hah, tänker precis samma… men helst skulle jag nog vilja att många läser ändå… (och därför våndas man ju över att hitta rätt balans mellan vetenskapligt och läsbart)

      Men jag tror att båda våra ämnen är aktuella och intressanta, så kanske det blir fler än två ändå? (om jag nu blir färdig alltså, i dag har varit en dag av tvivel igen)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s