Pausfåglar

peacock

Thailändska pauspåfåglar för att vara mer exakt (den andra är den blå klumpen där på bänken i bakgrunden).

Går på en bloggpaus! Behöver lägga tankeverksamheten på ett par andra saker ett tag. Inte för att jag bloggat särskilt vilt här nu, men ändå. Fokus. Det är så jobbigt att tänka och skriva. Men samtidigt känns det kul just nu. Är inte alls panikstressad. Men vill inte splittra mig så mycket.

Det är avhandlingen. Filar på den. Har en deadline 1.3, så kanske jag återkommer då! Min slutliga deadline för första råversionen är 30.6. Och då ska handledaren få in hela rasket. Så att jag får vila riktigt ordentligt i juli och ta tag i redigeringen på hösten.

Skriver också på novellen lite då och då. Senast för en stund sedan. Gillar vissa saker i den. Extremt missnöjd med andra, mitt pladder och förklarande, det stillösa. Men bara att förstå vad som inte är bra, det känns bra. Bara att kunna tänka och fila på orden, och se att det kan bli lite bättre, lite bättre varje gång man öppnar dokumentet. Det känns bra. Men behöver vända mig inåt. Blir infostressad av alla debatter och ord på nätet. Har massor av åsikter själv, massor att säga. Men vill inte sprida ut mig. Vill lägga min tid på färre saker. Skala bort.

Så ska vi säga att tidigast 1.3 fortsätter jag. Fram till dess: chockblå pausfåglar. Det där blå som de här stackars inspärrade fåglarna har i sin fjäderdräkt, det är nog min favoritfärg. Hm, undrar vad symboliken är att ha inspärrade snygga pausfåglar? Blått är ju eftertankens och klokhetens färg. Kall, behärskad, lugn. Men klar och ljus. Måste inte alls vara någon olycklig färg, tvärtom.

 

Hänt i helgen och blablabla

Hade en ljuvlig helg, med en god vän på besök och snack och simning och trevligt! Ah. Så synd att man träffas så sällan när man bor i olika länder. Ungarna älskar när vi har gäster, och nu saknar vi dig E!

Till något helt annat. Har insett att mitt knä håller på att få någon sorts slitningsskada. Det började troligen redan förra våren när jag försökte börja jogga igen. Måste sluta för knäet kändes stelt efter att jag sprungit. Nu sticker det till i det om jag gör ryckiga rörelser eller går långt. Buhuu. Så har en bra orsak att simma istället. Älskar att simma, men det är så tidskrävande att ta sig till en hall och byta om och allt det där. Men, måste träna något, och det måste vara något som inte belastar knäet.

Och en roligare grej. Har anmält mig på en superspännande veckoslutsskrivkurs! Mer om det när det närmar sig… det är först på sommaren. Har redan dagdrömmar om hur awesome det kommer att bli. Verkar som om kortskrivkurser på sommaren blir en tradition. Förra året var det fantasy. Det här året blir det en lite annan genre…

Och på jobbet (hemma) i dag: slipade på ett teori och metod-stycke om begreppen rättvisa, jämlikhet och demokrati; skrev syfte och synopsis för ett kapitel som jag inte skrivit något alls på ännu. Och läste i The Economy of Prestige. Prizes, Awards, and the Circulation of Cultural Value av James F. English. Extremt intressant bok för mig. Handlar om författarpriser, men mekanismerna och betydelserna liknar dem i konststipendiesystemet. Dessutom är det ju lite intressant att fundera på med tanke på att jag också har en fot inne i författarfältet…

Läsande skrivande

Liten rapport:

Fick Karin Tidbecks Jagannath på posten i dag. Den verkar extremt lovande och intressant, i alla fall titelnovellen som jag var så nyfiken på att jag hoppade dit först. Sen löste jag helt plötsligt två skrivknutar: slutet på tävlingsnovellen kom till mig + jag visste hur jag skulle lösa en sak i nya fantasyromanprojektets världsbygge. Så tack för den inspirationen.

På dagen har jag skrivit om politiska begrepp, t.ex. rättvisa, frihet och jämlikhet. Väldigt intressant att läsa om olika definitioner, men otroligt tungt att sammanfatta sådana enorma begrepp på bara några sidor. Men har iaf skrivit hela dagen! Min belöning för att hålla mig helt borta från nätet var att jag fick spela lite Limbo som lunchpaus.

Och apropå att inte vara på nätet. Måste disciplinera mig, för blev så medryckt i kvinno/näthattwitterstormen att det var svårt att fokusera på annat (men faktiskt så tycker jag att det var bra att det blev en stor diskussion, det var mer upplyftande än deprimerande egentligen, för jag såg mest vettiga kommentarer). Så från och med nu har jag totalt nätförbud på arbetstiden. Läser e-post 2-3 gånger, men that’s it. Så ser ni mig på fb eller Twitter mellan kl 8 och typ 15.30 på dagen så ryt åt mig att skärpa mig.

Men på kvällen får jag vara på nätet. Om jag orkar. Eller lyckas slita mig från de böcker jag läser nu. Började också på Simona Ahrnstedts Betvingade, och oj så man rycks med i den. Fattar inte hur det kommer sig att jag inte läser den just nu… otroligt spännande och medryckande.

Crowd sourcing-forskning

För övrigt är det ju en rätt intressant idé att finansiera forskning med hjälp av en Kickstarter-kampanj (som Anita Sarkeesian). Kanske något man kan syssla med i Norden också snart…? Någon som har tänkt på det?

Här kan man se vad Sarkeesian gör med de pengar hon samlat ihop till spelforskningsprojektet! Det hon producerar skulle man ju t.o.m. kunna använda i undervisning (jag har faktiskt en kurs som handlar om bilden i samhället, och tar upp spelvärlden där).

Men seriöst alltså. Är det inte en briljant idé? Gäller ju bara att ha ett tillräckligt uppseendeväckande/intressant/viktigt/roligt/provocerande ämne. Tyvärr kanske det inte funkar lika bra för vissa ämnen. Men kan man inte göra sin forskning intressant, så varför göra den? Jag är rätt säker på att det finns sätt att forska om precis vad som helst och göra det så intressant att folk vill betala. För forskning ska väl vara intressant?

Samtidigt: här har staten och samhället ett ansvar att stöda viktig forskning. Men så som staten ”stöder” universiteten just nu så är det väl bara en tidsfråga innan de mer driftiga forskartyperna börjar samla pengar genom crowd sourcing… Men det verkade på hösten som om det ännu fanns vissa juridiska problem i Finland med att samla pengar så här? Hittade dock nyligen denna sajt. Jag ser ett problem: är Finland för litet för att folk ska lyckas samla tillräckligt för sina projekt? Det idealiska vore ju att nå ut globalt med projektidéer, för då är möjligheterna större. Samtidigt är konkurrensen större.

Det blir intressant att se hur detta utvecklas (säger jag både som kulturfältforskare och konstnär – whoa, kallade jag mig själv just konstnär? Jaja, det är bara lättare som paraplybegrepp, istället för att räkna upp alla saker jag gör).

Bekämpa vanmakten

Makt. Vi borde prata om makt, för att förstå mer om kvinnohat och näthatsdebatten.

Några utgångspunkter: misogyni är ett uttryck av att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Det kanske inte känns så mera, men en tusenårig historia lämnar sina spår i kulturella mönster. På ett individuellt plan kanske man inte ser det, man vänjer ju sig, man har ju vuxit i det! Maktstrukturer normaliseras, och de blir t.ex. synliga när en person inte anpassar sig. Det finns massor av små val och mikrobeslut som kan kopplas till en patriarkalisk struktur, också massor av stora val. Val av klädsel, val av karriär osv. Allt påverkas av detta.

En annan utgångspunkt: makt är inte så enkelt som att person A bestämmer över eller påverkar person B. Makt är en kraft, kanske vi kan kalla den handlingskraft. I vissa situationer har man mer resurser än andra personer att handla. Man dominerar. I andra situationer domineras man, man böjer sig efter andras vilja. Då kanske man känner vanmakt, men man känner bara vanmakt om man från början kunnat dominera, eller förväntat sig att få dominera, men sen inte får det.

Varför jag nu tog upp den här känslan av vanmakt är för att Hbl i en ledare lyfter fram den som en orsak till kvinnohatet: att vissa män känner sig så förtryckta i livet att de sedan går hem till datorn och skriver av sig och hatar. Vilka hatar de sen? Kvinnor, icke-vita, icke-heterosexuella… ja ni vet, alla andra utom vita män. Det här skulle jag önska att ledare kunde ha tagit upp också: varför sparkar dessa frustrerade personer neråt och inte uppåt? Ett svar är homosocialitet: man skyller inte på dem som hör till samma grupp, man skyller på ”de andra”.

Därför irriterar det mig lite att vi gång på gång ska ta upp denna vanmakt som de stackars våldtäktshotande männen känner. Så de känner sig maktlösa: get a f***ing backbone och stand up to the Man istället.

Nu ignorerar jag medvetet klassaspekten här. Men misogyni går över klassgränser. Misogynin kommer från alla håll.

Ett exempel på hur jag själv drog felaktiga slutsatser en gång: när jag gick i högstadiet hade vi några mobbare på klassen, de var pojkar och de mobbade mest flickorna (lite senare gick de över till att mobba också de blygare pojkarna på klassen, trevligt va?). En av dessa pojkar hade ofta en vinkling på sina trakasserier som jag nu i efterhand inser bär klara drag av misogyni, t.ex. att ta upp utseende, eller beteende hos oss flickor som han ansåg inte passade hans kriterier för hur flickor ska vara. Han flirtade också med nynazismen och allt möjligt annat förbjudet. Så jag resonerade att det var synd om honom. Han har det säkert dåligt hemma, tänkte jag. Kanske någon förälder är arbetslös (det var depression i Finland när jag gick på högstadiet). Men nu senare har jag hört att han är försäljare och gillar golf och mår prima. Så jag fick revidera min uppfattning. Han kom ju faktiskt troligen från en mycket mer småborgerlig bakgrund än jag! Och det att hans betyg låg på den andra sidan av skalan om man jämför med mig tycks inte ha påverkat hans möjligheter i livet alls.

Jag har väldigt svårt att tycka synd om kvinnohatare. Om vi säger så. Jag hatar dessutom inte ens män, trots all skit som många män ställt till med. Män är lika mycket människor som kvinnor, och påverkar förstås också av maktstrukturer. Ett stort problem är tendensen att klumpa ihop grupper av människor utgående från någon identitetsmarkör, t.ex. kön, att skapa detta vi och dem. Vi borde kämpa emot det, det är en av grunderna till sexism och rasism.

OK. End of rant. Snart ska jag skriva om en annan erfarenhet av misogyni som jag kom ihåg igår då detta rullade på i huvudet. Det handlar om våld och makt.

Men här är en video som gav mig hopp, som är stärkande. Både män och kvinnor behöver jobba på sin egenmakt (empowerment), man kan lyfta sig ur det här, man står inte helt hjälplös när det kommer till att vara en del av en maktstruktur:

Spelsvullar

Håller på och suger åt mig spel, både på mobilen och iMac. Mobilspel funkar ju bra för man kan dra fram dem lätt och bara spela någon liten minut här och där (eller när man nattar A). På veckoslutet spelade jag Wordfeud för första gången. Scrabble är ett av mina favoritspel, så blev smått besatt av Wordfeud. Sen är det ju bara att spela när man hinner och har lust (och motspelarna gjort sina drag).

På MacGameStore har jag nu laddat ner två indiespel som fått massor av beröm och priser: Limbo och Braid. Har bara hunnit testa Limbo än så länge, och oj vad mörk och snygg den är. Just den typens spel jag drömde om att skulle dyka upp när jag i tiderna tappade mitt spelande lite. Under studietiden hade jag inga pengar och ingen bra dator, eller konsol så då spelade jag inte alls (men om jag inte minns fel var jag på något LAN-party nån gång…). Sen fick jag barn. Men har hela tiden haft en undran om varför det inte fanns mer ”konstnärliga” spel. Nu är möjligheterna helt andra än runt millennieskiftet, och nu finns ju mobiler och paddor osv.

Det dyker upp fler och fler bra indiespel. Men jag bara undrar. Hur definierar man egentligen ”indie” i det här fallet? Att det inte är ett stort spelbolag om gör spelen? Playdead som gjort Limbo har 20 anställda. Det är ju redan ett bolag… så när slutar de vara indie? Eller är det en fråga om stil och uttryck?

Och dessutom har jag beställt Starcraft till Mac också. Tvåan i serien. Den var inte så dyr nu då det snart kommer en trea. Men som jag konstaterade i Twitter för några dagar sedan, så vet jag inte riktigt när jag ska hinna spela den (åldersgräns 16). Fick förslaget att spela tidigt på morgonen. Vi får se hur det blir…

Wow! Grattis till Karin Tidbeck!

Karin Tidbeck har vunnit ett väldigt fint pris för sin engelskspråkiga debut Jagannath! Jag beställde faktiskt den förra veckan! Har inte fått den än, men nu längtar man ju ännu mer.

Det intressanta med Karin är a) att hon översätter sina texter själv till engelska (mycket imponerande och inspirerande, har försökt göra det själv för länge sedan, men för att komma så långt måste man ju ha en bra story först att jobba på), och b) att hon inte får särskilt mycket uppmärksamhet av svenska kulturskribenter och i svensk media. Och det är mycket konstigt. Det genomslag hon fått inom engelskspråkig SF är enormt, och oerhört inspirerande. Antar att det har att göra med att SF-genren fortfarande har låg status i norden. Men kanske Karins vinst är ett steg mot något annat. Hoppas det!

Och här är förresten en intressant intervju med henne.

Novellens särart?

I Mix-förlagets novelltävlingsutlysningar på facebook skriver de bland annat att det är fint om skribenten lyckas utnyttja eller utveckla novellens särart. Och det slog mig att jag inte tänkt så mycket på vad novellens särart är, annat än att det begränsade utrymmet kräver vissa saker: kompimerad handling, förtätat språk kanske, och att det ofta är en enskild händelse som presenteras, ofta med en enskild poäng. Men om man sedan talar om SF-novellen, vad är typiskt för den, och hur utvecklar man den?

Jag har inte läst så hemskt mycket noveller. Det senaste året har jag läst en del engelskspråkiga SF-noveller, och visst, de följer vissa mönster kanske, men sen har olika författare sina egna stilar. Enskilda noveller har sina specifika poänger (de noveller som jag inte alls gillat har ofta varit sådana att jag inte förstått poängen med dem, att saker blir hängande i luften, eller språket är tråkigt; de som varit bäst har haft en tydlig riktning och idé och varit stilistiskt mycket väl utvecklade och konsekventa).

Men om man ska utveckla formen så känns det som om man borde ha ett hum om ”nuläget”. Och det har jag inte egentligen… Så jag slänger ut min fråga på nätet! Vad är typiskt för noveller? Vad är typiskt för SF-noveller? Vad innebär en utveckling av novellformen för er?

Nåväl. Bara att tänka på det gav mig en del idéer vad gäller form och stil, så det var nyttigt att bara fundera på det (och skriva lite). Det känns ändå som om jag är enormt okunnig och egentligen bara famlar omkring med min halvfärdiga text. Men det går framåt på något vis ändå! Skriver man så händer det något.