Akademia

Hade en rätt jobbig dag igår, för hade fått artikelfeedback på fredag kväll, och sen rullade förstås hjärnan igång och bearbetade kritiken vare sig jag ville eller inte – helst hade jag sovit och haft ledigt (och skött allt det man sköter hemma på veckosluten). Fick grubbla en hel del. Dels var jag frustrerad på situationen (att jag öht skickade in en ansökan för att vara med i publikationen i fråga, jag vet inte riktigt varför jag försökte, troligen av pliktkänsla och att det förväntades av mig pga min anställning), och dels var jag sjukt trött och då blir man också stressad av vetskapen att man måste jobba mycket. Direkt på lördag morgon, före frukost till och med, måste jag skriva upp en redigeringsplan. Jag var helt enkelt tvungen. Samtidigt gör självförtroendet en störtdykning då man får kritik (det brinner i hela huvudet av skam), så det är ju inte världens bästa kombination att vara trött, stressad, sur och känna sig totalt inkompetent. Ångestdimman började lätta lite mot kvällen. Egentligen var jag inte alls förvånad över feedbacken, för jag visste att artikeln var en risk (och det påpekade också redaktörerna), och att den var halvfärdig. Det är bara det att jag inte vet varför jag skriver texten mera. Den funkade väldigt bra för mig som ett sätt att rensa ur mig en del tankar, för efteråt var det lätt att gå tillbaka till avhandlingen. Men den funkar nog inte så bra i en vetenskaplig publikation. Och det är här som jag också blir irriterad och får identitetskris. Har känt länge att jag inte egentligen passar in i det akademiska. Jag är inte en perfektionist som gillar att fila på detaljer. Jag är en slarver, jag gör saker snabbt och hafsigt. Det är en fördel när det gäller början av skrivprojekt, för jag får massor av idéer, har bra associationsförmåga och kan få mycket ur mig snabbt, och jag klarar snabba deadlines. Men när jag tappar intresset och lusten så är det en ren plåga att fortsätta på en text. Man klarar finslipningsplågan när det rör sig om något kort som en recension. Men när det är en artikel på 15 sidor (eller en hel avhandling)… Så jag ser inte fram emot de följande två veckorna när jag är överhopad med arbete (kursstart bland annat) och dessutom ska redigera den där s***ns artikeln. Men jag gör väl ett försök. Visst vore det ju kul om jag kunde putsa den och rädda den, det är ju trevligt att vara duktig. Men jag har ingen aning om hur just nu, och samtidigt så känns det som om det inte spelar någon roll. Och orsaken till det är att jag inte har några ambitioner alls att publicera vetenskapliga texter (och ogillar starkt att det är många som förväntar sig det av mig). Jag vill skriva klart min avhandling, och sedan vill jag fokusera på annat skrivande: det litterära, och det journalistiska om det kan ge mig en inkomst. Så förlåt Akademia, men jag tycker inte om dig så där riktigt helhjärtat, och tror inte du egentligen tycker så mycket om mig heller, för att du ger mig inget utrymme att ta risker och misslyckas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s