Glad vapp!

Eller heter det glada vappen, eller trevlig valborg? Här är lite blommor åt läsarna:

image

I dag ska vi grilla med mina föräldrar och äta gott.

Och jag ska försöka släppa min entusiasm för kursen jag håller nästa vecka. Insåg idag att jag kan klämma in både beliebers och Bruce Springsteen som nya exempel att analysera!

Men nu: skumpa!

Flickor och fandom

Tycker diskussionen om hånandet av fans till Justin Bieber är mycket intressant! Och tänk så mycket känslor ett kulturellt fenomen kan väcka (och tänk förstås hur enormt mycket pengar som rör sig i detta).

Det dyker upp artiklar nu (här, och här) som starkt kritiserar vuxna som hånar flickors musiksmak och beteende. Hånet är ju en form av snobbism och elitism, och ett markerande av makt (patriarkal möjligen, man ser ju ner på just flickors kultur, även om det finns pojkar som också är fans till samma artister och fenomen). Det är fint att det finns en sådan kulturdebatt som kan lyfta fram flera perspektiv!

Kan helt ärligt säga att jag inte själv tyckt att det finns något särskilt lustigt med skrikande beliebers, jag har inte skrattat en sekund åt det. Snarare är det ju fascinerande (eller man undrar vad det är i just den artisten som lockar fram detta). De gör som de vill, det är en sorts agens och kraft de har – flickkraft! De väljer att älska, dyrka, gå med i ett samband. Det är säkert minst lika mycket en gemenskap de är ute efter, som det där som många unga behöver göra: älska någon ikon från långt håll. Är inte det typiskt för många unga oberoende av kön? Det är inget konstigt eller avvikande med det. Så var det ju i tonåren t.ex. Man var lite kändiskär ibland. För min egen del fastnade jag mer för skådespelare än musiker.

Men jag har själv aldrig haft en fas där jag i en stor grupp skrikit efter någon viss artist (och vill inte alls låta överlägsen med att säga så, även om jag ibland kanske varit lite stolt över det när jag fraterniserat med manliga musikelitister). När jag var 11-12 gillade flickorna New Kids on the Block. Och minns att en del av flickorna på klassen övade koreografier till musiken osv. Men de var förstås inte på konserter, tror knappast dessa band kom hit. Och jag var inte en del av det, jag föraktade kanske fenomenet lite då, men mest för att jag kände att jag inte kunde passa in (jag var inte rätt sorts flicka). Jag var inte heller särskilt förtjust i musiken (missförstå mig inte, jag gillade massor av pop nog, Kylie Minogue, Whitney Houston, Michael Jackson, Madonna t.ex.), men främst för att jag alltid haft aversioner mot den typens gruppbeteende. Har fortfarande lite svårt med stora konserter och liknande, men har ju ändå gått på en del för att få uppleva artister jag gillar. Men kraften i att vara del av en folkmassa är nog enorm. Om man dessutom kan vara med i det helt distanslöst… Jag kan förstå dragningskraften i det, men det kan ju också vara ett farligt beteende.

Ja, så. Det är en med en viss distans som jag observerar det här. Har inte upplevt samma vurm i så stora grupper, men nog starka känslor för kultur och karismatiska personer ibland, och förstås starka känslor av gemenskap när man får digga något tillsammans.

Nu på våren såg jag och ungarna på svenska melodifestivalen. Jag är inte något enormt schlagerfan, men något i fenomenet gillar jag. Det är ju kul! Och kunde se hur små ljus tändes i ögonen på barnen, särskilt i dottern. Hon gillade Yohio bäst (för han såg ut som Hauru i Levande slottet). Men både hon och jag kunde enas om att vinnaren Robin Stjernberg nog var bra och fin. Jag gillar att ha denna gemenskap med mina barn. Med sonen diggar jag spel och film, med dottern musik, dans och film. Det ska bli intressant att se hur hon förhåller sig till idoler när hon blir lite större. Frön till vurmandet finns i henne, hon älskar redan musik. Men man får se vilket sorts fan hon växer upp till att bli… jag vet bara att jag vill vara med på det, vad det än blir.

Är det normalt?

Att vara 35 år och ha en CV som är 6 sidor lång skriven tätt med fontstorlek 10, och där jag dessutom lämnat bort alla mina ungdoms- studietidsjobb som inte är relaterade till konst/skrivande?

Så klart tar alla konferenser och publikationer och enskilda kurser som jag undervisar och illustrationsbeställare och sådant lite mer plats än vanliga arbetsplatser… men ändå… en knapp sida är bara stipendier…

Måste säkert snart börja rensa och sammanfatta mer…

Men jag var glad i dag då jag kunde lägga till en punkt som har med utställningsverksamhet att göra, eftersom mina bilder visades upp i Åbos babyvecka förra veckan. Ammande mammor och bebisar lär ha suttit och tittat på bildspelet som jag snickrade ihop av gamla illustrationer för några veckor sedan. Det är i princip min första utställning! Passar utmärkt med bildspel för en som allt mer sällan producerar bilder som kan hängas på väggar (mitt konstnärsskap existerar i den digitala världen, ja och till en viss del i böcker)…

Jag och en kompis har förresten bestämt att vi ska ha konstutställning tillsammans år 2020. Jag tar det på blodigt allvar. År 2020 ska jag ställa ut stora målningar. Vet också vad de ska innehålla. Måste bara göra dem först… längtar efter att kladda med färg och stora penslar på enorma dukar… lite utrymmesbrist just nu dock (det är väl därför det är så praktiskt med digitalt, det tar liksom ingen större fysisk plats).

Filmen ”Stor, liten”

Så här är den! Bara så ni vet så skäms jag alltid något alldeles otroligt av att höra min egen röst inspelad, men så småningom börjar man väl kanske vänja sig…

Stor, liten – en saga om att hitta på saker from Jenny Katarina Wiik on Vimeo.

Den här gjorde jag alltså på fredag-söndag. Skulle gärna ha fixat ljudeffekter själv, men tid fanns inte, så fick ta det som fanns i iMovie. När jag fortsätter peta i den (eeeh någon gång i juli borde man kanske ha tid…) så ska jag förlänga tiden man ser vissa bilder. Det går lite snabbt nu. Men det får vara så här för tillfället för det var så jobbigt att klippa i min voice over i filmediteringsprogrammet. Men otroligt mycket har jag lärt mig av att bara göra denna lilla film!

Söndagsgul och filmkul

Söndagens färg är gul, och det får illustreras med denna fina blomma som jag fick av min mamma för en stund sedan.

image

Och just nu laddar jag upp min lilla film som jag gjorde på kursen. Lägger den på Vimeo. Delar den så snabbt det går! Är rätt stolt över den även om man kunde ha filat på den ännu. Men som ett första försök och som inlärningsarbete så får den duga! Tänker göra en uppsnyggad version på engelska istället när tid finns.

image

Annars det här med att göra film. Så otroligt kul! Mer ska det nog bli på sommaren… Har en massa idéer…

Fina saker den här veckan!

Har haft fullt upp, men nu har jag gjort mig av med lite deadlines och jobb (en inskickad text, en annan persons långa text läst och kommenterad, en tentamen fixad och printad, känner mig väldigt effektiv).

Tur att man instagrammar så man minns vad man gjort:

IMG_20130424_163300

Spontanbesök till frissa (ja, ja spegeln är smutsig). Hittade den perfekta nu. Ska hädan efter alltid gå dit (så länge samma frisör finns kvar där). Nu fick håret lite sommarljus! Jag trivs bäst i ljust hår har jag märkt, och frisören sa att det nog är min färg. Skulle ju vara fint om man trivdes bättre med sin riktiga hårfärg… men icke. Drömmer ibland om att färga det riktigt ljust, typ platinablond eller vitt…

IMG_20130424_163526

Fick hem underbara designprodukter av Kajsa Wikman (syko). Ärtorna ska jag ge åt föräldrarna. Själv behåller jag ett stycke skärbräde med ett vackert träd.

IMG_20130424_163745

Jag och A är överens om att det är vår nu (lite regnigt i dag visserligen, men regn är bättre än snö!).

IMG_20130425_141405

Det här är en teckning av Carl-Gustaf Lilius. En finlandssvensk konstnär som levde och verkade i Hangö (hans änka är författaren och illustratören Irmelin Sandman-Lilius, som jag hade äran att få sitta i samma diskussionspanel med på Helsingfors bokmässa i höstas). Det här är en kopia av hans teckning, som emeritusprofessorn i konstvetenskap hängt på dörren i mitt arbetsrum. Igår råkade jag titta lite längre på den. Och till min stora förvåning så handlar ju bilden om frustrationen med att söka stipendier (läs texterna i bilden!). Och jag skriver ju en avhandling om konstnärsstipendier. Det slog mig att den här teckningen skulle vara perfekt som omslagsbild till min avhandling. Och som i ett trollslag blev jag mycket inspirerad och motiverad att jobba med avhandlingen (har varit lite deppig och haft oflyt pga så mycket annat jobb ”i vägen”). Jag måste ju bli klar så jag får ha teckningen som omslagsbild! Skulle kunna bli mycket snyggt, och skojigt… Underligt när man hittar sådana guldkorn plötsligt. Så det gäller att reda ut lite frågor om upphovsrätt (och om någon vill att jag ska ta bort teckningen här så säg till! Även om bilden här rör sig om ett fotografi av en kopia).

Och veckans stora händelse! Skrifva-Mia har kommit ut med sin bok Martrådar! En ny bok är född hurra! Mycket scary omslag (snygg scary, jag gillade särskilt en av flikarna som skiftar i en blodröd nyans).

IMG_20130425_220359

Jag var på släppfesten igår och fick lyssna på intressant mar-snack, sjungande Francks, och trevliga diskussioner med folk som läser och skriver! Hoppas jag blir bjuden på fler släppfester (och har tid att stanna på dem lite längre, var tvungen att kila hem kl 21 redan för att fortsätta med mer jobb… men nu är det gjort och kan slappna av).

IMG_20130425_190116

Det blir inte mycket blogg av mig på veckoslutet heller, för ska fortsätta med kursen i audiovisuellt berättande och slipa färdigt min lilla film. Sen kommer jag troligen att bli tvungen att lata mig i några dagar för det har varit rätt hård takt nu i april. Tur att det är första maj på onsdag, då ska jag stänga av hjärnan helt! På återseende!

Hjärnbråte

För mycket trassel i huvudet just nu. Svårt att byta läge. Svårt att hoppa från undervisningsläge till fixa-små-administrativa-saker-läge till skriva-kloka-saker-i-avhandlingen-läge. Känner mig högst oklok. Kommer inte ihåg vad jag ska göra i den långa texten, och det tar emot att börja med den klockan 14 på eftermiddagen. Tycker om att börja med längre texter direkt på morgonen.

Försöker hitta till fokusen genom att planera och skriva in deadlines så att jag vet vad jag ska gripa tag i först. Men hjärnan vill inte göra det den borde göra just nu. Den vill göra något förbjudet. Och när den tänker på det förbjudna får den också ångest, för den förbjudna texten känns som en hög med varm, ångande skit för tillfället.

Bushjärna!

Och mitt i allt kollar man lite e-post, lite fb, lite bloggar. Nej, det går inte heller. Jag får vara off-line ett tag nu igen för att hitta lugnet och tiden. Bloggar om jag har något som jag absolut måste få säga. Som att min Lisa Kleypas-besatthet fortsätter (och är förvånad över att jag gillar en samtida romance! Gillar är en understatement, myyyysälskar, läser och skrattar för mig själv i köket klockan 23 för att inte störa dem som sover-älskar). Så nu har jag sagt det, och kan gå vidare.

Kroppsklockan

En kompis länkade till denna artikel på fb. Handlar om det här med kroppens interna klocka och att vissa är sådana som stiger upp tidigt och andra sent, ifall de får välja själva alltså.

Jag har tänkt mycket på det här under min livstid. Och då kan ni säkert gissa vilken typ jag är. Rätt! Nattuggla. Då är man en av de där ”lata” som har svårt att komma upp på morgonen. Och det är faktiskt inte någon fördel i det här samhället.

Efter att barnen föddes så har jag tvingats stiga upp tidigare på morgonen, och på sätt och vis också vant mig vid det. Att stiga upp tidigare gör också att jag har lättare att somna. Men jag är också generellt mycket tröttare under dagen, till exempel mellan 15 och 17. Men varje veckoslut sitter jag hellre uppe på kvällen (igår till kl 1 och såg på en dokumentär om Joan Baez), och försöker dra mig i sängen så länge som möjligt på morgonen (vilket i småbarnsfamiljen högst sträcker sig till 9-tiden). Om jag har haft en lugn dag så är det nära på omöjligt att somna tidigt. Jag har en viss benägenhet att få insomnia, men bara det första insomnandet. Jag har aldrig svårt att somna om i småtimmarna som många andra.

Om jag får vara ifred med mina egna tider faller jag oftast in i en rutin där jag somnar 2-tiden och stiger upp 10. Det händer som sagt nästan aldrig mer. Kanske jag kommer tillbaka till det när ungarna är i tonåren (för då blir de flesta människor sådana som sover sent).

När jag tänker på min egen tonår så är det nästan smärtsamt, men tanke på att jag hade så lång skolväg att jag måste stiga upp klockan 6 de flesta vardagsmorgonar. På veckosluten och sommarloven sov jag sedan till 12-14-tiden. Ibland vände sig dygnet helt.

Nu lever jag med D som är morgonmänniska. Han är ungefär lika bra på att vaka på kvällen, som jag är på att stiga upp på morgonen… Och sonen har visat sig vara morgontyp. Mycket skönt på skoldagar, not so much på helgen. Men han stiger upp själv och börjar spela på Wii före jag har kommit upp.

Jag och dottern är kvällstyper. Det är en evig kamp att få upp henne i tid på morgonen och hon är surare än en surskorpa.

Så detta med kroppsklocka är verkligen i allra högsta grad en realitet och vardag. Att inte vara morgontyp innebär att man får kämpa, särskilt i förhållande till skolans tider. Så länge jag har ungar i skolan (ännu 11 år till) så är jag tvingad till ”social jet lag” som det heter i artikeln i länken. Jag tycker också lite synd om dottern som kommer att bli tvungen att kämpa. Det är redan nu lite hjärtekrossande att riva upp henne om morgonen.

Jag antar att det är för mycket att önska att samhällets institutioner skulle anpassa sig efter interna kroppsklockor, eller att man i varje fall skulle få välja tidig eller sen tidtabell…