Kommentarer till arbetslinjen

Hittade via Peppe denna artikel där Roland Paulsen intervjuas om arbete i dagens samhälle och den så kallade arbetslinjen. Såg nyligen på ett föredrag (eller halva hann jag titta på, får ta upp tittandet igen snart) med Paulsen (som också lär ha varit på filosofikafé i Åbo tidigare, synd att jag missar sådant, han verkar sympatisk; UPPDATERING: besök av R.P i Åbo är på kommande fick jag veta i en kommentar nedan, så jag har inte missat det ännu!).

Jag tänker också mycket på detta förstås, med tanke på att jag är en som arbetsmässigt hör till prekariatet, även om jag för tillfället finns i den mer privilegierade änden av den gruppen (har en tillfällig anställning, har till en viss grad börjat etablera mig i en yrkesroll och kanske kanske kan lita på att det kommer mer jobb). Men samtidigt. Också nu när jag har en anställning som tar slut i slutet av detta år, måste jag konstant planera framåt. Söka finansiering (jag har haft tur med detta i år, men hur går det nästa år?). Planera hur jag ska få frilansjobb när anställningen är slut. Slänga ut trådar hit och dit och upprätthålla min yrkesroll. Uppdatera mig, utvecklas, förbättra min portfolio osv. Dessutom har jag ju länge upplevt att jag arbetar med tre jobb samtidigt, varav ett nästan helt gratis, med förhoppning att det ska börja löna sig någon gång i framtiden. För att det är ett jobb jag hellre gör än det jag just nu får betalt för.

Så man pusslar och strävar. Visionerar och planerar. Jag har helt klart blivit tvungen att ta till mig den där entreprenörsandan. Men samtidigt så är jag inte egentligen alls lagd åt det hållet. Jag avskyr att tänka ekonomiskt, vad som kan sälja, hur jag ska presentera mig själv för att kunna sälja det jag gör. Men ändå så tänker jag ju förstås konstant på hur jag ska ”monetize”, samtidigt som jag är rätt dålig på det… fattar t.ex. inte att ordna tävlingar på bloggen eller hitta på olika marknadsföringsidéer.

Skulle jag vinna på lotto skulle jag också (som Peppe) sitta och skriva (skönlitterära) böcker på heltid och illustrera dem (och andras böcker gärna också). Men jag skulle kunna lägga mer tid på alla projekt. Inte behöva jobba på kvällar och helger. Det drömmer man ju om att slippa. Egentligen är jag lite glad över att pengarna är slut på universitetet, för då kan jag glömma att hänga mig fast där. En sak mindre att sätta energin på. Jag får ändå inte plats där (och jag har egentligen aldrig heller velat jobba på universitet).

Det jag är oroad över är att bli helt arbetslös. Det gick inte så bra förra gången, jag fick inget arbetsmarknadsstöd pga att jag sökt forskarstipendier, och att jag fick in c. 100-200 euro per månad för frilansjobb. Man lever inte på det. Jag borde ha slutat helt med forskning och frilansande. Bytt jobb helt alltså. Och där satt man och fyllde i en blankett över vilka kompetenser man har (teckna, skriva) och kände hur det inte fanns en chans i världen att de skulle kunna hjälpa mig att få jobb.* Jag måste skapa mitt jobb själv, och därför tvingas jag till entreprenörsskap. Men alla de gånger jag gått på olika företagarrådgivningar poängteras hur otroligt hårt man måste arbeta om man är företagare. All tid går till det! Man måste vara förberedd på att gråta blod! Typ. Måste bilden av företagaren/entreprenören vara sådan? Eller speglar detta igen ”arbetslinjen”?

*Nu tror jag att mina möjligheter är annorlunda jämfört med 2007 då jag var arbetslös hela våren. Arbetsmarknaden ser annorlunda ut, och min cv ser väldigt annorlunda ut. Jag är inte egentligen så orolig i nuläget, men allt kan alltid skita sig.

14 thoughts on “Kommentarer till arbetslinjen

  1. Kan relatera till det där ständiga tänkandet på vad man ska göra sen eller vad som lönar sig – om man ska söka stipendium och riskera att bli utan arbetsmarknadsstöd sen, eller om man ska chansa på att få jobb till sommaren, eller om man ska chansa på att man plötsligt blir en eftertraktad illustratör (eller i mitt fall, dragspelare) eller om man bara ska sätta sig ner och skriva en jävla bok. Men sen kan man ju fråga sig, att vem i hela världen skulle orka läsa ännu en bok, och om vad? Och sådär kan man hålla på tills klockan är alldeles för mycket, och man börjar tänka att ”här sitter jag och slänger bort mitt liv” och så vidare och så vidare.
    Jonä, sympatiserar!

    • ja nu har jag kastat ut arbetsmarknadsstödet ur fönstret genom att få stipendier…

      Men jag tänker så att det inte kan finnas för mycket konst och kultur, och alla har en unik röst som kan nå fram till någon. Visst finns det en risk att man aldrig kan försörja sig på det, men man vet inte förrän man provat…

  2. svåra frågor det där. orättvist att många som inte vill jobba i stora företag tvingas jobba så hårt. (medborgarlön medborgarlön tänker jag i den här diskussionen) // tänkte också bara säga att Roland Paulsen kommer på filosoficafé senare i vår, så än har du inte missat nåt :)

  3. Tja, varken jag eller någon av mina företagarbekanta har gråtit blod eller jobbat ihjäl sig… Hemskt att de på företagarcentralen skrämmer upp en sådär! För mig personligen är företagande det bästa som finns.

    • Ja alltså man undrar över skrämselpropagandan… om jag inte hittar en viss typs jobb som jag suktar efter nästa år så blir det firmanamn för mig som gäller (har iofs lite företagsidéer också, men om jag hittar folk som redan gör det jag vill göra och vill ha medarbetare så gör jag så hellre än går den ensamma vägen), och känner numera många som har det och är mycket nöjda :)

    • fast nu när jag tänker efter, kanske den där betoningen på hårt arbete är någon slags fördom från rådgivningarnas sida att de arbetslösa som tvingas söka sig till företagande är lata… jag menar det ses ju som ett stort misslyckande att ngn blir arbetslös, och eftersom man skyller på arbetstagaren främst så måste ju en förklaring vara att de är lata och inkompetenta… bara en teori…

  4. Själv är jag väl lite för miljöskadad för att förstå hur man rättfärdigar medborgarlön.
    Men jag kan tänka mig en modell med medborgarlön för att ersätta nuvarande arbetslöshetbidrag. I utbyte mot medborgarlön så arbetar man 60% åt staten/kommunen med de sysslor som tilldelas för tillfället (alla kan t.ex. sopa gator och rensa vägdiken). Det ger 2 dagar i veckan som man ägna åt att söka arbete (eller knyppla om man väljer att leva medborgarlönen)

    • fast det låter mer som ett anställningsförhållande… om staten hade möjlighet att anställa folk för denna typs arbeten så borde de anställda få riktigt lön och inte medborgarlön eller bidrag (vilket låter som utnyttjande av personen i utsatt position)… sådana villkor finns det inte för att få arbetsmarknadsstöd, och kan inte heller finnas för medborgarlön.

      Jag är tyvärr inte så bra på att tänka i stora nationalekonomiska mått, men jag inser förstås att tanken om medborgarlön är så pass radikal att den kräver att man tänker om gällande arbetets betydelse i samhället på ett mycket brett plan… vi är troligen inte där ännu, men jag hoppas ju själv på att den arbetskritiska rörelse som Paulsen i videon talar till ska leda till positiva förändringar i hur vi tänker kring arbete och välfärd.

      • Det är ett utbyte av tjänster.
        De får mat för dagen och hjälp tillbaka ut i verkligheten. Ingen mår bra av att ligga på soffan dagen lång, och en steg i att komma ur svackan är att få etablerade rutiner. Min modell är inte att medborgarlönen ska vara en eftersträvansvärd livsstil, men man ska kunna klara sig på den om man verkligen inte har högre ambitioner i livet än ”minimum effort”.
        Ingenting kommer gratis här i världen, och jag tycker att dagens system med att ge pengar utan att kräva motprestation (största utmaningen är byrokratikrånglet) är helt fel.
        Jag understöder en mer enhetlig bidragsform med mindre byrokrati (ser inte varför studerande ska förväntas klara sig på mindre pengar varje månad än t.ex. en arbetslös ensamstående utan barn), men en medborgarlön utan motprestation är nog omöjlig att införa i ett land utan naturresurser.

  5. Jag sitter djupt i den där ”vad ska jag satsa på”-svackan. Tjäna pengar så enkelt som möjligt eller följa min dröm? Och vilken dröm i så fall? Ack ja, klagar klagar.

    • Ja det är svårt med drömmar, de kan ju dessutom förändras under livets gång… vilka har du just nu (om det inte är en för privat fråga :))?

  6. Nä är inte för privat, plan nummer ett är att bli den bästa fastighetsjournalisten i Finland. Realismen i denna plan har jag inte hunnit testa. Har fastnat i den där svackan där folk säger ”inte nu, kanske hösten, hm” och mejl blir obesvarade. Och hela kääk mediabranschen skiter sig inga annonsintäkter samarbetsförhandlingar vem bryr sig om en frilanser kääk.
    Men alltså, det borde gå att göra.
    Sen har jag några andra drömmar också, som flyter lite någonstans ovanför huvudet och är så sköra att de mår bäst av att lämnas ifred.

    • Inte lätt i mediabranschen nej… men det låter ju som en rätt bra nisch ändå. Tänker att specialisering ibland är en bra strategi… men när man aldrig vet i förväg vad som kommer att funka! Suck… Själv drömmer jag just nu om att någon gång få vara med och göra ett spel (ett riktigt stort episkt). Med tanke på att det är en bransch som växer just nu så tänker jag att det inte är så orealistiskt… Där skulle jag få kombinera berättande och bild nämligen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s