Kroppsklockan

En kompis länkade till denna artikel på fb. Handlar om det här med kroppens interna klocka och att vissa är sådana som stiger upp tidigt och andra sent, ifall de får välja själva alltså.

Jag har tänkt mycket på det här under min livstid. Och då kan ni säkert gissa vilken typ jag är. Rätt! Nattuggla. Då är man en av de där ”lata” som har svårt att komma upp på morgonen. Och det är faktiskt inte någon fördel i det här samhället.

Efter att barnen föddes så har jag tvingats stiga upp tidigare på morgonen, och på sätt och vis också vant mig vid det. Att stiga upp tidigare gör också att jag har lättare att somna. Men jag är också generellt mycket tröttare under dagen, till exempel mellan 15 och 17. Men varje veckoslut sitter jag hellre uppe på kvällen (igår till kl 1 och såg på en dokumentär om Joan Baez), och försöker dra mig i sängen så länge som möjligt på morgonen (vilket i småbarnsfamiljen högst sträcker sig till 9-tiden). Om jag har haft en lugn dag så är det nära på omöjligt att somna tidigt. Jag har en viss benägenhet att få insomnia, men bara det första insomnandet. Jag har aldrig svårt att somna om i småtimmarna som många andra.

Om jag får vara ifred med mina egna tider faller jag oftast in i en rutin där jag somnar 2-tiden och stiger upp 10. Det händer som sagt nästan aldrig mer. Kanske jag kommer tillbaka till det när ungarna är i tonåren (för då blir de flesta människor sådana som sover sent).

När jag tänker på min egen tonår så är det nästan smärtsamt, men tanke på att jag hade så lång skolväg att jag måste stiga upp klockan 6 de flesta vardagsmorgonar. På veckosluten och sommarloven sov jag sedan till 12-14-tiden. Ibland vände sig dygnet helt.

Nu lever jag med D som är morgonmänniska. Han är ungefär lika bra på att vaka på kvällen, som jag är på att stiga upp på morgonen… Och sonen har visat sig vara morgontyp. Mycket skönt på skoldagar, not so much på helgen. Men han stiger upp själv och börjar spela på Wii före jag har kommit upp.

Jag och dottern är kvällstyper. Det är en evig kamp att få upp henne i tid på morgonen och hon är surare än en surskorpa.

Så detta med kroppsklocka är verkligen i allra högsta grad en realitet och vardag. Att inte vara morgontyp innebär att man får kämpa, särskilt i förhållande till skolans tider. Så länge jag har ungar i skolan (ännu 11 år till) så är jag tvingad till ”social jet lag” som det heter i artikeln i länken. Jag tycker också lite synd om dottern som kommer att bli tvungen att kämpa. Det är redan nu lite hjärtekrossande att riva upp henne om morgonen.

Jag antar att det är för mycket att önska att samhällets institutioner skulle anpassa sig efter interna kroppsklockor, eller att man i varje fall skulle få välja tidig eller sen tidtabell…

One thought on “Kroppsklockan

  1. Jag är också en typisk kvällsmänniska. Är ett litet h—e att behöva kliva upp i ottan när man har tidiga tider att passa. Och ännu värre är det att lägga sig i vettig tid – för det är ju då man är som piggast och som man har lättast för att skriva och pyssla och leka i photoshop eller vad det nu är man gör.
    Otaliga är de gånger då jag börjat skriva på inlägg till bloggen vid 11-halv 12-tiden och eftersom jag kan bli väääääääääldigt lång, och är urpetig med att det ska vara ett bra språk och ett bra upplägg, så tar det TIMMAR att bli klar.
    Men det är ju sån jag är. Av födsel och ohejdad vana. Fast mycket har förstås försökt hejda det. Skola. Jobb. Barn.
    Nu spelar det inte lika stor roll längre. Barnen är vuxna och de dagar jag måste gå upp tidigt…. tja det får gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s