Dragon Age och romans i spel

Har börjat spela Dragon Age (Origins, men köpte ett paket med tvåan också), bland annat pga en intressant artikel i Pelit-tidningen där en av spelskrivarna för Dragon Age (David Gaider) intervjuas om detta med romanser i spel och att erbjuda fler alternativ än bara det som ”the straight white male” antas vilja ha. Hannah skriver om Final Fantasys ”uppgraderingar”* och länkar till den här bloggen där samma spelskrivare citeras då han svarar på kritik från en irriterad spelare.

Så man kan rösta med sin plånbok och spela spel från spelutvecklare som inte tänker så inskränkt och diskriminerande. Spelutvecklare som inte antar att alla som vill ha rpg-spel är 18-25-åriga vita killar. Men när det finns så helsikes få att välja mellan då! *surar*

Siraila

Ursäkta, crappy mobilfoto av skärmen, för kunde inte ta screenshot i spelet (eller orkade inte lista ut hur man gör det)

Nu har jag gjort min ”gubbe” (kör kvinnlig mänsklig, magiker med silvergrått hår och stor näsa, skitsnygg blev hon), men hann bara börja lite på spelet. Det blir att spela efter ungarnas läggsdags igen pga 18-års åldersgräns.

Men jag hade ju börjat se på Orange is the New Black som kvällsprogram. Den är extremt underhållande. Så när ska man hinna konsumera kultur egentligen? Argh.

Men det som jag funderat mycket på under året är i vilka spel som det finns mer relationer och romans än action och slagsmål? Sims antar jag att har romansmöjligheter. Och vissa rgp-spel då, som Dragon Age. Men finns det andra?

Eftersom jag gillar att läsa historisk romance, skulle det ju vara rent orgastiskt att hitta ett spel i den genren. Finns det ens?? Är det en totalt outforskad marknadsnisch? Jag menar, om romancelitteratur är en så enorm bit av den engelskspråkiga marknaden, och kvinnor i allt högre grad också spelar, så måste det ju finnas överlappning, där det finns romanceläsare som gärna också spelar (SOM JAG!). Jag vägrar tro att jag är unik i den bemärkelsen.

Senare ikväll ska min gubbe Siraila (tog namnet från en av bikaraktärerna i Bildbindaren, hehe. Art imitates… eh, art…) ut på äventyr…

*Dessutom skriver Hannah om begränsingar på hur mycket man kan spela. Jag spelade knappt alls under studietiden t.ex. (1999 och framåt) för jag hade en så dålig dator och inte råd med konsoler eller spel. Och sen var jag relativt fattig och småbarnsmamma. Som ung spelade jag nästan bara gratisspel till Mac, med undantag för Myst och Riven (men spelade ”analoga” rollspel desto mera). Half-Life var det enda spelet jag köpte själv, men måste åka till mina föräldrar för att kunna spela för de hade en bättre PC då. Möjligheten att spela är väldigt långt beroende av ekonomiska och kulturella faktorer (som förväntningar på kön)! Just nu har jag inte råd eller tid att spela allt jag vill, och tänker att det vore viktigt att se spelande också som en demokrati- och jämställdhetsfråga! Samtidigt vill jag ju själv begränsa bruket av elektronik pga ekologiska och etiska problem. Nu när man tutar ut hur den finska spelbranschen växer så saknas nästan helt en diskussion om jämställdhet, etik, ekologi… Artikeln i Pelit om romans t.ex. förvånade mig mycket! Men jag måste läsa mer speltidiningar för att få koll på var diskussionen egentligen rör sig…

Sista juli

IMG_20130730_163921

Folkparken i Runsala igår. Grått, fuktigt, varmt. Skönt promenadväder faktiskt.

IMG_20130730_164543

Fångade en våg

Jag är hemma med ungarna ännu denna vecka, fast jag borde börja ta tag i jobbsaker redan nu. Och det har jag iofs också gjort. Bokat möten, planerat vad jag ska göra i augusti och vad som ska prioriteras. Det som på måndag måste högst på listan är min konferenspresentation som jag har någon dag 21-24.8. Ämnet som jag tänkt ta upp är helt intressant (för andra också hoppas jag), men det tar alltid emot att kasta sig in i nya arbetsuppgifter, hur intressanta de än är. Förhoppningsvis kommer jag snabbt in i tanke- och skrivarbetet på måndag.

Den här sista tiden av semestern har jag faktiskt börjat längta efter ostörd arbetstid igen. Har haft svårt att fokusera på det mesta, också skrivandet, för att den här förändringstiden mellan semester och arbete kommer nu. Och den splittringen ger mig lite ångestkänslor. Det känns som om man inte får något gjort. Men så skrev jag upp vad jag ändå gjort de senaste dagarna, och framstegen har ändå varit stora, även om det inte känns så. Har fått ett par stora idéer och tänkt ut dem, planerat och organiserat saker. Det är inte ingenting, även om det är så ogripbart att det känns som ingenting.

IMG_20130730_194317

En ensam leksak, kvarlämnad på den tomma stranden.

IMG_20130730_194635

Stranden var för övrigt full av fjädrar och gåsbajs också.

Jag har inget emot att hösten är på väg. Den känns alltid som ett nyår för mig. Det är säkert på grund av att det är skolårets och universitetsårets början. Jag har ju varit kopplad till ett universitet sedan 1999, då jag började med konstvetenskap i Stockholm ett år. I Åbo har jag nu varit sedan början av augusti 2000. År 2004 jobbade jag med annat, men när hösten kom skrev jag in mig på universitetet igen som forskarstuderande. Nu tänker jag mig att jag har fem månader kvar (det är min deadline vare sig jag lyckas skriva färdigt eller ej). Då har jag hållit på med min avhandling i nio år. Förstås så har jag fått 2 barn där emellan och dessutom har ungefär 1-1,5 år gått till illustrationsjobb. En del år har jag nog spenderat på bara undervisning också, men det är sammanflätat med avhandlingsarbetet. Men sist och slutligen så har inte avhandlingen ändå fått så hemskt mycket tid som det verkar.

IMG_20130730_194844

Mycket gula löv redan pga torkan i juli

IMG_20130730_195212

Men det har varit regnigt ett par dagar nu och träden har gått in i den där mörka intensiva gröna sensommarfasen

Så ännu några semilediga dagar kvar, och sedan kör vi igång rutiner igen. Steg för steg, för skolan börjar först 14.8 så ett barn har ännu lite sommarlov kvar. Men A får gå till dagis på måndag. Hon ser bara glad ut när jag berättar att lovet snart är slut. Hon ska nämligen bli äldst på dagis, och får gå i isbjörnarnas grupp. Ett år dagis har hon kvar bara, sen blir det förskola och ”nollan”.

Själv längtar jag också efter rutinerna. Även om jag avskyr att tvinga upp mig själv på morgonen, men samtidigt så får man energi av det också. Jag känner mig alldeles olovligt slö idag. Och det är för att dygnet förskjutits och det blir bara svårare och svårare att komma upp på morgonen.

Nu ska jag sluta babbla och försöka njuta av den sista ledigheten!

Homo ludens

Jag visade Turf åt min far tidigare i kväll förresten. Jag måste ha låtit ganska besatt och uppspelt, så där som folk låter när de så gärna vill dela med sig av något skoj de hittat (och det blir lite pinsamt och skrämmande). Han sa: ”Du är helt klart en homo ludens”. Och ja, det måste jag ju erkänna att är en rätt dominerande del av mig. Det som driver mig är lusten att leka och ha roligt. Mitt skrivande är lekande. Allt mitt intresse för konst och vetenskap drivs av nyfikenhet och lust att skapa och leka. Och så klart har jag alltid älskat att leka i spelets form också.

Städer

Har tänkt mycket på städer på många olika sätt.

I Bok 2 började handlingen i ödemark och natur, men nu ska de in i en stad, och jag insåg att den staden bara var ett vagt spöke till stad. Jag hade helt enkelt inte tänkt ut saker så noga, och fastnade. Nu har jag en klarare bild i huvudet och har sökt lite bildreferenser för att komma vidare. Jag vill ha en viss periodkänsla, så har samlat massor av bilder från den perioden i en mapp på datorn (det är ju sånt här man borde ha Pinterest för, men den orkar jag inte med). Sen måste jag ta reda på detaljer. Hur har de ordnat med el (jo för det finns el i den här världen), vatten, mat, toaletter, inredning, gator, vägar, material, husens form och funktion, hur staden är utspridd över en yta osv osv. Jag är en bra bit på väg att göra bilden ännu tydligare. Men det är lustigt att jag kommit ända till 33000 ord utan att tvingas tänka på detta… Troligen får jag gå bakåt i texten sen när jag redigerar och förtydliga hur ödemarken förhåller sig till denna stadsmiljö.

Sen i och med att jag spelat Turf insåg jag hur jag ska lösa en viktig sak i Bok 3 som har just med stad och teknologi att göra. Bok 3 sparar jag på till nanowrimo i november! Men Bok 3 är definitivt uppföljaren till Bildbindaren. Tror att det blir ett par, alltså en tvåboksserie, för känner att jag kan knyta ihop allt redan i denna uppföljare. Så vad heter det då? En duologi? Ett par? Finns det någon term för det? Eller bara ”tvåan”? I tvåan blir i varje fall en stad också viktig…

Och Lotta skrev ju i en kommentar här tidigare att hon spelat Shadow cities. Minns att jag läste om det spelet då det lanserades, men kunde ju inte spela då jag inte har iPhone. Var nu inne och rotade på deras webbsida, och spelet finns fortfarande bara till iOS. Synd, för var så sugen på att prova… men så småningom måste jag uppgradera luren, borde man satsa på iPhone då? Suck, så jobbigt det här med häftiga spel som finns till en massa olika plattformer (samma grej med konsoler) och vad man än väljer missar man något annat. Men inte kan jag ju samla på mig en hög elektronik bara för att få spela så mycket spel som möjligt? Haha… Inte kan man väl det? Krhm. Men alltså idén: att mobilspel kan lägga denna matta av fantasi över en plats (augmented reality). Det är extremt fascinerande tycker jag. Plus att spelet gör att man upptäcker nya platser i staden, och att spelandet inte bara är stillasittande vid en skärm, utan får en att röra sig. Om någon vet fler av denna typs spel så tipsa mig gärna (och finns de till Android så hurra)!

Hett i Tammerfors igår och lite turfingtankar

Jag låter bilderna tala om vad jag och dotter gjorde igår:

IMG_20130727_125140

Hon var inte chockad på riktigt här, utan låtsades…

IMG_20130727_124850

Tekopparna har hon längtat efter

IMG_20130727_124946

Bilkarusellen var hon i två gånger så den var en hit

IMG_20130727_124658

Det roligaste i Angry birds-landet var att höra musiken ur högtalarna och se på figurerna. Märker att hon har samma kameraleende på alla bilder…

IMG_20130727_154000

Vi svalkade oss i delfinariet (svårt att fånga hoppen på mobilkameran som har en flera sekunder lång reaktionstid)

IMG_20130728_102821

Tror faktiskt A gillade akvariet bäst. Där var lite svalare också, och fiskarna var fina.

Jag lyckades också ta ”Näsizone” på Turf, så nu verkar det som om jag var först på bollen på zonerna i Tammerfors (såg inte en enda tagen zon där).

Apropå Turf så kom spelet in i mina drömmar förra natten. Var helt slut efter Särkänniemi och T:fors. Det var så otroligt hett i solen och på tåget, som tar 1h45min ena vägen, men särskilt hemresan var jobbig – vi var rätt möra när vi kom hem jag och A. Igår på kvällen såg jag att en spelare som annars verkade spela mycket i Stockholm hade dykt upp (säkert med båten eftersom hen började ta zoner precis 20-tiden då båtarna kommer och först i hamnen, haha) och nu gick igenom alla Åbos centrala zoner.

IMG_20130726_201516

Varje gång folk tar zoner av mig ska jag tänka på den här bilden från bron över järnvägen (som heter Trackbridge i spelet).

Jag minns inte exakt vad jag drömde, men det var rastlöst och spelet och Åbo by night var med och jag föreställde mig min nemesis (som kallar sig ”flipper”) och hur hen kom ända ut till Pansio och tog mina förortszoner. Och mycket riktigt i dag märkte jag att jag förlorat fem zoner, och nu är jag så sjukt taggad på att cykla in till stan och ta tillbaka zonerna + lite till.

Så jag gillar det här spelet. Det kliar i kroppen att få komma ut och ta mer zoner. Jag förväntar mig att jag om ett halvt år kommer att se ut som Alexander Stubb (förlåt D, förlåt ungarna som gillar min mjuka mage, men ni måste acceptera mig hur jag än ser ut, jag kommer ju i varje fall att vara extremt glad). Eller att jag snart ska kunna skriva en sån där löpbok som Murakami, fast om turfandet, typ ”Vad jag pratar om när jag pratar om turfande”. Fast jag har inte ens läst Murakamis bok men varje gång jag gör någon form av idrott, särskilt simning, så tänker jag på hur det kan vara min Murakami-grej, och hur man sitter i intervjuer och pratar om sitt skrivande och hur man inte skulle kunna skriva böcker om man inte också var denna hyperdisciplinerade löpare/simmare/idrottare… eller typ turfare… Skratta inte, jag blottar mina pinsammaste föreställningar här. Heh.

Fast grejen med ett spel som gör att man vill ut och röra sig är ju just att man inte behöver vara disciplinerad utan kan bara låta tävlingsinstikten ta över totalt.

Funderingar om Twitter

Har funderat lite på hur jag använder Twitter på sistone, vad som funkar för mig där och vad som inte funkar.

Jag tycker om att det är lätt att nå folk, att många modigt följer främmande människor och kommunicerar öppet, över olika gränser och skillnader. Har fått flera Twittervänner, alltså folk som jag bara ”känner” via Twitter, och det är superroligt.

Det är också trevligt när någon ”kändis” kommunicerar med alla jämlikt och svarar på tweets osv. Tråkigt är det med sådana som bara basunerar ut sina skämt/information/åsikter osv. utan att egentligen interagera med andra sen. Brukar numera bli lite avskräckt av att följa konton som har massor av följare, men som inte följer många själv. Om det de säger inte är fruktansvärt briljant eller kul så följer jag inte.

Jag har själv mest utbyte av människor som har samma intressen som jag (eller samma jobb alltså): skrivande, SF, och konst främst. Visst tycker jag att det är bra att det finns många som är politiskt engagerade på Twitter, men personligen orkar jag inte med samhällsdebatt där. Jag blir bara stressad av politik på Twitter. Folk missförstår varandra, skriver på helt olika nivåer, skriver förbi varandra, skriver raljerande, polemiskt, provocerande osv. Och det klarar jag inte personligen. Det ger mig obehag. Jag är helt enkelt inte den typen som tycker att smågräl eller konfronterande attityder är särskilt kul. Det är en HELT annan sak i fysiska möten, då har jag inget emot att debattera eller argumentera. Men i korta textsnuttar? Det går bara inte. Jag blir helt utpumpad av det, får lust att argumentera emot och vips har jag totalt tömts på all energi som jag behöver för mitt arbete. Min reaktion på det här beror troligen på mitt (smått sjukliga) behov att lösa alla konflikter (i något annat liv borde jag kanske ha blivit diplomat och typ fredsförhandlare) och få alla att förstå varandra. Sånt kräver tid och arbete och kraft. Men händer det i Twitter måste jag backa för att inte blir helt nätbränd. Jag blir oftast väldigt besviken om jag försöker argumentera med eller mot någon i svårare frågor. Jag blir extremt frustrerad av att inte nå fram till dem jag tar mig tiden att skriva till.

Det är väldigt svårt att hitta en balans bland dem jag följer. Jag vill inte radera bort allt som provocerar eller irriterar mig, för då skapar man en mycket bekväm bubbla åt sig själv, och att irriteras är väl helt nyttigt emellanåt. Men sen så går det alltid för långt. Laviner av kommentarer som blir en mobb, eller en totalt oöverskådlig härva av åsikter. Och jag blir så sjukt trött. Borde alltså avfölja dem som är med i dessa laviner. Men sen skriver de ju ofta också roliga/intressanta saker som jag gärna tar del av.

Får se hur jag löser det. Funkar ganska bra att inte engagera sig i debattlavinerna alls. Men jag skulle helst inte ens se dem. Måste kanske avfölja ett tsort sjok snart.

Nu har jag börjat skriva mer på engelska igen. Började 2009 med Twitter och då på engelska. Men sen märkte jag att man fick bättre kontakt med svenska twittrare om man skrev på svenska, och ville också skriva på mitt eget språk ett tag. Men nu tänker jag blanda språken, men skriva mest engelska. Dels är det bra att upprätthålla engelskan lite, och så får man mer följare globalt. Har fått en hel del nya engelskspråkiga följare som antingen skriver, gör konst eller sysslar med spel, och det är tycker jag är väldigt intressant. Även om jag inte ännu byggt upp några starkare kontakter med dem. Dessa är ofta massföljare, de följer tiotusentals konton, och förväntar sig i princip bara att man följer tillbaka. De som jag sedan fortsätter följa är främst de som producerar eget material, alltså unika tweets och inte bara länkar eller reklam av olika slag. Vi får se om det går att skapa kontakter också med dessa följare. Vissa är irriterande marknadsföringsinriktade. Jag är mer intresserad av personliga och givande kontakter och möjligheten att få en inblick i andras liv och vardag. Också att få inspiration för skrivandet och ett större nätverk, även om att bara öka följarantal inte är något självändamål.

Vad tänker ni om Twitter? För- eller nackdelar? Positiva eller negativa erfarenheter? Om ni inte använder Twitter, varför inte?

Order of Aquamen

I Turfspelet finns en medalj man kan få om man tar en vattenzon. Det finns en vattenzon här i Åbo vid simstranden i Runsala (mitt lokala paradis).

Så hur simmar man med mobilen utan att få den våt? Plastpåse? Tupperwareburk?

Tar gärna emot förslag för om det finns något som heter Order of Aquamen så är det för mig.

Ja, jag börjar komma in i en besatthetsfas med detta spel. Har fem zoner i Åbo nu, men hinner inte ta dem så snabbt. Sen insåg jag att det finns en myriad medaljer att ta… T.ex. nattninjan är också lockande, man ska ta ett antal zoner mellan 2 och 3 på natten…

Än så länge är det bara 5 spelare i Åbo-området. Hoppas det blir fler! Annars tar jag instagrambilder också på zonerna (@kolofont2 #turfgame). Roligt sätt att också dela spelandet. Och motionerandet!

image

Jag och ungarna tog nyss Tenniskeskus vid Impivaara!

På lördag ska jag och dottern till Särkänniemi i Tammerfors, och där finns också en zon…

Läsa med penna

Plötsligt slog det mig att jag måste läsa Lotass Den svarta solen med en penna, precis som när jag läser teori- eller forskningsböcker. En penna gör en till delskapare kanske, gör läsningen långsammare, noggrannare, men till en fysiskt mer exalterande upplevelse… Kanske jag t.o.m. läser hela, eller så inte. Men bara några stycken kastade in mig i det där spännande rummet där man kan skapa något själv.

image

Märker också att alla associationer filtreras genom mitt eget skrivprojekt och det är som om jag läser genom det, och det jag läser liksom rinner in i det. Det gör inget om Lotass rinner in i min egen text, för det är så olika texter ändå. Tvärtom är det säkert bra. Nu längtar jag igen efter att skriva egen text och skärpa till den.

Måste läsa mer böcker med penna. Och ännu långsammare.

Resultatet bli ju också intressantare exemplar av boken man ”klottrat” i.