Fett bra bloggtips

Visst känner ni till Blemma?

Kolla dessa två inlägg som på sätt och vis handlar om samma saker: Helena skriver om Venus från Willendorf, och Ellen om att vara fejt.

Inspirerande eller hur? Dessutom är ju Blemma en skitsnygg blogg.

Att vara mullig/tjock/stor/plussize/whatever är ju något som jag också fått fundera på sedan… hm stunden då en kompis mamma petade mig i magen och sa att jag borde äta mindre (det här var när jag var 8 eller 9 år). Före den stunden kan jag inte säga att jag tänkte på mitt utseende alls. Kompisen var en av de sötaste i hela skolan minns jag. Jag tyckte också att jag var söt, men inte lika söt som hon förstås. Det visste man ju. Sen kom tonåren och kroppen blev ett monster som måste gömmas under enorma tröjor.

Det här gör mig rätt ilsken att tänka på. Jag har aldrig varit väldigt fet heller. Bara haft en rund mage och inte så mycket midja. Jag har alltid idrottat och rört på mig, haft ok kondition. Jag gillar att vara stark och aktiv. Vikten har levt sitt eget liv, gått lite upp och ned, men oftast pga annat än att jag aktivt försökt styra den. När jag haft jobb där jag rör mig mycket (på lager, i kassor osv) har jag blivit lite smalare. När jag har stillasittande jobb har jag blivit lite tjockare. På vintern blir jag lite tjockare, på sommaren går jag lite ner. Har aldrig ätit för lite eller för mycket, utan ungefär lika mycket hela tiden. När jag fick min tarminflammation gick jag ner 10 kg på 6 månader och det var hemskt. Men samtidigt kände jag mig plötsligt snyggare och mer accepterad och det var lättare att hitta snygga kläder. Och det gjorde mig förbannad. När jag hittade min partner hade jag den där fasen där man isolerar sig lite från resten av världen och båda blir tjockare av lyckan antar jag. När jag blev gravid gick jag upp 12-15 kg och gick ner det igen av amningen. Nu är jag lite på min ”tjocka” överkant (c. 85 kg) troligen pga sittjobbet och allt jävla bilkörande hit och dit och svårigheten att hitta tid för tillräckligt mycket motion. Alltid när jag räknar ut idealvikt osv kommer det fram vikter runt 65. Men det är bara inte jag. Jag vägde senast under 70 kg när jag var typ 12. Skulle ju känna mig skeletal om jag vägde 65! Torr och fel och ärligt talat, troligen ful ändå. Inte mig själv. Nej, allt mellan 75 och 85 är bra för mig. Sen tänker jag att det låter så extremt mycket – när man jämför med folk som gnäller över sina små extrakilon och då väger de typ under 60 kg. Då känns det bara så här: ????… ????????

Det finns en fettskräck i dag som på sätt och vis är väldigt kvinnofientlig. Kvinnor har generellt mer fett på kroppen än män. Har man för lite fett så leder det till hälsoproblem och infertilitet t.ex. (vilket blir ett problem om man vill ha barn, jag vill inte heller hetsa för hälsa och olika sätt att mäta hur en kropp ska vara: frisk, fertil, stark osv. Många kan inte leva upp till ett sådant ideal heller, och jag vill inte att man alltid talar om olika hälsotillstånd/funktionshinder som negativa, vissa har ju svårt att hålla vikten uppe t.ex.).

Vi har alla olika kroppar, och vi har alla möjligheten att känna oss snygga, sexiga, vackra oberoende av hur vi ser ut. Ja faktiskt. Vill man verkligen kasta bort sitt enda, korta liv med att ha ångest över sitt utseende? Kom igen. Säg åt folk som kommenterar eller kritiserar att du är den du är, och att det inte finns någon mening med att försöka gömma det eller hata sig själv (eller visa dem mittenfingret). Troligen är det ju de som kommenterar som har problem med självkänslan. Undrar hur de själva handskas med sitt eget åldrande? Väldigt få har den kroppen som syns på bilder i tidskrifter, vi har alla lite finnar eller hår här och där, eller ärr eller blemmor eller utbuktningar och former och stora bitar som sticker ut osv. Vi är kroppar! Vi buktar ut i tidsrymden!

Jag vet att det inte är lätt att vara ful, har känt mig väldigt ful under stora perioder av mitt liv. Men nu sörjer jag för de perioderna. Det fanns inget att vinna på att känna sig ful. Jag kunde också bara ha levt och struntat i att vara ful (jag vet att en del tyckte jag var ful för de sa det åt mig, så det är inte bara någon känsla jag haft). Nu är jag oftast väldigt snygg (hähä). Fast jag vet ju att de inte skulle tycka det på Top model-tävlingar, men SO WHAT. De tanterna kommer också att bli skruttiga och degiga en dag.

((Men det är fanimej störande att det ska vara så svårt att hitta snygga kläder det håller jag verkligen med om i Ellens text! Omklädningsrumsångesten. Hu. Därför har jag börjat sy igen))

SAMSUNG

Har ingen helkroppsspegel och tänker inte skaffa. Men vi har ju den här i hallen. Klär mig oftast enligt principen: det som är bekvämt och passar sammanhanget utan att jag måste tvinga in mig i något som gör mig obekväm. Igår var det löst och svart som gällde. Mycket skönt och lyckat, trots att tunikan är för lös upptill (ett sånt där plussize-plagg där man antagit att personen som ska ha det är lika tjock på hela kroppen typ).

8 thoughts on “Fett bra bloggtips

  1. Jag var smal som en sticka de första femton åren av mitt liv, på ett dåligt sätt smal, inga muskler, svag och klumpig. Så jag trivs med lite hull.

    Fast där som 22åring var jag för tjock ett tag, midjan hotade att försvinna, halsen och fingrarna blev tjocka. Det är mitt mått på när vikten blir ett problem: när man blir tjock på konstiga ställen.

    Idag hålls jag i vettiga mått om jag rör på mig och inte äter godis. Att motionera brukar jag orka bra, men godiset, krhm, det har jag svårt att låta bli….

    • Tjock på konstiga ställen är en bra varningssignal. Också när man känner sig obekväm. Tror att om jag skulle bli lite tjockare nu skulle jag komma över obekvämlighetsgränsen, men än så länge: no problem. Kan man röra sig någorlunda fritt så känns det som om man kan strunta i att stressa över det… Men sötsaker ja, det är nog också min svaghet, men samtidigt kan jag få obehag rätt snabbt om jag ätit för mycket under ett antal dagar…

  2. Vääääääldigt bra skrivet!
    Jag är lite i rundaste laget även om det varit värre. Men jag vill inte bli så smal som jag var i tonåren. Men nån kompromiss nånstans mittemellan vore trevligt.
    För att kunna röra på mig lite lättare. För att minska belastningen på lederna. För att orka lite mera. Med tanke på att försöka undvika åldersdiabetes och hjärtkärlsjukdomar!
    Men jag rör åtminstone på mig såpass mycket jag kan (fibromyalgi) och det hela kunde sett betydligt ”fluffigare” ut. Och det är ju bra!!!! :D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s