Duktiga, rädda människor som skäms

Läste färdigt Inger Edelfeldts Duktig pojke nyss. Den var ganska underbar och hemsk samtidigt. Hon byggde upp huvudfiguren Jims rädsla, skam och ångest så bra att när han äntligen släppte taget så måste man bara gråta av lättnad. Det är en ”komma ut”-roman skriven i slutet av 70-talet och den har också getts ut ”omskriven” till ungdomsbok i början av 80-talet. Läste ungdomsversionen nu, det var den som fanns på biblan (i deras lager då alltså och inte ens framme i hyllan).

Rekommenderas varmt, även om en del saker kändes lite stereotypa, men eftersom den är en av de första på svenska i sitt slag så var den förstås inte stereotyp när den skrevs, snarare mycket behövd.

Trots att den handlar om att komma ut som homosexuell, så kan känslorna i boken mycket väl kännas igen när det gäller andra normbrytande egenskaper. Bara det att växa upp som flicka till kvinna innefattar en hel del liknande problem: att hela tiden definieras utifrån en brist (på manlighet) till exempel. Samma sak gäller klass och etnicitet och funktionshinder, att på olika sätt inte vara ”normal”. Så berättelsen om Jim är ändå universell.

Det som jag främst började fundera på var duktighets-begreppet som finns i titeln på boken också. Innebär duktighet alltid att det är en strävan att dölja skam? Drivs duktighet av rädsla? Säkert till en stor del. MEN jag vill påstå att det också finns ”duktighet” som också är ett resultat av genuint intresse, nyfikenhet, lust osv. Men då är det kanske något annat? Då kanske man inte är duktig utan någon som ”förverkligar sig själv” (också ett underligt uttryck).

Ja vad ska man kalla det som driver människor till olika sorters arbete egentligen?

Jag blir alltid enormt irriterad när någon försöker klassificera mig som duktig flicka. Jag hade en släng av det på högstadiet, kanske pga en kombination av att jag faktiskt tycker om att lära mig saker, men också av den hemska känslan av att inte lyckas bli rätt sorts kvinna. Jag var väldigt stolt över mitt slutbetyg, men det fanns många saker jag inte var lycklig över alls. Sen var det nog slut med duktighet för duktighetens skull, eftersom jag sedan egentligen vetat vad jag vill göra med mitt liv, och sedan gjort det så gott det går. Alltid vet man ju inte HUR man ska göra det man vill göra, så helt enkelt är inte inte heller att veta vad man vill. Men då är jag inte ”duktig” när jag lyckas med något, utan jag gör något ”större” (måste man nu ta det där obekväma ordet ”konstnärsskap” i sin mun). Det handlar om att ta makten över sitt eget liv och inte låta sig styras av andras krav och förväntningar. Starkast har det styrandet och den sociala kontrollen kommit från olika personer i skolor eller universitetet. Som tur är har jag alltid känt tillit och frihet inom min närmaste familj (mina föräldrar undrar alltid hur det kommer sig att ingen av deras barn haft någon tonårsrevolt, men det är för att det inte funnits något förtryckande att göra revolt mot, är mycket tacksam för det; men lite smått har man ju förstås blivit tvungen att ta avstånd emellanåt).

Men när jag stöter på auktoriteter på andra håll som inte ger mig utrymme att vara mig själv och får mig att känna skam över mig själv och mina ambitioner blir det problem. Det är ett av problemen jag har med att skriva avhandling: jag känner att jag inte är fri i det arbetet, och jag känner också av både vissa förväntningar av andra och en stor brist på tillit. Dessutom finns en ohälsosam fokus på konkurrens och framgång, och andras perfektionism gör att jag känner skam över mitt eget sätt att arbeta och vara. Jag är inte perfektionist, för mig räcker tillräckligt bra, men om tillräckligt bra inte räcker för de som står mellan mig och en doktorsexamen, vad ska man göra åt det? Det är extremt omotiverande, och det har jag kämpat med och emot i några år nu. Vi får se hur den kampen slutar, för den slutar vid årsskiftet, sen har jag fått nog och vill gå vidare. (Och bara att kunna skriva detta, här på min egen blogg, betyder faktiskt att jag tar kontroll över det och kan komma över rädsla och prestationsångest: öppenhet krossar skammen. Jag har inget att skämmas för, och har aldrig haft det, även om jag förstås känner skam rätt ofta.)

Men som sagt, Duktig pojke: En till synes enkel historia, men mycket medryckande och tankeväckande för alla.

4 thoughts on “Duktiga, rädda människor som skäms

  1. Ja den är fin. Har den inklämd i avhandlingen. Fast jag gillar ”Juliane och jag” mer. Mycket mer. Samma förf. Där finns allt. Och den är också inklämd i avhandlingen…

    • Då ska jag gå vidare till Juliane och jag! Har inte alls läst Edelfelt förut dumt nog. Har förstås känt till henne som författare, men inte kommit ända fram till att läsa (tycker det är rätt spännande att hon illustrerat Tolkien osv också)… Jag borde tydligen också läsa din avhandling för att få mer boktips! Du råkar inte ha ett ex av den att sälja förresten…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s