Sommarskuggor

Har suttit med en illustration hela kvällen och har inte märkt att tiden bara flygit förbi. Har ännu två veckor kvar till deadline, men är inte ens nära på färdig. Mycket putsning kvar på bilden. Men nu får den vila, så ser jag på den med färska ögon imorgon igen (den som ser inlägget ikväll kan se resultatet i Instagramflödet till vänster, om man är inne på bloggsajten alltså…).

Önskar er god natt med en liten film som jag hittade på mobilen idag. Har filmat den i juli.

Klosterbacken

Jag har nog aldrig varit med om så entusiastiska barn på utfärd förut. De tyckte precis allt var superfascinerande. Titta skomakarnes hus! Titta urmakarens hus! Titta bagarens hus! Titta en vävstol! Och så höll det på. Själv gick jag runt med kameran och fick enormt mycket inspiration och bra bildmaterial. Tänker på medeltidsfantasy i Åbomiljö (har ingen sådan story på gång, men måste ju hitta på en bara för att det finns så fina museer här med massor av information).

wochaklosterb

Suddiga springiga barn

spelklosterb

Man fick testa ett gammalt spel

aklosterb

Angrybördarna var med. Sonen var orolig att de inte skulle släppas in för att de inte var tillräckligt ”förritiden”.

tradklosterb

Ett rum med vävstol och trådar

husklosterb

Utmärkt till mitt bildarkiv…

kvastklosterb

Kvastar vid varje dörr

 

 

Nä nu! Det är ju fredag!

Har jobbat på som en liten mullvad* hela veckan och då får man ju den bästa fredagskänslan!

Ska pressa på en timme till, men sen ska jag ta mig hemåt, sticka ut och springa lite (knäet mår bra!), äta nåt gott och sedan rulla runt i soffan med småttingarna.

Imorgon ska vi ta oss till klosterbacken (ett museum i Åbo) för att sonen blev så imponerad av deras gammeldags kök och dottern måste också få se det. Sen blir det städhelg för det är skitigt hemma just nu… Och jag ska dessutom ta och fixa lite illustrationstid åt mig, vilket jag riktigt längtar efter…

Trevligt veckoslut!

 

*intressant nog sa någon en gång att jag ser ut som en mullvad, kanske mitt ”spirit animal” trots allt…

Tarmnytt

Varit lite extra nervös under veckan pga skulle få veta vad som fanns i min tunntarm i dag kl 9.30. Man föreställer ju sig det ena och det andra och inne i huvudet pågår en kamp mellan ”ingen idé att oroa sig” och ”tänk om”.

Men min tunntarm visade sig vara helt normal. Där fanns inga sådana spår som Crohns lämnar efter sig. Däremot har mitt kalprotektinvärde ökat ytterligare. Men doktorn tyckte att vi testar med att bara höja doseringen på den medicinen jag redan äter. Bra, så slipper man börja experimentera med nya läkemedel. Så vi får se i november igen sen om värdet har sjunkit då.

Men jag funderade på detta med kalprotektinvärdet som tydligen är en indikator på inflammationer som är på väg, eller sprider sig. Det är hemskt märkligt för jag mår alltså alldeles prima. Men i juli-augusti brukar min mage bli lite oroligare än normalt. Men fortfarande har jag eller läkaren alltså ingen aning om varför det där värdet stigit nu.

Det är smått störande att inte få reda på orsaker.

Jag tänker som så: jag lever en rätt lycklig livstil för tillfället. Det mesta är bra. Jag är inte så värst stressad, även om avhandlingen förstås gnager på kroppen hela tiden; även om det ekonomiska förstås inte är långsiktigt tryggat (jag är ju snuttjobbare). Men allt annat är så himla bra. Alla mina viktigaste mänskliga förhållanden är underbart bra. Funderar på om det är den lyckan som liksom håller mig frisk? Att något knackar i magen, den där sjukdomen som gör att kroppen attackerar sig själv, men att den hållits på mattan dels pga ett lyckligt, ”välordnat” liv?

Hursomhelst, ska äta 8 piller per dag nu då, istället för 4. No biggie. Livet fortsätter.

Skrivstilar

Pratade med Mia över lunch nyss och hon var lite förvånad över hur jag beskriver min skrivstil i bloggutmaningen.
Tror att jag menade främst hur jag skriver på bloggen. Eller så var jag överdrivet självkritisk… Har ju olika skrivstilar beroende på publiceringsform. Men så beror det på hur mycket texten redigerats. Pratigheten slipar jag ju oftast bort.
Här kommer ett nytt försök, och nu i mer positiv anda.
Journalistisk skrivstil: finurlig, påhittig, personlig.
Akademisk skrivstil: tydlig, kommunicerande, engagerad.
Litterär skrivstil: ekonomisk, kännande, fantasifull.
Dagboksskrivstil: passionerad, spretig, manisk.
Har ni också olika skrivstilar? På vilket sätt reflekterar skrivstilen era personligheter? För jag ser väldigt mycket av mig själv i all text jag producerar… klarar inte av att vara ”opersonlig”. Hatar torra, tråkiga texter. Tråkighet är nog den värsta synden för mig (därför har det väl tagit 9 år för mig att hitta ett sätt att skriva akademiskt som jag kan vara bekväm med, och ännu har jag förstås inte hittat ”rätt”)

Hälsning från akademiska skrivgrottan

Tyvärr hinner jag inte skriva på mitt SF-manus för tillfället så det är på paus, men däremot flyter det på väldigt bra med avhandlingen. Trivs mycket bra i mitt nya arbetsrum. Har hittat en historisk avhandling (tack till min far som tipsade) som tar upp precis det som saknades i ett av mina historiska kapitel. Har inga svårigheter att fatta beslut i texten (vad är relevant, vad är inte relevant) och lyckas plötsligt sammanfatta saker med egna ord (jag tror ärligt talat att det är alla år av undervisning som börjar märkas: där slipar man fram förmågan att uttrycka sig själv och man får en sorts självsäkerhet när det gäller ämnet). Känner mig optimistisk och låter mig inte hämmas av tanken att det borde bli bra osv. Det blir som det blir och man fortsätter redigera och förbättra allt efter. Så klart vill jag att det blir en bra avhandling, men just nu måste jag ha ribban lågt för att inte säcka ihop helt.

Min senaste skrivkris berodde än en gång på min uppfattning av krav på perfektion som kommer utifrån (för jag är verkligen inte perfektionist, men jag är omgiven av sådana). Alltid när jag har styrkan att stå emot sådant tjafs (alltså på riktigt: perfektionism är bara så otroligt DUMT) och kommer tillbaka in i mitt eget sätt att arbeta så löser det sig. Det handlar inte om att jag skulle tro att det jag skriver nu är briljant, tvärtom är det ju totalt halvfärdigt.

Det finns en attityd i min omgivning som är hemskt paradoxal och som dödar all motivation i mig, och den lyder ungefär så här: ”Det vi producerar här måste vara jättebra, men du ska inte tro för mycket om dig själv.” Så när man kommer med sina halvfärdiga försök så får man först reaktionen: ”Det här är nog inte så bra som du tror (det blir inget av det här).” Och sedan: ”Det är hemskt viktigt att det du gör är av väldigt god kvalitet (så att vi inte behöver skämmas för dig).”

Trevligt va?

Så här tycker jag att man ska behandla alla halvfärdiga texter: ”Jättebra jobbat, det blir bra det här! Men det här (och det här, och det här…) kunde du förbättra (förtydliga, kolla upp, skriva om osv). Jag tror på dig och din förmåga.”

Är det inte det OÄNDLIGT mycket mer konstruktivt? Snälla kan alla som handleder skrivande personer lyssna på mina råd här nu.

Väldigt skönt att det ändå finns de som hjälper mig i den här processen med att ge den senare typens feedback. Skulle inte de finnas så vet jag inte hur jag skulle orka (för man kan inte säga det åt sig själv, det måste komma utifrån).

Men nu tillbaka till Del 1, Kapitel 1, som jag just nu håller på och redigerar så att någon form av tydlig poäng ska komma fram.

En utmaning!

Fick en utmaning av Mia och här är mina svar:

Vem inspirerade dej/uppmande dej att börja blogga?
Ingen enskild person. Byggde en egen webbsida någon gång runt 2003, och önskade mig ett sätt att göra det utan att själv behöva peta i html. Så blev bloggandet pop runt 2005 och jag tänkte att det kan vara ett sätt att ha en webbsida med bilder så att jag kan få mer illustrationsjobb. Så 2006-2008 bloggade jag först på blogspot, men gillade inte verktyget, bytte till wordpress och bloggade på engelska. Men då lade jag inte ut bilder alls, utan bara skrev (väldigt bra för min engelska!). Det ebbade ut 2008. Så startade om på svenska 2009 (och snart är Kolofont 4 år).
Fast inser nu att det inte är helt sant. Någon gång 1997 eller 1998 uppmanade en kompis mig att kolla in en nätdagbokssida, och jag hade en profil där, men skrev bara 2-3 inlägg. Sen fick jag prestationsångest för alla andra på sidan skrev så öppet och provocerande eller poetiskt så jag kände att jag inte kunde leva upp till det eller att jag var för tråkig.
Hur väljer man ämnen att blogga om?
Jag drivs att blogga av: lust och entusiasm, ett behov att skriva om mina olika jobb som jag försöker få ihop till en yrkesidentitet, ibland men sällan irritation eller vrede.
Vad vet de flesta inte om dej?
Jag är rätt öppen med det mesta bara man frågar. Tror att det som de flesta inte vet är de tråkigaste och mest allmänna bitarna av livet. Men idag har jag börjat på en ny hemlig hobby! Vi ska se om jag skriver om den…
Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?
Bekväm, slafsig med små detaljer av egensinnig. Eftersom Mia skrev om skrivstil ska jag också försöka fånga den i tre ord: pratig, oironisk, ojämn.
Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Tusen och en andra saker… lyssna på musik, se film, läsa, spela, promenera, dansa, sjunga, krama man och barn, äta, prata med spännande människor, skriva böcker förstås…
Så ska man skicka vidare, kanske Janina, Ninna eller Malin vill svara?

Perfekta springmusiken

Vågade testa lite joggning i dag, inspirerad av min kollega!

Förra året blev mitt vänstra knä lite oroväckande stelt och ömt när jag sprang några gånger ett par tre veckor i sträck. Sen vågade jag inte springa mer. Tänkte testa om samma sak händer igen.

Helt otroligt skönt var det! Så hemskt är det ju inte, och blir alltid förvånad över hur länge jag ändå orkar. Jag har helt ok kondition, trots att jag tycker att jag rör mig för lite. Man får dessutom mycket starkare känsla av eufori av att springa än att bara promenera. Tyvärr känner jag av det lite i knäet. Kanske jag borde skaffa bättre skor… eller iaf undvika asfaltsvägar.

Men har hittat perfekta popextatiska springmusiken! Man spurtar i alla upptemporefränger och tar det lugnare i verserna. Kom precis hem till att stretcha till sista låten. Favorit på skivan just nu är underbara Who Is In Your Heart Now? Ah. Hela skivan doftar liksom frukttuggummi, 80-tal och energi (och var ju besatt av Ode To The Bouncer förra sommaren).

Möta världen (jag dissekerar ett uttalande på TV)

Måste bara länka till inlägget ”när det börjar” skrev igår om en sekvens ur programmet Pixel. Alla fördomar om digitala spel på ett ställe (ironiskt med tanke på programmets namn)…

Om vi fokuserar på det här:

Men killar som sitter nätterna igenom och spelar de här dataspelen tillsammans, jag förstår inte riktigt vad de är ute efter. De tror att de blir starka via de här spelen men ändå möter de inte världen på riktigt. Att det är själens maraton men ändå så tror jag att det finns en lathet i att inte på riktigt gå ut och leva.

Nu är det kanske orättvist att ta ut ett uttalande så här och börja plocka i det, men det är så oerhört fördomsfullt (och som sagt, nu citerar jag ”när det börjar”, och har inte själv sett programmet).

”Killar”. Det finns massor och flickor och kvinnor som spelar. Punkt.

”spelar de här dataspelen tillsammans”. Jo fint! Åtminstone ses de inte mer som enstöringar, och det sociala i spelandet bekräftas. Det är väl en bra grej att man kan skapa gemenskap via spelen?

”vad de är ute efter”. Säkert en mycket mångdimensionerad sak. Några förslag: att ha skoj, att ha en gemenskap, att utmana sig själva, att tävla, att ta del av berättelser och uppnå katharsis, att fly undan tråkiga saker, att slippa tänka på sitt eget liv en stund. Sådant som alla som söker sig till konst och kultur söker gissar jag.

”de tror att de blir starka”. ?… De tror nog främst att de blir bra på att spela gissar jag, och det blir man ju om man spelar mer – vilket kan vara en stor styrka i deras sociala sammanhang. Och att ta del av berättelser kan ge en viss styrka att klara livet. Snabbare reflexer lär man ju faktiskt få + man blir bättre på engelska. Fysisk styrka? Om man spelar Wii, eller Kinect, eller t.ex. Turf (och det finns otaliga exempel på spelifierad motion). Jag tror att vi har att göra med en ytterst snäv uppfattning av vad spelande är när det gäller det här uttalandet.

”ändå möter de inte världen på riktigt”. Ska de ge sig ut på gatorna på natten? Ska de flytta till ett annat land och göra frivilligarbete? Ska de råna kiosker? Okej, så klart blir det problematiskt om man har ett spelberoende, och verkligen inte gör annat. Men det är ett problem främst för att det är dåligt för kroppen och för ens sociala relationer. De flesta spelare möter världen på många olika plan: i spel, på nätet, på jobbet, i skolan, på gatan, på baren, i butiken, på resor, you name it. Bara för att någon hellre spelar än t.ex. gör någon icke-digital hobby betyder det inte att det är per definition sämre eller mindre verkligt.

”Själens maraton”. Vad är själen? (sorry, hemsk fråga, men jag har alltid så svårt att acceptera det ordet). Att spela är en fysisk aktivitet, i den meningen att hela kroppen är involverad. Troligen är det fingerlederna som lider mer än knälederna om man nu jämför mellan att spela med spelkonsol och att springa maraton.

”en lathet i att inte på riktigt gå ut och leva”. Ja ja. Det digitala är inte på riktigt. När miljontals människor använder nätet är det inte på riktigt. Eller? Gå ut och leva. Ut? Leva? En snäv definition av verklighet. Lathet kan ju vara riktigt bra i dagens värld då vi lever under allt större press att prestera och vara perfekta på alla sätt och vis. Nyttigt! Sen är det en annan sak med latheten att inte orka se sin omgivning eller sina medmänniskor, men det tror jag ärligt talat inte är ett problem i samband med måttligt spelande. Jag tror att vi har att göra med den klassiska skräcken för ett nytt konstnärligt/kulturellt medium. Jmf. med att det tidigare ansetts vara lättjefullt att läsa för mycket, eller se på TV.

Nu orkar jag inte ta upp mer punkter. Men kommentera gärna om ni kommer på fler saker att diskutera i samband med det här lilla utdraget ur ett kulturprogram.

Då kör vi

Har nu c 4 månader kvar på min anställning som doktorand. Det är min deadline på att få färdigt ett manus som förhoppningsvis duger till förgranskning.

Har just nu ett avhandlingsdokument på 261 sidor. Det är färdiga bitar, halvfärdiga bitar och bitar där det står ”fyll i om detta”. Det är massor av ”kolla referensen”, massor av parenteser med frågor och problem att lösa. Det är text utan flyt, men också partier som flyter bra redan. Det är enstaka tabeller, och de som är färdiga måste dessutom uppdateras pga har skaffat nytt material. Det är en bristfällig och ouppdaterad litteraturlista.

Men jag har en struktur: det blir tre delar. Jag har en titel som jag och andra tycker fungerar. Jag har äntligen ett klart syfte med texten. Jag tycker själv att jag hittat ett intressant grepp på ämnet, en intressant vinkling.

Eftersom jag inte skrivit på avhandlingen sedan slutet av juni, så måste jag arbeta mig in i den igen. Och planen för den här veckan är att slipa färdigt inledningen, det är alltid en bra början, för då repeterar man allt grundläggande. Problemet är ju bara när man gång på gång måste avbryta arbetet, och gång på gång måste läsa den där inledningen, och sedan ibland inte hinna längre in i avhandlingen. Början blir erhört slipad medan slutet spretar och känns som ett mörkt rum som man inte hittar in i. Det är oerhört frustrerande. Men nu har jag alltså 4 månader oavbruten tid för bara avhandlingen. Jag har ett nytt arbetsrum (som inte ger mig huvudvärk). Allt är set to GO.