Computer life

Läste en intressant bloggtext och rapport från årets Assembly i Helsingfors. Assembly är ett årligt evenemang som funnits sedan 1992. Folk släpar dit sina apparater och delar demos, spelar och festar. Jag har aldrig varit på en, men hade en del kompisar på 90-talet som pratade om sina upplevelser där. Tanken att själv gå slog mig aldrig (och bloggskribenten, Janos, i länken är inte heller en frekvent besökare, därför kändes det som en intressant text för mig kanske). Men när jag såg att de har seminarier om speldesign blev jag väldigt sugen, men fixar det inte i år (hoppas på nästa år!).

Poängen i bloggtexten är att det egentligen är underligt att tala om datoranvändning som hobby i dag. Det är ju snarare norm att man använder dator. Visst finns väl en programmerarsubkultur fortfarande, men det finns också miljontals människor som använder datorer som ett verktyg för att göra en massa annat, och inte bara programmering.

Jag har aldrig varit intresserad av programmering (utom för c 10 år sedan då jag ville ha en hemsida och lärde mig själv html-kod, vilket verkligen inte var särskilt svårt). Däremot har jag ju hängt vid datorer sedan 80-talet. Men det har alltid funnits en del begränsningar till hur jag kunde använda datorer. Hemma hade vi bara Apple och Mac, så jag lärde mig att använda dem, mest för att spela på, eller rita på. Också att skriva på, minns att det finns ett dokument från 1990 (när jag var 12 år) som heter Jennys roman, och som jag skrev två sidor på (det var en skamlös ripoff av Anne på Grönkulla).

Jag har inget minne av att någonsin haft svårt att lära mig använda teknologi. Tvärtom brukar jag lista ut hur saker och ting funkar själv, ganska snabbt. Nuförtiden kan man ju dessutom googla om man vill veta hur något ska göras. Men att detta intresse och denna kunskap skulle ha uppmuntrats har jag inte upplevt (fast hemma hade jag fri tillgång till teknologin, och blev också snabbt den som hjälpte föräldrarna med diverse problemsökningar). Det uppmuntrades verkligen inte i skolan eller i sociala sammanhang. Tvärtom minns jag väldigt tydligt hur de få datorer som fanns i klassrummet i slutet av 80-talet totalt dominerades av några killar, och jag fick knappt röra dem. Jag minns att det här störde mig väldigt mycket. De spelade ett bilspel. Inte särskilt spännande. Men jag ville också spela. Så jag spelade bara hemma. Ensam. Ibland hade min storebror med sig en laptop med spel hem, och då fick jag plötsligt sitta med Doom under ett veckoslut.

Assembly har jag ibland föreställt mig som en plats som inte är för mig. En plats där man inte passar in och där man skulle bli tvungen att bevisa sig vara värdig, hela tiden bevisa att man kan. Och jag kan ju inte programmering, så varför skulle jag söka mig dit. Men att få spela tillsammans med andra, det skulle ju vara kul. Har varit på LAN-partyn ett par gånger. En manlig kompis bjöd in mig. Det var skoj. Men jag var ju förstås enda tjejen där, och man kände sig nog lite som en inkräktare. Men alla var väldigt snälla, även om jag inte vet varför jag bara gick på ett par träffar.

Så man begränsar sig själv och man begränsas. Vissa sociala rum har man helt enkelt inte hittat till, man har fel kropp och fel kunskaper. I bloggtexten som jag länkade till var det intressant att se att också män kan uppleva ensamhet med sin hobby, även om det också kan vara ren slump att man inte hittar ett socialt sammanhang att dela sitt intresse med. Jag har kanske föreställt mig att det är lätt för alla män att få vara med i denna subkultur, så en sorts omvänd fördom från min sida.

Men nu finns ju nätet. Nu kan man hitta det sociala sammanhanget. För mig har fenomen som ”Geek feminism” eller grupper som ”Gaming mommies” på facebook haft stor betydelse för att se värdet i mina egna intressen. Mitt intresse för att använda datorer, för spel osv. har gett mig fördelar på ett personligt plan, t.ex. att man kan prata om spel med män som blir underligt imponerade av det (samtidigt som man nog också ofta testas eller blir ifrågasatt), eller att jag aldrig i mitt liv behövt gå någon allmän IT-utbildning, och sparar en massa tid på jobbet på det sättet. Men det är inte heller något som varit en fördel på t.ex. arbetsmarknaden, eller som getts särskilt mycket betydelse av andra. Men nu känns intresset som en enorm styrka. Jag har aldrig varit datorhobbyist, jag har bara alltid använt datorer. Vad är man då? Datorinfödd? Känns som om sociologier borde ha skrivit något om detta.

Massor av intressanta funderingar fick jag i varje fall av Janos bloggtext. Får fundera vidare… I augusti ska jag passligt nog på konferens som handlar om Den mänskliga maskinen, så gissar att dessa tankar kommer att utvecklas vidare.

Vi tar och avrundar med dagens stora spelnyhet, en ny del av Anita Sarkeesians granskningar av troper i spel:

4 thoughts on “Computer life

  1. Jennnyyyyy, kan vi gå tillsammans nästa år!!!!? Har turistat på Assembly (inte tagit datorplats) nästan varje år sen 2005 då Mika jobbade där. Det är härlig stämning och massor av roliga saker att titta på!! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s