Vidgad verklighet

I dag handlade det mycket om nätet på Aboagoras konferens. På morgonen snackades det ekokatastrofer, bin, tech art och skräcktelefonen. Sedan höll Bruce Sterling sin ”Key note” om vidgad verklighet (augmented reality). På eftermiddagen fick vi en personlig inblick i hur Iron Sky producerats och sista punkten handlade om ”sociala medier” (vilket konstaterades vara ett dumt uttryck) och dess effekter på samhället och människan.

Jag orkar inte gå så djupt in på alla dessa, men Sterling tänker jag säga några ord om.

Han gav en sammanfattning av vad ”augmented reality” är och vilka som håller på med det och var man (företagen) är nu i utvecklingen. Hans sätt att närma sig det var skönt pragmatiskt. Några filosofiska frågor om verklighetsbegreppet dök upp i publiken efter, men jag tyckte faktiskt själv att det var intressantare att hålla sig till vad som gjorts, görs och möjligen kan göras, på en mer empirisk nivå. Det som var intressant för mig var att se hur en fantasi eller fiktion om vad man hoppas vidgad verklighet kan vara står i kontrast till vad den verkligen är just nu. Fantasin är den där polerade, snygga, sömlösa bilden av någon som omges av vackra ljusstrålar och information som hänger i luften ála Tom Cruise i Minority Report, medan realiteten är appar i smarttelefoner som projicerar gulliga tomtar på olika ytor. Men det finns förstås massor av aktivitet på den här fronten. Sterling nämnde t.ex. Google glass (som han bär på fotot bakom honom på mitt suddiga mobilfoto):

Bruce Sterling

Men för mig är vidgad verklighet mer än bara de bilder man kan projicera på olika ytor. Spelet Turf är ju ett exempel på vidgad verklighet, där man använder gps för att registrera digitala spår som mobilanvändaren sedan kan interagera med.

Det var intressant att höra om Sterling erfarenhet att prova Googleglasögonen, för i princip var de bara en mobiltelefon som sitter fast på huvudet som som projicerar en liten bildyta på ena glasögonlinsen. Man undrar om det är nödvändigt att flytta mobilen till huvudet, när det går lika bra att lyfta upp den lilla svarta plastbiten i handen.

Den innovationen som däremot fick mig att få extremt köpsug var den här: Leap Motion. Den kostar lika mycket (lite) som en billig mobiltelefon, och det är en liten rörelsesensor som fungerar med infrarött ljus. Och i princip ska man kunna styra allt som görs på datorn genom att vifta med händerna… Jag bara MÅSTE få testa detta! Tänk att t.ex. rita på Photoshop med den? Eller hur funkar det att skriva? Blir det lättare, eller svårare? Sterling sa att ljusstrålarna är varma (men osynliga), vilket låter mycket skönt för mina frusna tangentfingrar. Men här har vi alltså vissa möjligheter. Vad skulle hända om man riggade upp massor av dessa i ett rum? Skulle det bli som ett enormt musikinstrument? Eller som att dansa fram kommandon till datorn? Dansa fram ord t.ex… Mycket intressant tyckte jag. Den här apparaten är tydligen också mycket mer exakt än t.ex. Kinect…

One thought on “Vidgad verklighet

  1. Åh så spännande! Vilken tur du har som får gå på så coola konferenser… Och tur jag har som får läsa vad du skriver om dem! Tycker dina idéer om Leap låter otroligt mycket bättre än fåniga google glass som jag inte riktigt fallit för. Känns som om G glass är för folk som vill se fräna och ”technouppkopplade” ut (typ ”jag är en chippad cyberjockey”), som mode liksom. Medan ett rum där man spelar på Leap och skapar ljud med sin dans e.d. är så enormt mycket häftigare, fast inte lika publikfriande kanske… (om man inte har en publik vars rörelser också registreras, då börjar det likna något).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s