Den stora magneten

I dag mötte min kropp en maskin som inte är så vanlig (åtminstone om man jämför med mobiler eller datorer): magnetröntgen. Ni vet de där stora vita runda som man får åka in i.

Hade fått tid till att magnetröntga min tunntarm för min tarmläkare vill kolla ifall det finns en inflammation där. Jag diagnosticerades med ulcerös colit för över elva år sedan, och har i princip inte haft några större inflammationer efter det. Men har ett lite förhöjt kalprotektinvärde (jag ska inte gå in i detalj på hur man får reda på det värdet), och lite andra spår på att jag kanske ändå har Crohns, så nu ska de se på tunntarmen. Ifall jag har Crohns äter jag nämligen inte den optimala medicinen, utan det kanske finns något som är bättre lämpat.

Så det här är inte så hemskt alarmerande, men lite nervös är jag ändå över att få veta hur tunntarmen mår. Jag mår som sagt alldeles prima för tillfället, så man undrar ju varför ett inflammationsvärde är förhöjt. För tänk om det bor en alienparasit där eller nåt!

Hursomhelst, nu kan jag lägga den här erfarenheten till mitt liv också. Det jag satt och tänkte när jag drack 13 dl vätska som skulle fylla tarmen så att man kan ta bild på den, var hur sjukhusbesök alltid är fyllda av underliga, ambivalenta känslor. Å ena sidan är man nervös, för man vet inte riktigt vad som väntar, hur kroppen kommer att reagera, om något kommer att göra ont eller vara obehagligt eller pinsamt osv. Å andra sidan är det sjukt tråkigt att sitta i olika väntrum. Och är man nervös har man dessutom inte ro att läsa eller se på TV. Dessutom tycker jag att det blir jobbigare för varje år att gå in i ett sjukhus. Som barn var det inget speciellt alls, även om det inte skedde ofta. Jag fick tonsillerna opererade i 7-årsåldern, men minns inte alls någon rädsla. Men nu när man går in i själva byggnaden så väcks ett obehag. Man går förbi andaktsrummet. Det finns färgade linjer på det glättiga golvet. Väggarna är vita eller grå. Lamporna dämpade eller iskallt ljusa. Det finns stora dörrar, som en lagerhall. Rymliga hissar. Allt är byggt för att man ska kunna flytta på sjuka människor förstås.

Kanske det är åldern som gör att miljön blir skrämmande. Man vet att man ska hit oftare sen. Här slutar det högst troligen. Eller så kommer man att snart få besöka någon här. Och det kommer inte att vara trevligt. Om det inte är förlossningsavdelningen förstås. Den är det stora undantaget.

Nåväl, i väntan på att få veta om det bor en alien i min mage eller inte, så ska jag på konferens i Helsingfors, så det blir ingen blogg igen före veckoslutet.

2 thoughts on “Den stora magneten

  1. Hoppas det gick bra! Vet precis hur du menar med att man blir mer och mer nervös inför sjukhusbesök för varje år. Nu har jag ju inte heller någon pappa som jobbar där och kan förklara och vara med.

    Sen måste jag vara nördig fysiker och påpeka att ”magnetröntgen” är en abomination och feltolkning… Röntgen inbegriper högenergetiska fotoner som far genom kroppen (och ger en liten strålningsdos eftersom det är joniserande strålning) och skapar en bild på vägen. Magnetresonanstomografi — MR — är ännu coolare än så och handlar om att man meckar med starka magnetfält och får kroppens atomer att skicka ut signaler som skapar bilder. Ingen joniserande strålning alls.

    De flesta säger ju fel förstås, det kommer av den vanliga förklaringen ”nu ska vi ta bilder av ditt inre precis som man gör med röntgen”…

    • Haha jag anade att det var något fel med ordet! Men orkade inte kolla upp det… På remissen stod det både ”magnetundersökning” och ”röntgenundersökning” så det var ju lite förvirrande :D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s