Möta världen (jag dissekerar ett uttalande på TV)

Måste bara länka till inlägget ”när det börjar” skrev igår om en sekvens ur programmet Pixel. Alla fördomar om digitala spel på ett ställe (ironiskt med tanke på programmets namn)…

Om vi fokuserar på det här:

Men killar som sitter nätterna igenom och spelar de här dataspelen tillsammans, jag förstår inte riktigt vad de är ute efter. De tror att de blir starka via de här spelen men ändå möter de inte världen på riktigt. Att det är själens maraton men ändå så tror jag att det finns en lathet i att inte på riktigt gå ut och leva.

Nu är det kanske orättvist att ta ut ett uttalande så här och börja plocka i det, men det är så oerhört fördomsfullt (och som sagt, nu citerar jag ”när det börjar”, och har inte själv sett programmet).

”Killar”. Det finns massor och flickor och kvinnor som spelar. Punkt.

”spelar de här dataspelen tillsammans”. Jo fint! Åtminstone ses de inte mer som enstöringar, och det sociala i spelandet bekräftas. Det är väl en bra grej att man kan skapa gemenskap via spelen?

”vad de är ute efter”. Säkert en mycket mångdimensionerad sak. Några förslag: att ha skoj, att ha en gemenskap, att utmana sig själva, att tävla, att ta del av berättelser och uppnå katharsis, att fly undan tråkiga saker, att slippa tänka på sitt eget liv en stund. Sådant som alla som söker sig till konst och kultur söker gissar jag.

”de tror att de blir starka”. ?… De tror nog främst att de blir bra på att spela gissar jag, och det blir man ju om man spelar mer – vilket kan vara en stor styrka i deras sociala sammanhang. Och att ta del av berättelser kan ge en viss styrka att klara livet. Snabbare reflexer lär man ju faktiskt få + man blir bättre på engelska. Fysisk styrka? Om man spelar Wii, eller Kinect, eller t.ex. Turf (och det finns otaliga exempel på spelifierad motion). Jag tror att vi har att göra med en ytterst snäv uppfattning av vad spelande är när det gäller det här uttalandet.

”ändå möter de inte världen på riktigt”. Ska de ge sig ut på gatorna på natten? Ska de flytta till ett annat land och göra frivilligarbete? Ska de råna kiosker? Okej, så klart blir det problematiskt om man har ett spelberoende, och verkligen inte gör annat. Men det är ett problem främst för att det är dåligt för kroppen och för ens sociala relationer. De flesta spelare möter världen på många olika plan: i spel, på nätet, på jobbet, i skolan, på gatan, på baren, i butiken, på resor, you name it. Bara för att någon hellre spelar än t.ex. gör någon icke-digital hobby betyder det inte att det är per definition sämre eller mindre verkligt.

”Själens maraton”. Vad är själen? (sorry, hemsk fråga, men jag har alltid så svårt att acceptera det ordet). Att spela är en fysisk aktivitet, i den meningen att hela kroppen är involverad. Troligen är det fingerlederna som lider mer än knälederna om man nu jämför mellan att spela med spelkonsol och att springa maraton.

”en lathet i att inte på riktigt gå ut och leva”. Ja ja. Det digitala är inte på riktigt. När miljontals människor använder nätet är det inte på riktigt. Eller? Gå ut och leva. Ut? Leva? En snäv definition av verklighet. Lathet kan ju vara riktigt bra i dagens värld då vi lever under allt större press att prestera och vara perfekta på alla sätt och vis. Nyttigt! Sen är det en annan sak med latheten att inte orka se sin omgivning eller sina medmänniskor, men det tror jag ärligt talat inte är ett problem i samband med måttligt spelande. Jag tror att vi har att göra med den klassiska skräcken för ett nytt konstnärligt/kulturellt medium. Jmf. med att det tidigare ansetts vara lättjefullt att läsa för mycket, eller se på TV.

Nu orkar jag inte ta upp mer punkter. Men kommentera gärna om ni kommer på fler saker att diskutera i samband med det här lilla utdraget ur ett kulturprogram.

5 thoughts on “Möta världen (jag dissekerar ett uttalande på TV)

    • Har tänkt den tanken också. Ser inte ofta på programmet, dels för att jag får lite ångest av det visuella greppet som är extremt närgånget (tänk att intervjuas där och se ut som en padda med två kilo foundation i ansiktet för att kameran inte ska spricka när det den zoomar in på ens näsporer), och dels för att det ”avslappnade snacket” är så förvirrat (så att man får medskamskänslor). Trevligt och modigt att de provar på nya grepp, men det funkar inte riktigt så bra nu…

  1. Ja jag är ju en dedikerad kvinnlig gamer i 3+åldern! Och jag kan berätta att jag spelar för att det är vackert i spelet, för att jag ”får rida”, för att jag gillar musiken, för att det är skönt att det är ”raka rör”, man får uppgifter och sen gör man dom o stiger i level, för att öva mig på tyska (spelar på tysk server), för att slippa tänka på mitt eget liv en stund, för att njuta, slappa och för att uppnå den där känslan av flow när man klarar av nånting svårt. Haha! Och i spelet figurerar massvis med kvinnor. Hur kan de där på Pixel vara så korkade att de tror att det här är nån gender-grej?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s