Hälsning från akademiska skrivgrottan

Tyvärr hinner jag inte skriva på mitt SF-manus för tillfället så det är på paus, men däremot flyter det på väldigt bra med avhandlingen. Trivs mycket bra i mitt nya arbetsrum. Har hittat en historisk avhandling (tack till min far som tipsade) som tar upp precis det som saknades i ett av mina historiska kapitel. Har inga svårigheter att fatta beslut i texten (vad är relevant, vad är inte relevant) och lyckas plötsligt sammanfatta saker med egna ord (jag tror ärligt talat att det är alla år av undervisning som börjar märkas: där slipar man fram förmågan att uttrycka sig själv och man får en sorts självsäkerhet när det gäller ämnet). Känner mig optimistisk och låter mig inte hämmas av tanken att det borde bli bra osv. Det blir som det blir och man fortsätter redigera och förbättra allt efter. Så klart vill jag att det blir en bra avhandling, men just nu måste jag ha ribban lågt för att inte säcka ihop helt.

Min senaste skrivkris berodde än en gång på min uppfattning av krav på perfektion som kommer utifrån (för jag är verkligen inte perfektionist, men jag är omgiven av sådana). Alltid när jag har styrkan att stå emot sådant tjafs (alltså på riktigt: perfektionism är bara så otroligt DUMT) och kommer tillbaka in i mitt eget sätt att arbeta så löser det sig. Det handlar inte om att jag skulle tro att det jag skriver nu är briljant, tvärtom är det ju totalt halvfärdigt.

Det finns en attityd i min omgivning som är hemskt paradoxal och som dödar all motivation i mig, och den lyder ungefär så här: ”Det vi producerar här måste vara jättebra, men du ska inte tro för mycket om dig själv.” Så när man kommer med sina halvfärdiga försök så får man först reaktionen: ”Det här är nog inte så bra som du tror (det blir inget av det här).” Och sedan: ”Det är hemskt viktigt att det du gör är av väldigt god kvalitet (så att vi inte behöver skämmas för dig).”

Trevligt va?

Så här tycker jag att man ska behandla alla halvfärdiga texter: ”Jättebra jobbat, det blir bra det här! Men det här (och det här, och det här…) kunde du förbättra (förtydliga, kolla upp, skriva om osv). Jag tror på dig och din förmåga.”

Är det inte det OÄNDLIGT mycket mer konstruktivt? Snälla kan alla som handleder skrivande personer lyssna på mina råd här nu.

Väldigt skönt att det ändå finns de som hjälper mig i den här processen med att ge den senare typens feedback. Skulle inte de finnas så vet jag inte hur jag skulle orka (för man kan inte säga det åt sig själv, det måste komma utifrån).

Men nu tillbaka till Del 1, Kapitel 1, som jag just nu håller på och redigerar så att någon form av tydlig poäng ska komma fram.

5 thoughts on “Hälsning från akademiska skrivgrottan

  1. Så jättejobbigt!
    Prestationskrav på perfekt jobb blandat med värsta jantelagen!
    Jag tycker du gör rätt annars. Låter ditt undermedvetna ta över. För det vet allt! Långt innan man vet det på ett medvetet plan.

  2. Småskrattar här när jag läser om den där kombinationen av perfektionism och jantelag – tyvärr har jag stött på sådana människor. Lyckligtvis fick jag en stor dos av motsatsen när jag studerade på Soc&kom, vi fostrades till en blandning av hybris och realism som funkar mkt bättre.

    • Min mission framöver är att undvika in i det sista att bli tvungen att jobba med sådana perfektionism/jante-människor och söka mig just till de där hybris/realisterna, för sån är jag själv :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s