Spänt i nacken (och lite julfeeling)

Lyckades motionera och sova bort den spända skallen men direkt när jag sätter mig ner vid datorn nu så blir nacken stel igen. Lite svårt då att jobba. Och vet inte hur jag skulle kunna flytta monitor + tangetbord för att kunna skriva stående. Antar att den enda lösningen är att ställa sig upp med 10 minuters mellanrum eller något sånt. Fattar inte varför detta kommer just nu, men kanske det beror på det hårda avhandlingsskrivandet hela hösten, och nu börjar olika kroppsdelar protestera.

Egentligen är det ett mirakel att jag inte fick värre spänningar efter natten, för A vägrade lämna sängen och sparkade på mig och trängde ut mig mot sängkanten hela natten. Har vaknat så många gånger under natten så det inte ens går att räkna. Var för trött också att tvinga henne till sin egen säng. Ibland ger man bara upp och försöker sova. Hoppas jag fick in en hel sömncykel i varje fall.

Men nu vägrar jag att klaga mer. Har det annars oförskämt bra. Det är ju fredag också! Och jag har inget som helst jobb att göra under helgen! Första advent är det ju på söndag. Ungarna (särskilt A den minsta) har börjat längta efter jul och njuter för fulla muggar av varje liten ritual. A vill göra pepparkakor av hamapärlor till julgranen och det tyckte jag var en bra idé. Hon tyckte också att vi skulle klippa ut tomtar i papper och hänga över fönstren. Och snöflingor ville hon också göra. Så det blir städ, pynt och pyssel i helgen.

Apropå motion: på mobilen har jag en träningsapp (Cardio trainer eller ngt sånt heter den) där man kan programmera in påminnelser att man ska röra på sig. En motionsform är faktiskt ”hushållsarbete” så programmerade in den på lördag förmiddag. Har annars väldigt svårt att komma igång med att städa, men när man väl kommit in i det är det ok (och när huset är städat och man får slappa känns det ju fantastiskt). Om man nu kan få lite poäng på sin motionsapp så kanske det också funkar motiverande. Vi ska se… men om jag kan bli av med nackspänningar och få huset i skick samtidigt är det winwin.

Bild 2013-11-28 kl. 19.38

Så här uppspelt såg A ut igår när hon lekte med Photobooth (ser ni spetskragen, det är en Lucia-dräkt; ungen julpeppar).

Planer planer

Hade ett möte i dag med en finsk författare som vill ha SF-illustrationer till sitt manus (en sorts kortroman med mycket bilder). Det går framåt, men manuset kommer att bearbetas mycket ännu. Men gillar bilderna jag har i huvudet redan och hoppas på att det går bra nästa år för honom så att vi kan slutföra projektet. Det får gärna ta tid, för egentligen har jag hela nästa år fyllt med aktivitet.

Själv kommer jag att skriva färdigt mitt eget halvfärdiga manus i januari-februari. Tänker något optimistiskt att om jag lyckades klämma ur mig c. 30 000 nya ord i juli (hade typ 5ooo före det), så borde en ju kunna klämma ur sig resten på en månad (och redigera en månad). Särskilt med tanke på att jag kommer kunna göra det på dagarna, nästan heltid (någon dag i vecka viker jag åt illustrationsprojekt, och en del finslipande och redigering på avhandlingen). Vilket sorts ordmål är realistiskt då? Vad brukar ni som kunnat skriva på dagarna klara av? En så underlig situation när man är van vid kvällsskrivandet… En enorm lyx, som jag räknar med att är tillfällig (men man kan ju alltid hoppas på och kämpa för att få fler sådana perioder).

Anyhow. Har varit spänd i skallen några dagar vilket helt klart beror på kombinationen för lite motion/trötthet. Tänker jobba hemma imorgon så att jag hinner klämma in mer pausgympa eller en promenad. Försöker stå upp alltid när jag läser, så att det är mindre sittande. Men har haft svårt igen att skapa motionstid. Inte bra alls för kroppen. Fast jag sprang till bussen i dag faktiskt! Och igår gick jag och sonen en promenad (det är så otroligt svart ute på kvällarna) och tog en turf-zon i närheten. Alltid något.

Sörjer lite över att jag sett klart mina två säsonger av Downton abbey. Måste nog skaffa fler nu. Beroendeframkallande serie, trots att den i ärlighetens namn har rätt många drag av såpopera också (folk som kommer tillbaka från de döda, missfall, evighetsromanser och förbjuden kärlek osv). Men den är en stilig och tankeväckande såpa i så fall. Så längtar jag till februari också då man kan köpa Game of Thrones säsong 3 på DVD. Har ju inte ens sett ett enda avsnitt av den.

Slut på svammelrapport. Hade bara lust att skriva nåt. Sorry.

Högskola och motivation

Svenska YLE kör en kampanj just nu vars syfte är att granska högskoleutbildningen (på svenska) i Finland. Det är ju förstås intressant för mig som är både forskarstuderande och föreläsare med jämna mellanrum.

När vi har personalmöten på min institution så diskuterar vi väldigt ofta olika problem som vi upplever med universitetet. Ett av dem är det här med motivation som Olav tar upp här. I konstvetenskap har det redan länge varit svårt att få mycket sökande, och det är bara några enstaka studenter som är motiverade redan i början. Vissa vaknar upp under eller efter första året, men med det väldigt låga studentantal som vi har på ÅA för tillfället finns det inte riktigt utrymme för en enda som faller av.

Konstvetenskap är helt enkelt inte ett särskilt trendigt ämne, men samtidigt finns det många som ändå intresserar sig för konst. Det är paradoxalt. Problemen har säkert mycket att göra med den allmänna trenden att humaniora värderas lågt. Folk tror att man blir arbetslös om man studerar ett humanistiskt ämne. Men faktum är att HF har ett väldigt lågt antal arbetslösa alumner. Och inom konstvetenskap får så gott som alla jobb, många inom museibranschen. Så man skolar sig verkligen inte alls för arbetslöshet eller ett jobb i ”korvkiosken” som någon kommenterade till en av YLEs artiklar.

Hela diskussionen känns märklig när man själv gått igenom utbildningen. Snart är jag dessutom så långt utbildad som det bara går (om jag nu inte får psykbryt och inte klarar av att redigera avhandlingen i december). Jag kan bara säga att även om min största önskan som 20-åring var att gå en utbildning i bildkonst (fast jag t.o.m. hoppade av en som jag upplevde inte gav tillräckligt mycket) så har jag haft enormt mycket nytta av en humanistisk utbildning. Jag tänker ju jobba som författare och illustratör i framtiden, eller det har jag ju redan gjort i några år nu. Men den som vill skapa bilder som yrke har enormt mycket nytta av att kunna konsthistoria. Och som lite reklam för HF: det är en perfekt utbildning om man vill jobba med skapande eller skrivande. Tror nästan att alla kulturämnen lämpar sig fint som författarutbildning.

Sen det här med motivationen. Jag försöker sätta mig in i hur det kunde vara att vara 19-20 igen och vara osäker och förvirrad. Men det är svårt, för jag var själv inte särskilt osäker när jag började studera. Jag hade jobbat ett år och haft gott om tid att tänka på vad jag egentligen ville jobba med, och jag bytte utbildning efter första året av studier för att komma mer rätt. Sedan tog jag vad som erbjöds och studerade faktiskt färdigt på 4 år, precis när mitt studiestöd tog slut. Så jag är kanske helt fel person att tala om motivation, för det är och har inte varit ett problem för mig egentligen (sen är mina regelbundna avhandlingsmotivationsneuroser en helt annan sak, men dem har jag ju faktiskt jobbat mig igenom och klarat av).

Så hur fixar man det här? Å ena sidan tycker jag att det måste få finnas utrymme att göra misstag. Att vara tvungen att veta precis vad man ska göra med livet i tonåren är inte helt rimligt. Men å andra sidan finns det vissa resurser i samhället, och det är nu bara den krassa verkligheten att var och en är tvungen att ta ställning till hur den ska klara sig ekonomiskt, och att jobba är ju en förutsättning för det. Men jag tror att alla ungdomar är väldigt medvetna om att de behöver ett jobb. En del verkar bara inte förstå utbildningens roll i att få ett jobb. Det är därför jag har så svårt att förstå omotivationen, man har ju en enorm press på sig att bli utbildad. Är inte det tillräckligt med motivation?

Men det är ju lätt för mig att säga som faktiskt är intresserad av att lära mig nya saker hela tiden, och inte bara för att få jobb, utan för att det är roligt. Det är ett nöje och ett stort privilegium att få utbildning. Tror nog att en del av lösningen på motivationsproblemet är att lyfta fram dessa positiva saker snarare än att tala om tvång och piskor och kriser…

(Nu måste jag ta mig i kragen och fortsätta redigera text. Har inte så stor lust, men tanken att snart få vara färdig är väldigt lockande…)

Barocka tankar

Ibland måste man lyssna på lite Bach för att lyckas jobba. Har Goldbergvariationerna i lurarna nu på jobbet och det funkar både lugnande och ger fokus.

Fast man får också lite lust att gå omkring och vifta med händerna som Hannibal Lecter i sin bur i Silence of the Lambs.

Jag har faktiskt läst alla de där böckerna om Lecter också (skrivna av Thomas Harris). Mycket spännande. Men det jag minns bäst var hur han förklarade att Lecter lyckades få ett perfekt minne: tror att det var att han tänkte metaforiskt, att hans hjärna var som ett stort vackert hus, och när han observerade något stoppade han in det i ett visst rum i huset. Så funkar ju inlärning, även om man inte har så tydliga bilder av processen. Man har en färdig struktur som man kan stoppa in den nya informationen i, den får en kontext. Det svåraste är att bygga helt nya strukturer i hjärnan.

Intressant annars den där blandingen av bildning och intellekt och galenskap hos den karaktären. Lecter är ju verkligen en mycket minnesvärd mördare. En välskriven fiktiv person. Det viktigaste för honom var visst artighet och de oartiga måste dö. Det är spännande hur författaren lyckas göra honom till en antihjälte. Läsaren får varma känslor för ett totalt monster. Något att tänka på när man skriver själv.

Men nu skriver jag inte om mördare utan håller på och reviderar mitt stycke om språkstriderna i Finland. Saker och ting faller på plats i avhandlingen, äntligen.

Heureka!

Kom just på hur jag ska specificera syftet i avhandlingen ytterligare. Vilket betyder att det blir lättare att se vad som ska skalas bort, och det gör förhoppningsvis texten mindre spretig.

Det var en alldeles liten detalj, några ord bara som jag lade till och bytte ut. Det var förstås något som hela tiden har funnits med, men som jag inte hade sagt tillräckligt tydligt.

Hoppas det blev lite bättre nu det här.

Ja och fyra veckor tid kvar att slipa bort slagget och lägga till några skarpa slutanalyser och resultatstycken. We can do it, yes we can.

Tror att det funkar bra det här med att rensa hjärnan totalt på veckosluten med att teckna mycket och vara ute på promenad och se på Downton abbey (jösses så jag grät igår när jag såg det där avsnittet som handlar om de sista veckorna av kriget och vissa karaktärer dör och andra överlever).

Smått och gott

Lite allt möjligt i en röra i det här inlägget:

Skrev en liten recension av About time till Enhörningen och den går att läsa här.

Och apropå film: jag vill verkligen se Gravity och Catching fire så snabbt som möjligt. Vi ska se när jag hinner ut på bio…

Har börjat läsa Ancillary Justice av Ann Leckie igår kväll. Redan första kapitlet var överraskande. Vi ska se hur det fortsätter.

Jag tycker att alla som kan finska och har något med barn att göra ska ladda ner den här: ”Pelikasvattajan käsikirja”. Det är alltså en handbok för vuxna som har barn i sin närhet som spelar någon form av digitala spel. Texten har en fräsch och positiv attityd till barn och spel. Det vill säga: inget moraliserande, utan bra tips om hur man kan få balans i livet och spelandet, hur man som vuxen kan ta ansvar för barnens spelande och själv involvera sig i det, och dessutom uppmuntra till att använda sin egen fantasi i samband med spelen (t.ex. göra egna spel tillsammans osv.). Skulle vara väldigt fint om den fanns också på svenska, men än så länge får jag läsa den finska versionen. Undrar om det finns något liknande i Sverige?

Ja, och i dag är det ju The Day of the Doctor. Eftersom man inte kan lita på att få se på TV här hemma när man vill så bandar jag in den för säkerhets skull. Men sonen verkar ganska ivrig redan, så kanske det blir av att se den tillsammans 21.50 på YLE 2.

Och annat trevligt att vara tacksam för: jag steg upp först halvtio och kände mig utvilad och glad, vi var inne i stan med ungarna och tittade på julöppningen, D lagade en sjukt god middag, mina föräldrar var här på besök. Och imorgon är man ju lika ledig som i dag!

Ha en skön lördag!

Ideologier

Det sitter jag och skriver om just nu. Så igår kväll råkade det komma en dokumentär med Zizek (lyckades inte få till de där uppochnervända taken ovanför Z i hans namn… ett skojigt Twitter-tips förresten, troligen ett fejk-Zizekkonto, men hysteriskt roligt om man vet hur mannen pratar, kan ju faktiskt vara han på riktigt också… vem vet…). I dokumentären snackar han om ideologi, med många intressanta exempel ur filmer (Åh, varför har jag inte blivit filmvetare? Älskar att analysera film).

Hans sätt att definiera ideologi kommer också nära det jag tänkt, och borde formulera mycket tydligare i avhandlingen. Ideologier är inte ”glasögon” eller ”filter” som man ser världen igenom. Man kan inte bara lyfta av sig ideologin och sedan vara ”fri” eller ”objektiv”. Ideologier är ett grundläggande sätt för människor att vara i verkligheten, vi kan inte lyfta bort dem, men möjligen bli medvetna om vilka ideologier som präglar oss. Men enligt Zizek är detta ofta smärtsamt, nästan obehagligt.

Det är det här som verkar vara svårt att förstå för vissa som argumenterar mot t.ex. samhällsvetenskaper och genusvetenskap. De menar att dessa vetenskaper är ideologiska och därför kan de inte tas på allvar. Så klart är de ideologiska, det är ingen som förnekar det, tvärtom diskuteras det aktivt inom ämnena. Man är medveten om ideologiers inverkan på vilka frågor som anses vara viktiga inom samhällsvetenskap (eller genusvetenskap, eller humaniora). De som framför kritiken brukar sedan ofta mena att t.ex. naturvetenskaper är befriade från ideologiskt tänkande, att dessa vetenskaper är neutrala. Det är bullshit. Om vi tar t.ex. fysik. Varför vill vi veta mer om världens naturlagar? Hur ska kunskapen användas? Varför ställs vissa frågor inom fysiken? Varför är vissa områden mer intressanta under vissa perioder inom ämnet? Allt detta präglas av det sociala sammanhang som en viss vetenskap uppstår i, och i detta sammanhang finns ideologier som styr vad man uppfattar som viktigt i samhället, viktigt att få kunskap om.

Så genusvetenskap och fysik är precis lika ideologiskt präglade, skulle jag vilja påstå. Skillnaden är att i genusvetenskap gör man sig mer aktivt medveten om ideologiskt tänkande, och ifrågasätter också ofta de egna utgångspunkterna.

Men jag irrade iväg från dokumentären. Den rekommenderas varmt. Där fanns oerhörda mängder analyser och intressanta iakttagelser, den var 2,5 timmar lång. Och jag kom i säng först kl 12. Lite trött i dag alltså, men det var värt det. Man kan nästan säga att det var jobb att se den. Det första jag tänkte när jag vaknade var hur jag ska formulera det här i avhandlingen. Så dags att fortsätta jobba alltså.

Slutspurten

Fick äntligen ha mitt forskarseminarium igår och fick bra feedback som jag kan jobba vidare med. Skönt. För har verkligen varit totalt blockerad de två senaste veckorna, när jag väntat på att få feedback. Men det vi diskuterade bekräftade det mesta jag själv tyckte att var problematiskt med texten, och det betyder ju att jag har koll på vad jag gör.

Så nu känns det som om man har grönt ljus igen, och kan fortsätta. Jag har alltså c. 5 veckor kvar på mig att göra så mycket som möjligt. Troligen så spiller en del finputs in på våren (att kolla igenom språk, fixa litteraturförteckning och noter och annat sånt). Men huvudsaken är nu att få ordning på helheten innan julen. Allt det där småpetiga som man gör sist, det kräver ju inte lika mycket eftertanke, utan är mer mekaniskt, sånt som man sen bara gör. Det kanske tar tid, men det är inte lika psykiskt ansträngande. Det tycker jag i varje fall. Det svåra är att få tankarna klart uttryckta. Och det ska jag jobba på nu.

Blir säkert lite mindre nät nu då igen. Måste gå in i slutspurtsbubblan. Fokus. Osv. So here goes. *plums*