Känner igen mig…

Råkade prokrastinera lite och läsa på Yle-webben. Stötte på Evas kolumn om hennes finska-komplex. Känner verkligen igen mig i komplexet, även om min bakgrund är rätt annorlunda. Men sen finns det också en kommentar till texten som kunde vara skriven av mig – en annan känner igen sig. Om man tillåts citera ur en kommentar: ”Det som stör mest är att jag på svenska är en mycket verbal person och en stor del av min identitet är knuten till att kunna uttrycka mig belevat – en del som helt och hållet försvinner då man pratar finska.”

OK jag uttrycker mig kanske inte så belevat alla gånger, men mycket av möjligheten att kommunicera sin identitet finns i språket. Och upplever nog starkt att jag inte får fram vad jag vill få fram på finska. Det gällde särskilt när jag var runt 20 och umgicks med en helt finsksspråkig krets. Jag var någon helt annan med dem, eller jag bara blev någon jag inte var egentligen, tyst och blyg t.ex. Jag kände mig väldigt missförstådd. Det stör mig fortfarande att vissa av dem jag ännu träffar då och då inte egentligen känner mig alls för att jag inte kunde vara mig själv. I vissa sammanhang är dessutom språket viktigare, t.ex. just när folk är språkviga och fiffiga och själv sitter man där och stakar sig.

Sen måste jag säga att jag inte minns ett enda tillfälle där någon finskspråkig skulle ha påpekat något om min finska. Det var alltid mycket svårare att prata finska när andra finlandssvenskar eller tvåspråkiga var i närheten, det var för dem man skämdes mest. Och det var i finskaundervisningen i skolan som det var allra värst. Med finskspråkiga har det alltid bara gällt att kunna kommunicera och det är det viktigaste, inte hur språkligt begåvad man låter (förutom i de sammanhang där språklig begåvning plötsligt är viktigare).

Numera är jag mycket mer avslappnad när det gäller finskan. Men hur jag ska få mina enspråkigt svenska barn att börja lära sig finska är en utmaning… vi har bara finskspråkiga grannar, men ungarna är helt ointresserade av att gå ut och leka med dem (den äldsta är ganska blyg, och väldigt verbal, så att inte alls kunna kommunicera språkligt är ett effektivt hinder för vänskap, tyvärr). Och några nära finskspråkiga vänner som man skulle träffa tillräckligt ofta för att språk ska börja fastna har vi inte i Åbo. Men kanske det kommer mer motivation att lära sig så småningom. Dottern går ju i varje fall på musikskola på finska nu (men har ingen aning om hur mycket hon förstår).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s