Downton abbey

Jag är troligen den sista människan i världen som ser serien från början nu, men i dag lyckades jag se hela tre avsnitt, och ett igår också. Så nu är jag inne på säsong två äntligen. Nyss när jag såg första avsnittet av säsong två insåg jag att det var just det där ena avsnittet jag såg när det visades på TV för evigheter sedan. Då hade jag ju alltså inte sett serien alls, men den är så välskriven att ett helt lösryckt avsnitt var spännande ändå. Nu hade jag förstås hela bakgrunden och det blev ännu bättre. *snörvel*

Men bäst av allt: så otroligt skönt att ta sig lite tid att se på bra TV. Man känner ju sig så utvilad och liksom lugn inombords. Härrigud så jag saknat att se på TV. Varför ser jag inte mer? Ena barnet ser mycket på film och dominerar apparaturen. På vardagskvällar sköter man hushåll och annat, och stirrar så mycket på skärmar på jobbet att ännu en skärm på kvällen känns jobbigt. Umgås med barnen. Ibland behöver man motionera. Försöker läsa lite böcker. Försöker jobba på texter och bilder som jag inte jag göra på arbetstid. Internet. Osv.

Underbar söndag alltså. Jag och TV är fortfarande kompisar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s