Åldrande

Läste den här artikeln i Guardian Science i morse. Och den tangerade en del som jag också funderat och irriterat mig på gällande åldrande.

Artikelskribenten (som tydligen forskar om attityder gentemot åldrande) tar upp att allt yngre personer oroar sig för det yttre när de åldras och hur skönhetsindustrin förstås är delaktig i att förstora det här (massor av pengar får man in på att få folk att känna sig osäkra och i behov av produkter). Hon identifierar två sätt som åldrande representeras i kulturen (och båda sätten speglar ”gerontofobi”): det första innebär att åldrandet blir den huvudsakliga identifikationsmarkören för en människa när hen blir äldre (alla andra karaktäristiska drag suddas ut och man är bara gammal), och detta uppfattas som förnedrande; det andra sättet innebär att man förnekar åldrandets betydelse helt och har t.o.m. svårt att känna någon gemenskap med andra i samma ålder.

Den här skräcken för åldrande och gamla människor leder också till att man behandlar äldre illa. Det beror på att skräcken gör att man inte kan identifiera sig med äldre, och då avhumaniseras de. Samma sak som sker i sexism och rasism och ableism. Om det är något som skrämmer mig personligen med att åldras så är det just den här effekten av avhumanisering.

Men i artikeln tar forskaren upp ett tredje sätt som är mer ”empowering” (har inte ännu hittat någon bra svensk term för det ordet, bemyndigande säger ordböcker men det har inta alls samma ton). Att man ser på ett annat sätt på åldrande: det är något som sker hela livet, inte bara från 30 framåt; att det finns både fördelar och nackdelar med att bli äldre, precis som det finns för- och nackdelar med att vara yngre; att ungdom inte automatiskt innebär mer lycka eller vitalitet osv. Det här är ju sånt som man vet – hoppas jag. Eller kanske inte alla vet det? Kanske skräcken är möjlig för att i kulturen som helhet glöms det här bort?

Min egen erfarenhet hittills (som ju inte är särskilt lång, fyller 36 i mars) är att det är just precis så: det finns bra saker och dåliga saker med alla åldrar. Jag vantrivdes i mig själv som tonåring och då kan det ju bara bli bättre när man blir äldre och t.ex. slutar bry sig om vad andra tycker om ens utseende eller person. Det är en enorm lättnad faktiskt att bara vara och skita i skönhetsideal t.ex. Rekommenderas. Men så klart oroar jag mig lite för kroppen, hur mycket man orkar, om man ska få vara frisk osv. Men unga människor kan också vara sjuka. Nu som äldre inser man kanske behovet av att ta hand om sig själv mer för att effekterna av att inte göra det är tydligare och snabbare. Man känner sig själv bättre och vet vad man behöver göra för att må bra.

Förra året tänkte jag en hel del på ålder i samband med föräldraskap. När man får barn och hur gammal man är, och hur gammal jag vill vara om jag ska ha ett tredje barn osv. Jag tror t.ex. att jag inte skulle vilja ha barn mer efter 35-36 års ålder. Men varför tror jag så? Det har något att göra med att jag inte litar på att jag orkar mer sen. Att jag är rädd att kroppen inte ska hålla. Men nu när jag kommit till vecka 21 i graviditeten känner jag ingen skillnad alls från de tidigare graviditeterna, tvärtom har jag varit väldigt pigg och nöjd. Vi får se på våren ifall det blir besvärligare i slutskedet än tidigare. Så kanske jag bara har haft någon slags undermedveten kulturell åldersskräck som inte har med min egen kropps verkliga kapacitet att göra? Vem vet.

Hur som helst tycker jag att det är spännande att tänka på ålder. Har märkt olika attityder hos människor i närheten, t.ex. förnekandet av åldrande kan jag se hos vissa närstående, medan andra inte verkar bry sig det minsta om man talar om deras ålder.

Hos mig själv kan jag se att jag krisat över att inte få vara yngst eller höra till de yngre mer, vilket jag tror har att göra med att jag är ett minsta syskon och har alltid njutit av att få sträva till de äldres nivå så att säga, och få bekräftelse av äldre personer. Det är en sorts mognadsprocess att inse att man är mer i mitten av ålderskalan nu än tidigare, och att man inte mera kan se sin ungdom som en fördel eller en ursäkt. Samtidigt har jag ju förhoppningsvis många år kvar att leva. Men jag kan inte ta det helt lugnt heller och lita på att jag kan göra vad jag drömmer om när jag är äldre, för litar inte alls på att jag ska bli gammal (alltså få leva länge). Och det är nog ett resultat av att ha en kronisk sjukdom sedan 24 års ålder. Jag vet att man inte vet hur mycket tid man har. Då uppstår någon slags drift att göra allt så snabbt som möjligt. Men kan inte säga att jag ser det som något hemskt, det är bara är så för mig. Det är den attityd till åldrande som jag bara har och kan inte komma undan. Samtidigt gör den attityden också att jag ser åldrande som ett privilegium (och antagandet att man ska få leva länge är också ett sorts privilegium). Om man får bli gammal är man ju bland de lyckligt lottade! De som fick mer tid på sig att leva…

2 thoughts on “Åldrande

  1. HURRAA! skriker jag. Lajitoveri. Nån annan med människor i kroppen!
    Nu ska jag läsa färdigt på din blogg, har inte läst här på en tid, men nu ska jag insupa allt. HURRAA!! Och i maj. Perfekt.

    • Haha! Fast på hösten har jag bara skrivit av mig jobbångest… men nu blir det nog mer bebisspark och konst istället. Väldigt mycket trevligare grejer tycker jag.
      Jag läser också ivrigt allt om ditt februaribarn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s