120 dagar kvar

enligt min gravidapp (det betyder vk 22+5). Roligt att det finns gravidappar nu, och att jag har en telefon med appar, i motsats till år 2008 när det var aktuellt senast. Appen säger också att det är 57,1 % av graviditetstiden som gått.

120 dagar kvar och jag går redan nu omkring som en vaggande pingvin med ett ägg mellan benen… Hur ska det riktigt gå det här? Förra gången blev jag i och för sig stor snabbt just den här tiden. Mellan vecka 20 och 30 alltså. Sen var det inte så mycket förändringar de sista 10 veckorna, förutom att magen sjönk och det blev trängre längre ner (och inte uppe vid magsäcken som nu).

Ja förresten varning för gravid/kropp-detaljer i det här inlägget. Den ointresserade kan sluta läsa. Fast nu har jag redan lurat er att läsa lite, muhahah!

Börjar lära mig nu vad bebis har för dygnsrytm, dvs när hen är vaken och rör sig och när det är stilla. Det är aktivitet på morgonen när jag stiger upp. Lite då och då under dagen när jag sitter stilla. Och speciellt mycket när jag lägger mig ner för att sova. Då är det gymnastiktimmen där inne.

Det där att känna rörelser gör alltid att jag har lättare att föreställa mig att det faktiskt är möjligt att jag ska få hålla i en bebis sen senare. Och den känslan är ju mycket trevlig. Det som sedan oroar en mer är (förutom alla risker och komplikationer och möjliga sjukdomar osv) det här med hur allt det praktiska ska gå till sen, hur alla ungar ska komma överens, har vi alla saker som behövs (för vi har ju gett bort en del grejer), kommer man att vara helt slut? Men egentligen tänker jag inte så hemskt mycket på det. Det blir som det blir och man löser diverse problem sen när de kommer. Eftersom jag redan fått två ungar tidigare så vet jag ju att det finns både det fina, det jobbiga och det fullständigt vardagliga, och allt kan blandas i en och samma stund eller situation.

När vi väntade tvåan oroade jag mig för hur det skulle vara med kärleken, kan man älska så många barn på en gång, tänkte jag. Man var ju alldeles fylld till bredden av kärlek till den första. Tänk om man inte klarar av att ge båda all den uppmärksamhet och närhet de behöver. Men nu vet jag att fler barn inte innebär att man har mindre kärlek att dela på, tvärtom så blir det mer. Kärleken växer och man växer också själv. Otrolig grej det.

2 thoughts on “120 dagar kvar

    • Samma här med sovandet. Vaknar alltid när jag måste vända mig, men somnar lätt om (och det här gör ju att man minns 2-3 drömmar per natt också! Borde skriva upp dem mer… de är spännande). Och det känns i musklerna, ansträngningen… Nästan som att man sysslar med ett flera månader långt träningspass.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s