Det blir en rysare

Var alltså på extra ultraljud i dag för att kolla läget med moderkakan. Kanten är bara 4,1 millimeter från livmoderhalsen! Så de ska kolla på nytt om en månad i fall den skulle ha vandrat uppåt lite till. Det är nämligen väldigt nära… men läkaren sa inget ännu om var man drar gränsen för ”för nära”. Däremot sa han: börjar det blöda ska ni åka in till förlossningsavdelningen direkt. Gulp. Fast antar att det var ett gott tecken att livmoderhalsen såg mycket bra ut. Tolkar det som att den verkar ”hålla tätt” ett bra tag till. Dessutom är bebis i sätesläge nu, men det hinner ännu ändras av sig själv. Fast läget ska också kollas vecka 33. Annars var allt bra med den lilla, alla mått var bra. Hen lär väga 1,3 kg nu vilket är normalt för veckorna. Men ändå tyckte läkaren att jag borde gå på sockerbelastningstest för säkerhets skull. Var på ett med första barnet, men det är redan 9 år sedan (och hade inga höga sockervärden då). Ville helst slippa, men om de nu rekommenderar så… bara så störande det där att sitta på labbet i 2, 5 timmar och dricka en massa märklig läsk och ge mer blodprov. Hoppas nu sockervärdena är normala i varje fall. Behövs liksom inte fler ”komplikationer”.

Ja och järnvärdet var lågt, 116. Brukar annars ha över 140. Så inte så konstigt att jag känt av det. Har alltså nu också inhandlat järntillskott i droppform, som ska vara bättre för magen än tabletterna.

Känner på något vis att jag måste mentalt förbereda mig för att det också kan bli planerat snitt, även om det fortfarande inte alls är uteslutet att jag kan föda vaginalt. Men man måste liksom vara beredd.

Hursomhelst. Är hemma med magsjuk A i dag. Hon började kasta upp igår kväll precis när jag skulle somna kvart över tio. Sen måste alla sängkläder sköljas av och sättas i tvättmaskin. Barnet fick sova bredvid mig och jag låg beredd med en hink. Stackarn hade inget mer att kasta upp ungefär 2-3-tiden. Efter det kunde jag sova lite bättre. Men har alltså sovit hela natten i små små snuttar, och vaknat till av minsta lilla suck. Så nu lider jag av trötthet + kräksjukeparanoia, men vad annat kan man göra än se till att tvätta händerna hela tiden (vilket är plågsamt när man har så torr hud att den spricker). Nu sitter A på soffan och ser på Barnkanalen. Jag får ingen mat i henne, hon dricker lite saft, och gnagade lite lite på en äppelbit. Hon har inte spytt mer, men nu verkar hon istället febrig. När man frågar hur hon mår svarar hon alltid ”bra”. Voj liten.

Men på en mer positiv not: vi beställde HBO Nordic, så nu kan jag se GoT i april! Och Girls ska jag se! Och en serie som heter True Detective. Det firar vi med den andra trailern för GoT säsong 4:

Mera om internet

Skrev ju på måndag att jag kände mig frånkopplad från (jobb)verkligheten pga hade varit mindre på nätet under helgen. Och i dag stötte jag på denna debattartikel (som egentligen är ett par år gammal, men alldeles aktuell). Äntligen nyanserat och kritiskt skrivet om vad forskningen säger om ”internetberoende”. Forskningen säger enligt skribenten ytterst lite av värde.

Själv blir jag alltid lite irriterad när någon förbigående dömer ut ymnigt nätanvändande som farligt eller fördummande, eller något liknande. Det är kanske oftast folk som inte gillar att använda nätet så mycket som har den åsikten? Man måste faktiskt inte tycka att det är kul att använda nätet heller (men däremot blir det allt svårare att undvika att använda det för olika vardagsuppgifter).

Gjorde ett test för en tid sedan där man kunde kolla ifall man var nätberoende. Tror det fanns på en svensk dagstidnings webb. Blev störd på frågorna redan från början. Minns inte om testet sa att jag var beroende, tror inte det (men frekvent användare är jag ju). Vad innebär det t.ex. att sköta arbetskontakter via facebook eller e-post? Jo, man måste ju kolla om man får svar, och man måste svara själv. Är det ett beroende? I så fall ett beroende som är lika allvarligt som att vara tvungen att gå till sin arbetsplats för att få sitt jobb gjort och sedan få lön.

Men beroende skulle jag inte säga att jag själv är, för känner inte någon större ångest ifall nätet av någon anledning inte funkar eller om jag inte har tillgång till det (tillfälligt). Särskilt inte om jag annars är ledig och inte måste sköta några ärenden. Lite tråkigt skulle det kanske bli i längden att inte ha någon kontakt till sina kompisar (men skulle väl få börja skriva brev för hand då, och typ ringa… men gillar inte att ringa med telefon).

Måste bara citera ur artikeln (skriven av Daniel Kardefelt-Winther):

Att Europeiska Kommissionens nya rapport om internetberoende antyder ett samband mellan datorspel och internetberoende är inte förvånande, eftersom mätinstrumentets utformning innebär att allt en individ tycker är roligt och värt att spendera tid på – det vill säga alla former av fritidsintressen – kan klassas som potentiella beroenden. Beroendestämpeln har i det här fallet inte någon validitet utan är ett resultat av instrumentets utformning och forskarnas utgångspunkt. Att olika samhällsaktörer har på sin agenda att stämpla vissa fritidsaktiviteter, men inte andra, som beroendeframkallande är mycket märkligt.

Det pågår ingen debatt om bokberoende, sportberoende, festberoende eller musikberoende, men om dessa aktiviteter undersöktes med samma negativa utgångspunkt som datorspel så skulle troligtvis liknande samband hittas.

När blir det roliga ett beroende? Bra fråga! Att det första min dotter för tillfället gör när hon vaknar är att sätta sig i soffan med en bok att läsa (hon ljudar sig genom rubriker med stora bokstäver) det väcker endast stor glädje i mig. Hon verkar tycka att det är roligt, men det finns också en viss besatthet i hennes beteende. Igår när hon äntligen vågade testa på Minecraft på vår PS3 och jag såg hur lycklig hon var, det ger mig faktiskt lika stor glädje. Men jag vet att omgivningen skulle värdera hennes läsande mycket högre. Men de två sysselsättningarna behöver ju inte ta ut varandra! Samma dag pratade hon om hur hon längtar efter att få lära sig spela ett instrument. Igen en fin sak.

Man kommer slutligen alltid fram till att det man gör i livet behöver vara i balans, och att det aldrig är bra att göra en sak så mycket att den sprider sig ut över sådant kroppen behöver för att vara frisk eller sådant individen behöver göra för att fungera i ett samhälle. Jag har svårt att ta till mig det här att vi ska vara extra rädda för nätet, eller för digitala spel. Det finns positiva och negativa sidor av allt – nätet kan både få mig att sitta upp för sent på kvällen och få mig att inspireras att gå ut på promenad och sköta kroppen. Men ska man forska om det så krävs det nog att man är medveten om olika fördomar förknippade med digital eller visuell kultur.

Effektiv dag…

På förmiddagen jobbade jag på en logo. Kom fram till en idé som borde funka, men det krävs lite slipande ännu (det ser rätt fult ut för tillfället, vissa element måste förbättras). Det får ligga en dag nu så jag får lite distans.

Här är en liten sidoprodukt/skiss till den logon:

aboslott

Sen ritade jag fejs och händer till damtidningen igen. Den här gången får vi lära oss hur man applicerar ögonkräm korrekt…

Och till sist hade jag en dryg timme tid att skriva. Satte på min skrivplaylist på Spotify och tvingade mig själv att ta tag i det där jäkla slutet, som jag skjutit upp på i en vecka… Och nu är det skrivet. Blev kanske inte så himla bra, men hej! REDIGERING. Det finns text att redigera. En text med början, mitten och slut. Det finns knappt 61K ord att börja slipa och pussla runt med. Har ingen koll på om jag skrivit något vettigt alls, men det får vi se när jag börjar läsa igenom… Hu. Lite skrämmande att gå tillbaka igen. Men också spännande. Också väldigt skoj. Nu (alltså fr.o.m. imorgon) ska det bli bättre text.

Tredje tredjedelen

Igår gick jag tydligen in i tredje trimestern, som det heter på gravidspråk. Drygt 70 % av tiden har gått och är i graviditetsmånad 8. Bebis lär väga runt 1,3 kg och är 37 cm lång.

På torsdag ska jag på ett extra ultraljud för att kolla att den lågt liggande moderkakan inte täpper till utgången.

I Sverige passade jag på att äta blodpudding för järnvärdets skull. Svensk blodpudding är mycket godare än de blodplättar man kan köpa här i Finland. Önskar att någon skulle importera den där svenska puddingen.

Det står i gravidappen att man inte ska glömma att äta mellanmål. Så nu ska jag äta flingor. (Eller flingon som A brukar säga).

Hej måndag!

Igår kom vi tillbaka från en kort Sverigeresa (hälsade på brorsa + familj) och alla var helt utslagna efter båtresan. Har alltid svårt att sova på båten, men nu var det omöjligt: det kom tobakslukt ur ventilationssystemet (vilket gjorde mig nervös), det gungade på Ålandshavet (vilket gav mig en känsla av klaustrofobi), när vi stannade i Långnäs skakade allt och oväsendet var olidligt (vilket var irriterande). Hade ont i höfterna och det var besvärligt att vända sig i  den smala sängen. Jag vet inte om jag sov eller inte, låg och tänkte, men vissa tankar var mer drömlika så måste ha flutit av och an mellan vakenhet och sömn men aldrig nått djupsömnen. Jag måste ta två tupplurer igår och minstingen sov 14 timmar förra natten (vi fick inte upp henne från den sena tuppluren)! Men det kändes skönt att vara ganska nätfrånvarande. Fast tror att det också ledde till en stark overklighetskänsla den här morgonen. Vad är det man håller på med nu igen? Alla arbetskontakter jag har är ju via nätet, så det är kanske inte så konstigt att jag kände mig lite löst flytande utan nätet… Man skulle tro att det är tvärtom, att verkligheten är utanför nätet. Men där kan jag direkt krossa den stereotypen. Min jobbverklighet är i datorn.

Har massor av roliga arbetsuppgifter att dyka in i, men måste snabbt blogga igen så man kommer back on track! Har redan fixat: scanna och maila skattekort, maila uppdragsgivare, köpt akvarellpenslar till PS (den här killen tillverkar himla bra digitala penslar), kollat momsregler. Nu ska jag ta tag i en logo som jag ska ha färdig på fredag. Damtidningen vill ha nya bilder på torsdag. Och i slutet av veckan ska en annan illustration också vara färdig (eller iaf första versionen). Så det blir en riktig illustrationsvecka det här.

Har fortfarande det där allra sista kapitlet i bokprojektet kvar att skriva, men har flyttat hela manuset till Word nu för att få en annan typs överblick. Råmanuset blir alltså runt 60 000 ord, men tror att jag får lov att fylla i mer ”kött” när jag redigerar. Så tippar ändå på att det blir 70K slutligen. Eller vi får se. Kanske det hålls avskalat ändå? Hade inte trott det, men tydligen är mitt sätt att skriva litterärt ganska avskalat. Är inte alls någon mästare på långa, frodiga beskrivningar. Vill att det ska hända saker hela tiden, med så enkla medel som möjligt… Under resan kom jag också på en superbra idé vad gäller illustrationer till boken (eller idén känns superbra nu när jag ännu bara har den i huvudet, heh).

Förlossningar, smärta och skador

Läste också det där inlägget som fick stor spridning för någon vecka sedan av Blixa. Och nu senast Hannahs inlägg. Båda mycket bra på sina egna sätt! Och viktiga saker att ta upp. Men när jag läser kommentarer till inläggen blir jag också lite oroad. Jag vill inte att en diskussion som denna ska leda till att fler blir rädda. Rädsla är inte bra om man ska föda vaginalt, men samtidigt är det viktigt att man känner till fakta och risker förstås.

Men först: det är ett ENORMT problem att man inte tar kvinnors hälsoproblem och smärta på allvar, att man inte satsar mer på forskning för att lösa en del av dessa problem (eller nu vet jag faktiskt inte hur mycket pengar som läggs på sådan forskning, vet någon?), så klart ska man göra allt för att kvinnor som föder barn ska få det som de vill och behöver, och så klart ska ingen skuldbeläggas för att den t.ex. använder olika metoder för att stilla smärtan. Det finns heller inget att skämmas för om man får kejsarsnitt*. Det är också problematiskt att man talar om ”naturliga förlossningar” versus … vaddå? Inte naturliga? Vad är inte naturligt? Det är helt enkelt ett dumt uttryck. Man borde istället tala om vaginal förlossning t.ex. med eller utan anestesi eller liknande mer specifika termer.

Men alltså det som gör mig oroad: att vissa t.ex. blir väldigt rädda för att föda barn pga alla möjliga risker som tas upp. Ja det är riskfyllt att föda barn. Jag är själv orolig för att få skador. Man utsätter sin kropp för en risk (men jag upplever förstås att det är en risk värd att ta, annars hade jag inte velat föda fler barn). Men det finns olika sätt att minska dessa risker: t.ex. att förlossningar får ta tid och inte hetsas fram. Nu kan jag inte så mycket om olika metoder, men jag har lärt mig en sak som åtminstone gäller för mig själv. Jag vill ha så lite mediciner som möjligt för att då kan jag följa kroppens egen rytm i födandet, känna av vad jag behöver göra, och ge kroppen tid.

I min första förlossning, som gick oerhört långsamt, fick jag kl 2 på natten (efter att ha öppnats 4 cm på 16 timmar) valet att ta smärtlindring (men det var för sent med epidural) och sova över natten, eller ta oxytocin för att påskynda värkarna. Det var helt upp till mig själv, får jag påpeka, att välja. Kände ingen press från någon annan. Jag var otålig och ville få det hela överstökat, så valde oxytocinet, vilket ledde till att jag  öppnades 6 cm på en timme och bebisen flög ut som en kanonkula med några minuters krystvärkar. Har foton på mig själv tagna precis efter det, och jag ser ut som om jag blivit överkörd av en lastbil. Det var värkar som kändes som ”jag kommer att dö nu”. Jag sprack lite, och måste sys. Men som tur läkte dessa stygn bra, och hade inga skador på musklerna vid analöppningen (nu när jag tänker på det i efterhand kan man inte annat än vara ENORMT tacksam för att ha tur med här, läkarna kunde kanske ha informerat mig lite mer om riskerna med att ta oxytocin…).

Förlåt vill inte skrämmas, men här kommer den trevligare upplevelsen: Den andra förlossningen fortskred väldigt bra. Särskilt för att jag fick bada. Tänk om jag hade fått bada i den första… kanske oxytocinet inte hade kommit på fråga då alls första gången? Men det är en resursfråga. Det råkade finnas ett rum ledigt med ett badkar. Det ska inte få vara så, det får inte bero på tur eller otur. Men varmt vatten, lugn och ro, tillit osv, det fick förlossningen att gå fram helt av sig själv. Öppningsvärkarna var smärtsamma, men de kändes ”rätt”, inte mer än vad jag kunde klara. Visst gör det ont, men det är en smärta som man vet leder åt rät håll (att öppnas), och det hjälpte mig mycket att yla in i en lustgasmask. Ja och lustgas gillar jag. Främst för att det fick mig att tänka mer på andningen. Lite smärta i de värsta topparna kanske den också tog bort. Och när krystningsvärkarna kom fanns ingen smärta mer, då kände jag bara någon slags magisk eufori (endorfiner!). Men huvudsaken: kände mig trygg och säker i mig själv, även om jag inte hade ”intellektuell” kontroll över situationen. Men man litar på sin kropp när man kan känna vad som sker i den. Förutom att känna till vad som sker rent anatomiskt så borde man ”lära ut” mycket mer om denna trygghet, tillit och avslappning på förlossningsförberedelser, men det gör man inte… Det är klart att man känner oro och nervositet, rädsla, vissa mer än andra, beror ju på ens personlighet. Men då borde de som är väldigt rädda få mycket mer hjälp med detta. Och man borde ha alla möjligheter och resurser till hands som hjälper till med avslappning och att föderskan ska känna sig trygg. Det handlar om känslor när man föder barn. Kroppens egna hormoner hjälper förstås till, men hormonerna påverkas också av situationen runt omkring.

Så nu när jag förbereder mig på förlossning nummer tre har jag några önskemål som jag vet fungerar för mig: badkar, lustgas, gärna en gungstol att sitta och vagga i, tid och lugn och ro, en tyst snäll person i rummet som ger mig saft att dricka (pappan är bra på det här). Det enda jag oroar mig för är att inte få badkaret. Får fundera ut andra metoder att skapa lugnet då, kanske duscha hemma före eller något. Stanna längre hemma… vet inte. Jag är personligen rätt bra på att handskas med den här osäkerheten, nu när det är tredje gången. Vet vad jag vill och behöver. Men för förstagångsföderskor kan man ju rekommendera t.ex. en doula (för alla andra också naturligtvis), men själv upplever jag att jag inte vill ha några fler personer i närheten.

Får jag skador den här gången så hoppas jag verkligen att jag ska få hjälp med dem så snabbt som möjligt. Ett sätt att motverka detta att man går omkring i veckor och år med skador är att prata om dem och kräva saker av sjukvården. Det är inte det lättaste, är själv en sån där väluppfostrad typ som håller tyst och lider utan att vilja besvära andra. Men vi är ju rätt många kvinnor (både de som inte fött barn och har fött barn kan ju ha smärta och problem), och om några talar ut och börjar kräva mer, så gör man det möjligt för alla att kräva hjälp.

(Jag skulle ju inte blogga, men måste bara skriva om det här… nu är barnen här hemma rastlösa och har spelat Minecraft för länge)

*Men personligen är jag mer rädd för snitt än att föda vaginalt, och skulle ärligt talat också känna mig snuvad på konfekten, för att föda barn (när allt går bra!) är en så enormt fantastisk upplevelse att jag skulle sörja över att inte få uppleva det igen… men man har förstås inte alltid möjlighet att välja, och det får man också lov att acceptera. Det här är alltså mina helt personliga känslor kring saken.

Sportlovsveckan

I dag är jag hemma med ungarna. Ja, hela veckan faktiskt. Får dra ner lite på bloggandet, för sitter och smygjobbar medan barnen springer omkring här i bakgrunden. Tur att man är bra på multitasking. Håller precis på att laga kycklingsås samtidigt som jag kommunicerar med supporten på webbhotellet för att fixa med en webbsida.

Och om en vecka är jag inne i tredje trimestern. Pust. Tittade på min magprofil igår och tyckte det såg enormt ut. Att bebis ska växa ännu i 12 veckor känns lite svårt att föreställa sig. Antar att man blir större pga det är tredje gången (eller så var jag möjligen lite tjockare från början den här gången, krhm). Men börjar vara riktigt ansträngd i ryggen av att gå och stå. Måste vila mycket. Och måste fixa mer järn i kroppen också… När jag vänder mig på natten gör det ont i höfterna. Måste sova med en kudde mellan benen. Kan inte ligga på rygg, mycket obehagligt. Man märker hur ofta man måste plocka upp något från golvet nu, eftersom det också är jäkligt obehagligt. Får sammandragningar om jag böjer mig fram, om jag går för snabbt eller går upp för backar. Ibland kommer de utan någon särskild orsak också. Sånt på gravidfronten alltså. Längtar till maj.

Men roliga grejer! Dottern har blivit riktigt intresserad av att läsa. Hon sitter för sig själv och ljudar ur böcker med stora bokstäver. Det går riktigt bra! Vissa bokstäver kan hon inte så bra ännu, särskilt om det är små bokstäver. Nu läser hon pratbubblorna i böckerna om Familjen Monstersson om och om igen. Hon verkar väldigt motiverad plötsligt. Men nu är det alltså dokumenterat: hon lärde sig läsa själv när hon var 5,5 år.

Tar alltså en liten minipaus nu, och bloggar igen på söndag!

Sett mer film! Och funderar på LEGO, konst och kommersialism

På Enhörningen finns nu min recension av Her.

Och i dag var jag med hela familjen och såg LEGO-filmen. Den var ju riktigt rolig och fiffig (fast takten var rätt hysterisk). Läste detta på svt:s webbsida för någon dag sedan (citatet nedan är från artikeln).

Och så nu då, med LEGO®-spektaklet: Där produkten tagit över helt. Där den ÄR filmen. Vi har sett det förut, med ”Transformers”, men detta är så vitt jag vet den första gången som vi dessutom ser ett varumärkes-R i titeln. Det är 100 minuter reklam, direkt riktad till små barn. Dessutom sådan som vi ska betala för, och förväntas recensera.

Min tanke då var: jaha duh? Det känns inte som en så värst djupsinnig observation att säga att LEGO-filmen handlar om ett varumärke och sen vara lite sur över det. Produktplacering skulle jag däremot inte kalla det här fallet, eftersom det antyder att filmen handlar om något annat än själva produkten, och sedan har man synliga märken som placeras i filmen. LEGO-filmen är ju mycket mer av en lek med varumärket, till och med en rätt intressant analys av vad LEGO är och leksakens betydelse.

Och 100 minuter reklam… nja. Alla de barn och vuxna som ser filmen vet redan var LEGO är och har ett intresse för dessa leksaker, men så klart är det ju ett sätt att skapa nya varianter av produkten att sälja. Jag skulle själv definiera ”reklam” på ett sätt som inte riktigt passar på just den här filmen. Men det är ju intressant att gränserna här blir lite diffusa.

Hur kommersiella får leksaker eller filmer vara innan de blir ”varumärken”, ”produkter” eller ”reklam”? Finns det leksaker eller filmer som inte är kommersiella alls? Vad innebär det att ”konstnärliga verk” är säljbara eller är kopplade till konsumtion? När är barns lek för kommersialiserad?

Om man nu ska ge leksaker åt sitt barn, eller se filmer som är animationer av dessa leksaker, så känns det som om LEGO är bland de bättre produkterna. Filmens budskap är dessutom att fri lek och kreativitet är bra saker. Det känns inte helt fel.

Men så klart. Det är plastsaker som förpestar världen. Men är alla plastsaker av ondo? Är de också dåliga när de ger glädje och ger möjlighet till lek? Tycker man kan komma åt ganska intressanta dilemman när det gäller konst, kreativitet och det kommersiella här.

Jag tänker mycket själv på vad det är jag egentligen vill sälja. Jag är i princip tvungen att som illustratör (men också författare, man säljer böcker trots allt) tänka på det, eftersom jag inte kan klara mig utan inkomst. Men vad säljer man åt vem? Måste man alltid sälja något? Finns det andra sätt att tjäna sitt uppehälle? Troligen inte, eftersom jag måste anpassa mig till det kapitalistiska systemet. Fast man kan ju alltid börja odla sin egen mat och bli självförsörjande och bo ute i skogen eller nåt. Förutom att det vill jag nog inte. Och då får man lov att tänka på vad det är för produkter man kan stå för. Produkter som inte orsakar skada, utan snarare sprider något positivt.

Om jag återkommer till LEGO: det är åtminstone en rätt vettig leksak, även om man kan vara kritisk mot hur de efter 80-talet har riktat sin produkt och ”könat” den. Men jag har varit väldigt belåten över att sonen t.ex. gillar LEGO Friends lika mycket som andra serier, och alltså inte verkar uppfatta att den är könskodad och riktad till flickor (eller är den egentligen det? man undrar ju när han inte tycks bry sig, det är fint att han grumlar till mina egna sätt att läsa av världen). Filmen tycker jag har drag av att man försöker tänka lite mindre könsuppdelat. Det finns en tuff hjältekvinna i filmen, men samtidigt antas det att det är pappan och sonen som gillar att leka med LEGO. Men de motar den stereotypen i slutet med att introducera en lillasyster som också leker med LEGO, även om det är Duplo (eftersom hon är liten). Annars är filmen ett ljuvligt kaos av färggranna figurer och stereotyperna liksom slukas av det glada och hejdlösa berättandet…

Superbra idé: #10xfeminism

Onekligen-Lisa är ju en hejare på att hitta på listor!

Ska nog ta och svara på dessa, men kanske med modifieringar.

Här är listan:

1. Det här är feminism för mig…
2. Det här är feminism inte för mig…
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
9. Så syns feminismen i min vardag
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Mycket svåra frågor i vissa fall, så måste tänka efter lite, eller inte så lite. Jag kanske hoppar över vissa också.

Läste faktiskt det där inlägget från den kända bloggaren som jag vanligen aldrig läser, och tänkte ”?” och hade ungefär samma reaktion som ponks-Lotta. Så bisarrt idiotiskt alltså. Och det är synd att fördomar sprids bara för att skribenten vill provocera och få mer läsare… det är oetiskt faktiskt. Riktigt äckligt. Men har också lagt märke till att många skrivit ”mottexter” på olika sätt.

Men den här listan tycker jag är ett av de mer konstruktiva sätten att ta ställning. Hoppas det är många många många som skriver sina egna svar!