Matematik och kön

Här är en intressant artikel i DN. Tänker främst på det som står i texten om matematik och begåvning och kön. Det får mig att tänka på hur jag själv förhållit mig till matematik som barn. Jag gick ut nian på högstadiet med vitsordet 10 i matematik (för eventuella svenska läsare, vår skala gick från 4-10, 4=underkänt, 10=bäst). Minns inte alls några svårigheter med att nå till den nivån, det var ju bara att hänga med i undervisningen och göra läxorna. Tyckte matematik var helt okej, roligare än franskan t.ex. Men på gymnasiet hände något. Jag gick förstås den långa matematiken, för att jag hade haft höga vitsord i grundskolan. Men vitsordet började snabbt sjunka. Fick först 9, sedan många 8:or i lång rad, till sist var jag nog nere på 6 eller 7. I studentskrivningarna läste jag inte alls på matematiken och klarade det långa provet med någon poäng över gränsen för godkänt.

Vad hände där?

Generellt var jag skoltrött på trean i gymnasiet, så jag orkade inte anstränga mig mer då. Det fanns andra saker som kändes viktigare. Jag klarade mig igenom studentskrivningarna med medelbetyg ändå. Men jag hade haft nästan så högt betyg man kan ha på nian (9,8 i medeltal). Jag var helt enkelt trött på att prestera när jag var 18-19 år, behövde uppleva andra saker än studier. Tänkte att jag vill syssla med konst, och då behöver jag inte matematik. Men med matematiken fanns en annan nyans också: jag hade börjat tro att jag inte hade någon matematisk begåvning. Jag minns det helt tydligt att jag tänkte så. Jag visste att jag kunde lära mig väldigt mycket genom ansträngning, men det hade av någon anledning uppstått en känsla av att det inte var någon idé att försöka då jag ändå inte hade någon begåvning. Varifrån kom den idén?

Vi hade ju en annan lärare i gymnasiet, en man. I högstadiet hade vi en kvinnlig mattelärare. Bara den saken kanske? I gymnasiet fanns också en känsla av tävling på mattetimmarna, det var mer pojkar där än i andra ämnen, och det kändes pressat. Jag orkade inte vara med i någon tävling. Det finns säkert många små saker som bidrar. Men det här med att säga att vissa inte har begåvning för något visst ämne, t.ex. pga deras kön – det måste man verkligen sluta med! Jag tror ändå  innerst inne att alla kan lära sig åtminstone grunder i allt, även om det kräver mer ansträngning för vissa. Så klart finns indiviuella skillnader, men det hjälper ingen att tro att det inte lönar sig att ens försöka för att man är på ett visst sätt.

I artikeln nämns att stereotypa föreställningar påverkar också indirekt. Det behöver inte ens vara så att någon säger det rakt ut, utan det är en outtalad del av kulturen.

Synd tänker jag. Men inget stoppar ju mig från att lära mig matematik igen nu som vuxen (förutom total tidsbrist). Det är bara det att det är slöseri av resurser ifall skolundervisningen inte når fram till vissa på grund av stereotypa föreställningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s