Förlossningar, smärta och skador

Läste också det där inlägget som fick stor spridning för någon vecka sedan av Blixa. Och nu senast Hannahs inlägg. Båda mycket bra på sina egna sätt! Och viktiga saker att ta upp. Men när jag läser kommentarer till inläggen blir jag också lite oroad. Jag vill inte att en diskussion som denna ska leda till att fler blir rädda. Rädsla är inte bra om man ska föda vaginalt, men samtidigt är det viktigt att man känner till fakta och risker förstås.

Men först: det är ett ENORMT problem att man inte tar kvinnors hälsoproblem och smärta på allvar, att man inte satsar mer på forskning för att lösa en del av dessa problem (eller nu vet jag faktiskt inte hur mycket pengar som läggs på sådan forskning, vet någon?), så klart ska man göra allt för att kvinnor som föder barn ska få det som de vill och behöver, och så klart ska ingen skuldbeläggas för att den t.ex. använder olika metoder för att stilla smärtan. Det finns heller inget att skämmas för om man får kejsarsnitt*. Det är också problematiskt att man talar om ”naturliga förlossningar” versus … vaddå? Inte naturliga? Vad är inte naturligt? Det är helt enkelt ett dumt uttryck. Man borde istället tala om vaginal förlossning t.ex. med eller utan anestesi eller liknande mer specifika termer.

Men alltså det som gör mig oroad: att vissa t.ex. blir väldigt rädda för att föda barn pga alla möjliga risker som tas upp. Ja det är riskfyllt att föda barn. Jag är själv orolig för att få skador. Man utsätter sin kropp för en risk (men jag upplever förstås att det är en risk värd att ta, annars hade jag inte velat föda fler barn). Men det finns olika sätt att minska dessa risker: t.ex. att förlossningar får ta tid och inte hetsas fram. Nu kan jag inte så mycket om olika metoder, men jag har lärt mig en sak som åtminstone gäller för mig själv. Jag vill ha så lite mediciner som möjligt för att då kan jag följa kroppens egen rytm i födandet, känna av vad jag behöver göra, och ge kroppen tid.

I min första förlossning, som gick oerhört långsamt, fick jag kl 2 på natten (efter att ha öppnats 4 cm på 16 timmar) valet att ta smärtlindring (men det var för sent med epidural) och sova över natten, eller ta oxytocin för att påskynda värkarna. Det var helt upp till mig själv, får jag påpeka, att välja. Kände ingen press från någon annan. Jag var otålig och ville få det hela överstökat, så valde oxytocinet, vilket ledde till att jag  öppnades 6 cm på en timme och bebisen flög ut som en kanonkula med några minuters krystvärkar. Har foton på mig själv tagna precis efter det, och jag ser ut som om jag blivit överkörd av en lastbil. Det var värkar som kändes som ”jag kommer att dö nu”. Jag sprack lite, och måste sys. Men som tur läkte dessa stygn bra, och hade inga skador på musklerna vid analöppningen (nu när jag tänker på det i efterhand kan man inte annat än vara ENORMT tacksam för att ha tur med här, läkarna kunde kanske ha informerat mig lite mer om riskerna med att ta oxytocin…).

Förlåt vill inte skrämmas, men här kommer den trevligare upplevelsen: Den andra förlossningen fortskred väldigt bra. Särskilt för att jag fick bada. Tänk om jag hade fått bada i den första… kanske oxytocinet inte hade kommit på fråga då alls första gången? Men det är en resursfråga. Det råkade finnas ett rum ledigt med ett badkar. Det ska inte få vara så, det får inte bero på tur eller otur. Men varmt vatten, lugn och ro, tillit osv, det fick förlossningen att gå fram helt av sig själv. Öppningsvärkarna var smärtsamma, men de kändes ”rätt”, inte mer än vad jag kunde klara. Visst gör det ont, men det är en smärta som man vet leder åt rät håll (att öppnas), och det hjälpte mig mycket att yla in i en lustgasmask. Ja och lustgas gillar jag. Främst för att det fick mig att tänka mer på andningen. Lite smärta i de värsta topparna kanske den också tog bort. Och när krystningsvärkarna kom fanns ingen smärta mer, då kände jag bara någon slags magisk eufori (endorfiner!). Men huvudsaken: kände mig trygg och säker i mig själv, även om jag inte hade ”intellektuell” kontroll över situationen. Men man litar på sin kropp när man kan känna vad som sker i den. Förutom att känna till vad som sker rent anatomiskt så borde man ”lära ut” mycket mer om denna trygghet, tillit och avslappning på förlossningsförberedelser, men det gör man inte… Det är klart att man känner oro och nervositet, rädsla, vissa mer än andra, beror ju på ens personlighet. Men då borde de som är väldigt rädda få mycket mer hjälp med detta. Och man borde ha alla möjligheter och resurser till hands som hjälper till med avslappning och att föderskan ska känna sig trygg. Det handlar om känslor när man föder barn. Kroppens egna hormoner hjälper förstås till, men hormonerna påverkas också av situationen runt omkring.

Så nu när jag förbereder mig på förlossning nummer tre har jag några önskemål som jag vet fungerar för mig: badkar, lustgas, gärna en gungstol att sitta och vagga i, tid och lugn och ro, en tyst snäll person i rummet som ger mig saft att dricka (pappan är bra på det här). Det enda jag oroar mig för är att inte få badkaret. Får fundera ut andra metoder att skapa lugnet då, kanske duscha hemma före eller något. Stanna längre hemma… vet inte. Jag är personligen rätt bra på att handskas med den här osäkerheten, nu när det är tredje gången. Vet vad jag vill och behöver. Men för förstagångsföderskor kan man ju rekommendera t.ex. en doula (för alla andra också naturligtvis), men själv upplever jag att jag inte vill ha några fler personer i närheten.

Får jag skador den här gången så hoppas jag verkligen att jag ska få hjälp med dem så snabbt som möjligt. Ett sätt att motverka detta att man går omkring i veckor och år med skador är att prata om dem och kräva saker av sjukvården. Det är inte det lättaste, är själv en sån där väluppfostrad typ som håller tyst och lider utan att vilja besvära andra. Men vi är ju rätt många kvinnor (både de som inte fött barn och har fött barn kan ju ha smärta och problem), och om några talar ut och börjar kräva mer, så gör man det möjligt för alla att kräva hjälp.

(Jag skulle ju inte blogga, men måste bara skriva om det här… nu är barnen här hemma rastlösa och har spelat Minecraft för länge)

*Men personligen är jag mer rädd för snitt än att föda vaginalt, och skulle ärligt talat också känna mig snuvad på konfekten, för att föda barn (när allt går bra!) är en så enormt fantastisk upplevelse att jag skulle sörja över att inte få uppleva det igen… men man har förstås inte alltid möjlighet att välja, och det får man också lov att acceptera. Det här är alltså mina helt personliga känslor kring saken.

2 thoughts on “Förlossningar, smärta och skador

  1. Ja det är helt hysteriska saker det här. Och alla har så arga åsikter.

    Beror det på att var och en helt enkelt inte får ta just den plats en behöver när det ska födas?
    För mej är barnmorskan jätte viktig. Jag blir så fräck och vidrig och knarkar lustgas allt vad jag kan och behöver därför helst en barnmorska som inte frågar så mycket strunt men som S E R. och som är inkännande och respekterar min vilja. Jag gillar faktiskt att föda barn. Det är så mycket perkele i det. Passar mej bra.

    • Har precis samma förväntningar på en barnmorska. Jag tycker också om upplevelsen, men tycker inte om att vara nervös över att inte veta om jag kan få det som jag behöver… Är också dålig på att kräva saker, så därför behöver jag just den där barnmorskan som SER och ser till att man mår bra och har utrymme.

      Och den där känslan av enorm styrka i kroppen: helt otroligt… det är mycket synd ifall många hindras från att nå dit tycker jag…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s