Poesi & teknik i Åbo 11-13.4

Har inte skrivit så mycket ännu på bloggen om evenemanget, men jag ska ju vara med i två programpunkter tillsammans med poeten von Wright.

(Go Team Wiik & von Wright!)

Vi har gjort något som jag skulle kunna definiera som konstskrivande… eller något som liknar konstnärlig forskning. Projektet som vi nu har slutfört heter Poetiska verktyg, och också det namnet kom till under själva processen. Vi lade ut allt på en blogg, som man kan se här. Nu när jag tittar på sidan blev det ju prydligt med exakt 25 inlägg, som bloggtemat Spun gjort till fem x fem bloggbollar. Det är ren slump att det blev så…

Vi kommer att hålla en workshop för gymnasieelever på fredag förmiddag, 11 april alltså. Dessutom har vi en kort presentation av projektet lördagen 12 april på stadsbiblioteket (kl. 15.30, kom och lyssna om du är i Åbo!). Det blir lite prat och lite filmvisning…

Mycket skojigt har det varit att testa den här sortens arbetsmetod. Det har verkligen öppnat upp ett nytt sätt att arbeta för mig. Både skönt att befria mig från de krav på systematik som funnits i akademia, men också att befria mig från gamla invanda mönster jag har då det gäller att skapa bild och text.

Kan säga att en stor del av inspirationen till att göra det här dels kommit från att jag länge tänkt på konstnärlig forskning, men inte fått utlopp för det i mitt avhandlingsarbete. Och dessutom fick jag på debutantseminariet i somras (2013) höra intressanta presentationer av författare/konstnärer som arbetade på ett liknande vis. I maj förra året hörde jag ju förresten också flera föredrag av konstnärer på konferensen New Materialisms IV, och det var också mycket inspirerande.

Det här var också första gången jag samarbetat med någon på det här sättet. Själv tycker jag det funkade så fint, att vi nog borde fortsätta (ifall inte Heidi helt tröttnat på mig…). Och är väldigt tacksam för att ha fått möjligheten också! Man får tacka arrangören Johanna Slotte för det!

Ultraljud nummer 4

Så var det dags att kolla placenta previa-situationen igen i dag. Och hurra, nu var den 2,54 cm från livmoderhalsen, så den är alltså inte mera ”i vägen” enligt läkaren. Men busungen var precis som jag trodde med fötterna ner. Hen sparkade på min urinblåsa hela natten, grr. Som tur är det alldeles möjligt att hen vänder sig ännu av sig själv. Är ju bara vecka 34. Det är väl först i vecka 36-37 det börjar vara aktuellt med vändningsförsök osv. Men läkaren menade att jag ska komma på ett till ultraljud i vecka 35-36 ifall huvudet ännu verkade vara uppåt (denna baby har nog synts på bild ovanligt mycket!). Men har alltså rådgivningstid nästa måndag, så då känner hälsovårdaren efter hur det står till. Fast jag känner det ganska bra själv nu också, även om man inte kan vara helt säker på om man gissar rätt på kroppsdelar.

Vi har delarna till spjälsängen stående i sovrummet nu. Den borde sättas ihop. Dessutom vill jag till IKEA för att skaffa ett ordentligt skötbord (och behöver en av deras praktiskt långa skoskedar). Med de två tidigare barnen använde vi ett litet köksbord för blöjbytena, men nu vill jag ha något som är högre och smalare, både för att det är bättre för ryggen och för att ett smalare bord tar mindre utrymme. Det kommer bli lite trångt hos oss nu, med en fempersonersfamilj… Oroar mig inte så värst mycket för bristen på ett sovrum mer (drömde ju upprepade gånger om hussituationen på hösten), men desto mera för att vi bara har en wc och att det garanterat kommer bli krockar när alla plötsligt ska dit på en gång (det händer ju nu redan)… Haha… Föreställer mig en kö av nödiga barn och och vuxna och en bebis täckt av bajs. Alltså vilka historier jag har i bakfickan gällande blöjbyten… t.ex. den där skojiga ketchupflaskeffekten som uppstått när de gått över till fast mat… Blöjor kan läcka, om vi säger så.

Men ändå så längtar man så efter att få den där lilla bajsfabriken! Doften av en bebis fjuniga huvud. Små skrynkliga händer. Den yra ofokuserade blicken de första veckorna. Första gången de ler.

Den här gången får man uppleva det inte bara med en annan vuxen, utan också med två äldre barn som får ett syskon. Så spännande att se hur de tar det. A säger att hon är kär i bebisen (men jag förväntar mig mycket känslostormar hos henne som blir mellanbarn och får ett syskon första gången). Och W, som inte annars brytt sig så mycket, sa härom kvällen att det lät fint när jag berättade om hur bebisen låter när den vill ha mat (de säger ehe, ehe, ehe! Detta innan de börjar gallskrika alltså, om det inte har kommit någon mat).

Okej nog med bebissnack. Är vrålhungrig!

Vår i Runsala – fotoblogg

Jag lyckades ändå följa med de andra till Runsala på utflykt, trots tröttheten alltså. Lyckades till och med ta några bilder med Canonen! Har inte gjort det på ett tag, underligt nog…

runsala300314_3

Klassisk vårbild! Väldigt svår operation att komma tillräckligt nära när man har en mage i vägen och trötta lårmuskler…

runsala300314_1

Hon ser liten ut bland ekarna, men jag tyckte hela tiden att hon såg så stor ut…

runsala300314_4

En tycker inte om att bli fotograferad så vita birden fungerar som ersättare. Jag får förresten inte fast min vanliga vårjacka…

runsala300314_2

runsala300314_5

Någon tar en bit av A:s pannkaka! Det här är i Honkapirtti. Där serveras ärtsoppa och pannkakor med sylt.

Vk 34

Så blev det vecka 34 idag. Enligt min app är bebis runt 2,2 kg tung. Den har allt mindre plats att sträcka på sig. Och jag är dessutom rätt övertygad om att den nu ligger med benen neråt. Tycker den kunde ha hållt sig med huvudet ner… Nåväl, imorgon har jag ultrajud igen och då ser ju läkaren hur ”det ligger till”.

Nu har tiden börjat åla sig fram. De senaste 33 veckorna har egentligen gått rätt snabbt. Har haft så skoj nu på våren också med roligt jobb och trevliga möten med människor.

Men kroppen säger stopp. Var alldeles utmattad igår efter att ha fört dotter på kalas (som hölls några trappor upp i en dansskola, och fick skakiga lårmuskler av att gå upp dit två gånger) och på Mamma Mu och Kråkan på ÅST. Orkade sedan inget resten av dagen. Minns knappt vad jag gjorde… Gick och lade mig åttatiden… Nu har jag sovit elva timmar eller något liknande. Känner mig lite luddig i huvudet av det.

På natten började jag känna av ömhet i svalget, så vi får se om jag får sonens förkylning nu också. Kanske därför jag varit så trött.

Dessutom har magen varit lite orolig de senaste veckorna. Troligen är tarmarna irriterade av trycket från livmodern. Men det bidrar ju också till extra illamående och trötthet.

Så just nu känner jag mig som en stor tung vissen planta. Haha. Och vad är det… 4-7 veckor kvar av detta eller något sånt? Egentligen är det ju inte mycket. Men när tiden går snigelfart. Får försöka stilla mig och hitta någon slags njutning i situationen, alltså börja släppa kraven på mig själv och inse att jag måste sitta och ta det så lugnt som möjligt. Det tråkiga är bara att jag inte har någon lust att läsa eller se på film eller TV eller något alls egentligen. Får se hur det går det här… alltid kan man ju sätta sig nära ungarna och lyssna på när de leker. Kanske sticka något. Läsa Twitter.

Wow. Vårens tröttaste, gnälligaste inlägg det här?

PS. nu kom jag ju plötsligt ihåg att jag faktiskt skrev c. 1000 ord på en ny novell igår kväll före jag gick och lade mig, och att det var skoj!

Grand mistakes

Melankolikbarn re-bloggade på Tumblr och spred till Twitter och jag klickade in och kom till Brain Pickings, och där fanns detta mycket givande citat av Daniel Dennett:

So when you make a mistake, you should learn to take a deep breath, grit your teeth, and then examine your own recollections of the mistake as ruthlessly and as dispassionately as you can manage. It’s not easy. The natural human reaction to making a mistake is embarrassment and anger (we are never angrier than when we are angry at ourselves), and you have to work hard to overcome these emotional reactions. Try to acquire the weird practice of savoring your mistakes, delighting in uncovering the strange quirks that led you astray. Then, once you have sucked out all the goodness to be gained from having made them, you can cheerfully set them behind you, and go on to the next big opportunity. But that is not enough: you should actively seek out opportunities to make grand mistakes, just so you can then recover from them.

Precis vad jag gjort den här våren. Gillar det här citatet, för det ger mig bekräftelse. Ska man åstadkomma något mer betydelsefullt måste man våga riskera att göra bort sig totalt. Det är sist och slutligen inte så farligt att göra bort sig heller, och särskilt inte om man lär sig mycket på vägen… och man kan också vara alldeles ”cheerful” när man går vidare. Ja!

(Och när jag ser andra misslyckas med att misslyckas, alltså inte klara av att erkänna ett misslyckande, brukar det oftast vara ett tecken på djupt liggande osäkerhet, en förvriden självbild och verklighetsuppfattning. Sådana personer har nog inte goda möjligheter att göra varken bra konst eller vetenskap… om man nu återknyter till vad Dennett skriver om…)

Vrålfaser

Nu när jag ändå är igång och bloggar om vad ungarna gör och genomlider så måste jag bara skriva att de har någon sorts vrål- och skrikfas på gång (igen). Det kommer och går… men nu är det så här igen. Plötsligt skriker en av dem bara till. Eller så är det så som nu, att A sitter och leker att vita och röda ”börden” (Angry Birds-mjukisar) bråkar och skriker åt varandra. Sen skriker W från toan: ”SLUUUUTA!!!”. Nästa stund är det han som skriker till mitt i allt. Antingen skrattar de åt varandras skrikande, eller så blir de störda på varandra och börjar bråka. Man vet aldrig när det är skoj eller bråk. Ibland låter det som om någon blir torterad.

Tär på nerverna, det gör det… Är också rädd för att jag ska få hörselskador.

Vi har aldrig haft väldigt skrikiga bebisar (om någon ens gnydde lite så var jag där med bröstet, och kolik har vi som tur sluppit), så tydligen tar de igen det nu med denna vrålterror.

Nåja. I varje fall leker de mycket tillsammans nu. Även om det är högljutt och ofta på gränsen till bråk.

Jäkla pollen…?

Stackars W var så trött när jag skulle lämna honom vid skolan. Vet fortfarande inte om det är pollenallergin som spökar redan, eller om han varit förkyld också. Hur ser man skillnad? Igår var han mycket piggare. Men glömde ge antihistaminpillret åt honom i dag, så det kunde ju vara ett bevis på att det funkar (för att han blev tröttare igen).

Har aldrig haft folk med pollenallergier i närfamiljen förut, man lär sig detta nu med sonen. Antar att det är något som också blivit vanligare nuförtiden än när jag var barn?

Men alltså, himla tråkigt och besvärligt när han är så trött. Han tappar humöret för nästan allt, och allt i vardagen blir mer ansträngande. Det har varit så nu de tre senaste vårarna. Hoppas, hoppas att det går över. Säg att det kan gå över av sig själv?

Googlade lite och hittade detta:  en väldigt bra och informativ lista på vad man bör göra. W har tidigare bara reagerat på björkpollen, men det verkar ju som om alen också orsakar problem nu. Dumma jag som glömde det där pillret.

Alltid glömmer man något, suck. Igår blev ena ungen utan tandborstning på morgonen.

Kväll

Oh hjälp vad trött jag har börjat bli på kvällarna. All energi rinner av mig precis när jag hämtat ungarna, och måste ligga en stund. Låg och läste Twitter och Facebook, vilket faktiskt är rätt mysigt och avslappnande. Tror inte jag somnade i dag, men svävade omkring ett tag där mellan vakenhet och sömn. Tänkte lite på illustrationerna och att jag inte visste hur jag skulle få till stånd snygga pilar som visar vilket håll man ska applicera olika krämer. Och nu har jag vankat omkring i någon timme och suckat och blivit sittande på olika ställen för orkar inte stiga upp.

Men väldigt trevligt att ha D som vill ut på promenad och villigt tog emot min beställning av ett paket glass.

Tror att takten här hemma kommer att börja bli allt långsammare nu.

Långsammare och långsammare.

Fast det här piggade upp mig lite! Överdådigt… kan vara helt skit, men roligt med lite MER liksom. Plus kvinnlig messiasfigur.

Ja och det här var ju den nyare trailern:

Dagens samlande av tankarna

Ska strax börja slipa på illustrationer igen, men måste samla mig lite först.

Skickade äntligen ett viktigt och svårt mail i morse, och när jag fick svar (underbart snabbt) så insåg jag att jag gått och spänt mig för det länge redan. Men svaret var fint och kände hur månader, eller till och med år av spänningar, press och ilska bara rann av. Kathartiskt och befriande alltså. Omtumlande. Och nu känner jag mig så ohämmat lycklig.

Fast det är lite svårt att se datorskärmen mellan tårarna.

Men ska man gråta så är ju lättnads- och tacksamhetsgråt den absolut bästa sorten.

Men nu vidare! Orkar inte tänka på mig själv mer, utan vill komma tillbaka till att tänka på vad jag vill göra. Skulle till exempel ha väldigt stor lust att gå på detta evenemang nästa vecka. Men vet inte om jag orkar ta mig dit, så vi får se hur det blir… ska bestämma mig snart… Men ååh, det ser så intressant ut!

För den som kan finska så vill jag tipsa om en bra kolumn. Handlar om att det är bra att veta när man ska ge upp. Och att man inte ska vara rädd för att prova på saker, och inte vara rädd för att sedan lämna dem ifall det inte funkar av någon anledning. Det talas ofta om att man måste vara envis och stå ut länge ifall man till exempel ska skriva en bok eller åstadkomma något viktigt. Men om man fördjupar sig lite i skrivande och vad skrivande människor säger om den sysselsättningen, så finns det faktiskt också punkter när det är vettigast att bara lämna ett projekt – och gå vidare.

Det här kändes lämpligt med tanke på det jag själv gått igenom under våren.

Jag är nämligen oftast rätt bra på att lämna saker som inte funkar. Är också ganska bra på att lämna ifrån mig texter och illustrationer i halvfärdigt skick för att få feedback osv. Om man satt och pantade på sådant i all evighet blir de inte heller det bästa de kan bli. Och ibland är det inte värt besväret att fortsätta slipa på något som är från grunden omöjligt att genomföra. Perfektionism hör inte heller till mina personlighetsdrag.

Men sen är det ju en personlighetssak också. Kirsi Piha skriver i kolumnen om alla sina försök att testa på olika hobbies, för att sedan lämna dem. Precis sån är jag också: vill prova på ALLT och stannar sällan kvar i en sak länge. På det sättet samlar man ju på sig massor av bra erfarenheter, det är stimulerande för kreativiteten, men man kan inte höja upp det beteendet till någon slags gyllene norm. För vissa passar det utmärkt att ha en och samma hobby/intresse år efter år. Det finns ju vissa saker jag inte har slutat med, t.ex. att teckna och skriva. Nu jobbar jag med det. Och står ut också med de jobbigare, tråkigare sidorna av det, för att det är värt ruset man får när det går bra. Och inget hindrar ju mig från att ta upp tidigare sysselsättningar på nytt. (Meh! Nu skrev jag ju om mig själv ändå!)

Okej, nu har jag skrivit av mig lite. Tillbaka till bilderna på tanten med brunkrämen. Ska slipa klart dem och skicka iväg de färdiga versionerna i dag. Oh joy!

 

Podcasts, illustration, länkkärlek

Den här podcasten verkar lovande! Ska börja lyssna direkt när jag inte multitaskar illustrationer och sjukt barn…

Det funkar fantastiskt bra för mig att rita när jag lyssnar på prat. Faktiskt så gör det mig mer fokuserad och effektiv. Får inte lust att kolla webben om samtalen är intressanta. Synd att det inte finns något liknande trick för skrivandet, hah! Men då funkar i och för sig musik bra… ska testa denna lokala talang här näst!

Maija tipsade mig nyligen om Chris Oatleys podcaster, och jag insåg ju att jag följer honom på Twitter redan, men hade inte riktigt kollat på allt han gör. När jag sedan lyssnat på ett par väldigt intressanta podcaster om att frilansa som illustratör bland annat så började jag tycka att den här typen kan man lära sig mycket av. Han har också kurser i illustration och digitalt måleri på webben, så jag bestämde mig för att hoppa på en. Man gör den i sin egen takt. Och sen lägger man ut sina alster på webbforumet där andra som går kursen ger feedback. Lite spännande… Ska snart börja bekanta mig med första uppgiften (skickade redan in de första damtidningsskisserna, och väntar på feedback). Tänker att jag igen kan slå tusen flugor i en smäll med den kursen, och alltså låna innehåll från skrivandet till måleriuppgifterna.

Har funderat mycket på det här med ”concept art” på sistone annars. När man ser sig runt på webben så slår det en att väldigt mycket ser likadant ut (väldigt många spel ser också precis likadana ut…). Jag har tänkt att jag inte kan eller vill lära mig att måla en viss typs rymdskeppsbilder eller fantasykrigare för att passa in. Varför lära sig att skapa den där generiska spellooken? Då blir man lite glad när man läser vad C.O. skriver i sin senaste bloggpost: det är troligen inte ens bra att göra concept art som ser precis ut som alla andras. Trösterikt, och inspirerande.

Och apropå podcasts: imorgon kommer Fantastisk Podd och avsnitt fem ut på webben, med Grupp Finland (dvs. lilla jag är med där)! Det rullar på!